Kampen mot frestelsen.

Kampen mot frestelsen är temat denna första söndag i Stora fastan. I läsningarna får vi ta del av två möten och det är människan, Adám, som söks i bägge.

I det första ser vi hur Herren Gud söker människan:

”Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ’Var är du?’ Han svarade: ’Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.’”[1]

Ormen hade varit där och människan hade fallit för dess list. Nu försökte hon göra sig liten för att inte synas; skyla sin belägenhet, sitt dåliga samvete; naken, blottad inför Guds blick.

I det andra mötet återkommer ormen för ett nytt försök, nu med den nya människan; den andre Adám:

”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. Då kom frestaren fram och sade till honom: ’Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.’”[2]

Ormen hade en gång, i Paradiset, lyckats få människan på fall genom sin list; att genom högmodet locka henne att se sig själv som en gud. Och nu görs ett nytt försök. Men Jesus lutar sig mot Fadern och avvisar djävulens försök.

Vidare i Evangeliet hör vi hur djävulen tog med Jesus ”upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: ’Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.’ Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.”[3]

Vi vet idag att det vi nu förbereder oss på att få fira; Guds seger över döden och Herrens uppståndelse vid Påsk, redan har skett. Att vi är lösta från den förste Adáms synd. Ändå infinner sig frågan om ormen har tröttnat, eller om den den ännu är i färd med att försöka få oss på fall igen. Inte som mänsklighet, men som individer.

Kan vi inte ännu idag höra de orden: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.”

Men också Gud söker ständigt efter oss. Inte som mänsklighet – den har han redan friköpt genom sin Son, Jesus Kristus – men som personer; som individer; som sina barn. Gud söker oss ständigt. Men vi svarar liksom den förste Adám med att gömma oss. Nej, Herre, jag vill inte visa mig sårbar; att jag har svikit dig; vänt mig bort från dig. Jag är alldeles naken. Gå, lämna mig, jag vill inte erkänna.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Första söndagen i Stora fastan, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 1 Mos 3:8-10
[2] Matt 4:1-3
[3] Matt 4:8-11

Bild: ”The Temptation of Christ by the Devil”, Félix Joseph Barrias (1822-1907)

Askonsdag – ingången till den stora fastan

Vi har idag, med orden ”kom ihåg, o människa att du är stoft och till stoft skall du vända åter”, tecknats med aska. Detta skall påminna oss om vår egen förgänglighet.

Askan som välsignas och sedan läggs på våra huvuden, kommer från de palmkvistar som välsignades under föregående års Palmsöndagsliturgi.

Askans själva ursprung finns i Palmsöndagens Hosiannarop vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket hyllade Honom med palmkvistar i händerna, dock omedvetna om att anledningen till hans ankomst var att han skulle lida och dö för deras synder. Genom att vi idag använder aska från föregående års Palmsöndag, visar vi redan nu – i fastetidens inledning – att vi är medvetna om varför allt detta händer. Vi är medvetna om att det var våra synder – vår bortvändhet – som gjorde det nödvändigt för vår Herre att bli vår Frälsare och, så, genom sin död rädda oss från döden och möjliggöra för oss att bli gudalika.

I bönen om askans välsignande, ber vi Allsmäktig Gud, Han som vill skona de botfärdiga, att askan skall välsignas och helgas till ett hälsorikt läkemedel för alla som i ödmjukhet åkallar Hans heliga namn och att de, vars samveten gör sig påminda och som erkänner sina fel och brister, skall erhålla kroppens helande och själens beskydd.

Fastetiden handlar om omvändelse. Och omvändelse handlar bland annat om, precis som bönen ger uttryck för, att se sin egen delaktighet i livet. Men också att se sin egen delaktighet i de fel och snedsteg som begås i världen.

Och den som väljer att se och hör det man själv vill se och höra, missar ibland att se sin egen delaktighet. Fastetiden erbjuder denna möjlighet. Därför är tiden fram till påsk en ljus tid, för den hjälper oss att se, inse och släppa in ljuset. Det är en tid som lär oss värdesätta livets skatter.

Systrar och bröder i Kristus: En välsignad och ljus fastetid!