Att vara ljus för hedningar och förmedla tro

I och med Kyndelsmäss, så är jultiden över enligt äldre tradition. Det i många fall artificiella ljuset vi pyntar med är släckt och nedtaget. Är vi därmed hänvisade till att själva vara ljus i väntan på det rika, flödande ljuset? I den ännu mörka tid, kan det kännas så.

Men artificiellt ljus är just bara artificiellt. Uppenbarelsen ger ljus; är ljus. Är levande ljus och hopp.

Symeon som väntade länge på att få se det levande ljuset var på plats i templet då Messias bars fram på sin fyrtionde levnadsdag. Han var en av få som förstod vem det var den heliga jungfrun och modern bar på då hon tillsammans med Josef kom för att, i enlighet med judarnas tradition, överlämna sin förstfödde till Gud.

Nu har jag sett ljuset, sade Symeon. Och detta återges i Evangeliet. Vi känner stroferna som Symeons lovsång. Vi reciterar den i completoriet var kväll.

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
(Luk 2:29-32)

Om vi, här idag, som döpta, kan vara det ljuset för hedningarna.
Genom vår tålmodighet, uthållighet och idoghet, jaga mörkret på flykt.
Och tro lika starkt som hövitsmannen i dagens evangelietext.

Om vi, som aposteln skrev till församlingen i Rom, kan, så ”Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21).”

(Sammanfattning av predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Fjärde söndagen i Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

 

Guds hus – ett bönens hus

Dietrich – Jesus teaches in the Temple (Wikimedia, Public Domain)

Idag lär vi oss, möjligen, ett nytt ord. Det är också ett ord som i viss mån behöver återerövras. Ordet är det grekiska oikos, som betyder ’hus’. Ur detta har vi fått bland annat ordet ’ekonomi’ (oikonomia, som betyder ’att hushålla’) men också ’ekumenik’, det vill säga att se till den familj som bor under samma [Herrens] tak. Men mer om det om en stund.

Vi hörde i Evangeliet om hur Jesus blev kvar i templet efter festen. Han föräldrar – Josef och Maria – som hade begett sig hem till Nasaret, saknade pojken och vände oroliga åter till Jerusalem. Där fann de honom alltså i templet, samtalandes med lärarna. Jesus verkade obekymrad då han svarade ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Far?”[1]

Men Jesus följde med tillbaka till Nasaret. Han underordnade sig sina föräldrar och växte med åren i vishet och välbehag inför Gud.

Temat denna söndag är Herren kommer i sitt tempel. Och han var, i det vi hörde, verkligen hemma. Men han var också hemma hos Josef och Maria. Ingetdera hade gått om han hade lidit av oikofobi.

Vad är då »oikofobi«. Det är, som sagt, grekiska. Oikos betyder hus och fobos betyder rädsla. Egentligen (i kliniska sammanhang) en icke rationell rädsla. Oikofobi är ett begrepp inom psykiatrin och betecknar en aversion mot det egna hemmet [huset]. I ett större sammanhang även aversion – eller till och med hat – mot den egna bygden, landet eller kulturen. Framför allt har det kommit att användas så i politiska sammanhang.

En person som lider av oikofobi kan sägas fly från det egna utlovade arvet; den egna tillhörigheten. Kanske i tron om att allt är mycket bättre någon annanstans. I detta ligger en rastlöshet. En oförmåga att uppbåda tålamod och uthållighet. Det är ju sällan gräset faktiskt är grönare på andra sidan.

Vad hade hänt om vi människor, i stället för att tänka ”bort, bort, bort” började tänka ”hem”? Om vi slutade fly bort från oss själva och istället vände oss tillbaka till det som är vårt arv? Det som är vår bas och vårt hem. Vad hade hänt om vi faktiskt satte oss ner och lyssnade till vår himmelske Fader och – om någon undrar, svarade: -”det begriper du väl, jag måste vara här; det är här jag är hemma!”

Detta sägs så vackert i den psaltarpsalm vi sjön tidigare:
”Hur ljuvliga är inte dina boningar, Herre Sebaot!
Min själ längtar och trängtar till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar mot levande Gud.
Sparven har funnit sig ett hem och svalan ett bo där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot, min kung och min Gud.
Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig ständigt.”
(Ps. 84:2-5)

Under de två tidigare söndagarna i Epifania har vi pratat om det egna offret och om att förändras som människa. I dagens epistel kommer det igen. Aposteln uppmanar ”er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.[2]

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av ert sinne. Förvandlas i ljuset av Evangeliet. Och det kräver att vi först besinnar oss och kommer hem; slutar jaga allt som eventuellt finns på andra sidan – om det sedan är grönt gräs, spänning eller bekvämligheter.

Och för att ytterligare luta sig mot psykologin: våra hjärnor är inte gjorda för rastlöst jagande; klarar inte av den osäkerhet vi av olika anledningar utsätter den för. Vi är, kort sagt, inte skapade att klara av det klimat vi själva har skapat. Men vi är skapta precis som det var tänkt och det måste vi böja oss inför. Därför behöver vi sansa oss; besinna oss; vända hem för att vårda det hus vi har.

Låt oss därför ägna all vår kraft åt oikonomia, det vill säga hushållning. Att se till och vårda det nära. Och inte minst detta hus – som Herren sade: Mitt hus skall kallas ett bönens hus[3].

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Andra söndagen efter Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Luk 2:49
[2] Rom 12:1-3
[3] Jfr Matt 21:13