Vad är det vi skall glädjas över?

Christ feeding the multitude (Coptic icon). Wikipedia Commons.

”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne. Ty ni skall få dia er mätta vid hennes trösterika bröst”[1]

Dessa rader, ur söndagens intróitus, är hämtade från profeten Jesaja. Särskilt inledningsfrasen; ”Gläd er med Jerusalem” har givit söndagen sitt namn, Laetáre: Fröjda dig; gläd dig, o Jerusalem. Det är midfastosöndagen. Vi är mitt i Stora fastan och vi kan behöva bli påminda om varför; om nödvändigheten att vi förbereder oss inför den stundande påsken.

Herrens påsk; segern över döden, är den händelse i Guds frälsande plan som möjliggör Jesajas profetiska ord om att vi skall få dia oss mätta vid hennes trösterika bröst. Men vilken mening har detta för oss idag? Har dessa ord någon betydelse förutom den rent historiska? Det är kanske dags för reformation?!

Förra söndagen, då vi pratade om ondskans ursprung, ställde jag upp ett antal nutidsproblemformuleringar. Och problemet idag, avseende den utlovade födan, är inte att löftet är borta utan att vi idag är likgiltiga inför eller helt slutade lita till det; att vi idag inte räknar oss som ingående i det. Men Gud, vår himmelske Fader, har inte ändrat sig. Det är vi som inte har vett att förstå och när vi inte förstår vänder vi honom hellre ryggen än försöker förstå. Och när människan inte ens försöker förstå det heliga kommer hon att söka mättnad av sådant som är världsligt och lättillgängligt – jag brukar jämföra med socker; som verkar sött men bara gör hålet större och tomheten djupare.

Jag minns en intervju. I denna, och med min översättning, säger den intervjuade att ”i och med förlusten av känslan för det övernaturliga [det heliga], förloras också idag känslan för behovet att offra sig [att hänge sig]. Ju närmre man kommer Gud, desto större kommer känslan för den egna skulden [och behovet av läkande] att vara. Ju längre bort man kommer från Gud – som idag – desto oftare hör man filosofin i nyandligheten att ’jag är OK’ och ’du är OK’. Denna förlust av offervilja [och att vilja nå längre] har lett till att Kyrkans återlösande uppdrag och roll placerats i dunklet. Där Korset tonas ner, där ges knappast vårt behov av offer [och helande] en tanke.”[2]

Vidare i intervjun sägs att denna ”aversion mot offervilja och återlösning har hjälpt sekulariseringen att vinna mark. Också inom kristenheten. Vi har, under lång tid, hört många prata om Kyrkans behov av att anpassa sig till världen. Men det förhåller sig precis tvärt om: det är världen som måste anpassa sig till Kyrkan.”

Och här landar vi rakt in i söndagens texter som handlar om förhållandet mellan det världsliga och det heliga; om dragkampen mellan sanning och normlöshet; om skillnaden mellan riktig mat och sådan som ger hål i och trasar sönder de tänder vi behöver för att kunna tugga.

Jag ser framför mig generationer av människor, planlöst drivandes; tandlösa i jakt på lättsmält sockerlösning; anemiska sökande efter varandras blod. Detta är det folk som vänt sig bort från Gud. Kyrie eleison!

För att vi skall kunna förstå vad vi har att glädjas över måste vi först förstå detta.

I dag på Midfastosöndagen tillåter vi oss att glädjas över det vi förbereder oss inför och som vi under Stora fastan tränar att uppnå. Detta uttrycks väl i den psalm som vår Herre, Jesus Kristus – liksom vi idag – själv sjöng:
”Men de ropade till Herren i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.
Han ledde dem på den rätta vägen, så att de kom till en stad där de kunde bo.
Må de tacka Herren för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn, ty han stillade själens törst och mättade själens hunger med sitt goda.”[3]

Detta är vad vi tränar oss i under fastetiden: att ropa till Herren Gud i vår nöd; att klä vår hunger med ord så att vi själva känner den och förstår den. Det är när hungern är som svårast människan märker vad som egentligen mättar och släcker törst.

Fastetiden omfattar, som ni vet, olika delar. Det är bön, avhållsamhet, givande och utgivande kärlek. Men till och med i vår strävan efter att ”fasta rätt” missar vi skillnaden mellan det heliga och det världsliga. Även om vi avstår aldrig så mycket för egen del, även om vi ger mer och tänker på andras överlevnad, så fastnar vi ändå i att vi har fokus på det lekamliga.

Om fastetiden i första hand handlade om att mätta andra; varför är det då så viktigt att vi själva avstår? Detta går, så klart, som ett svar, att vända på och säga att det är en god gärning att själv avstå för att mätta andra. Gott så!

Även om vårt eget avstående kan bereda möjlighet för andra att får mer, så missar vi målet med att avstå. Fastan är inget nollsummespel. Kyrkan är ingen fördelningspolitisk institution. Jag säger inte att det är fel att ge. Jag säger inte att vi inte skall göra det. Nej, vår Herre uppmanar oss att ge och det finns otaliga exempel på heliga som givit av sig själva och sin egendom. Herren säger till och med att vi först skall ge bort allt vi äger för att sedan kunna följa Honom.[4] Men – och åter igen – detta handlar inte om fördelningspolitik. Det handlar om att vi själva skall släppa taget om det världsliga, relativa och visa oss villiga till offer och hängivenhet för det heliga, absoluta och eviga.

Fastetidens avhållsamhet syftar till att vi skall hungra, men hungra efter rätt sorts mat; rätt sorts näring. Fastetidens träning syftar till att vi under resten av året skall kunna göra rätt val. Fastetidens avhållsamhet handlar om att blotta våra knotor så att nytt kött kan läggas på dem – alltså blotta vår svaghet så att vi kan ta emot Herren Jesu frälsande blod.

Detta är vad dagens Evangelium handlar om: hjärtats hunger; själens hunger och att Guds Ord, Jesus Kristus, räcker till alla. Det handlar om att Guds kärlek och nåd blir större; förmeras i takt med att det delas. Ju mer vi äter av det himmelska brödet desto fler kan det komma till del. Desto fler kan bli fria.

Den helige aposteln Paulus skriver till församlingen: ”Ni, bröder [och jag dristar mig till att lägga till alla systrar!], är löftets barn liksom Isak. Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder [och systrar!], är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.”[5]

Det är den hungern fastan vill frammana: hungern efter frihet; den hunger som bara kan mättas med det himmelska brödets läkande kraft. Hunger efter mening och Sanning så att vi blir fria från föreställningen; det djävulens ok att det är vi själva som skapar mening, normer och, (ja!) hela världen. Det är denna vanföreställning som gör oss sjuka och som driver oss till att jaga varandras blod.

Att vi skall bli fria från detta, måste – Herre vi ber – vara giltigt också idag.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Midfastosöndagen, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Jes. 66:10-11
[2] http://www.latinmassmagazine.com/articles/articles_2001_SU_Hildebran.html, hämtad 20150310
[3] Ps. 107:6-9
[4] Matt. 19:16-23
[5] Gal. 4:28-31

 

Vakna upp, du som sover!

Släpp mitt folk![1] Det var vad Herren Gud befallde Mose att säga till farao.

Släpp mitt folk!

Det handlade då om att befria Guds folk ur slaveriets fångenskap. Det var en dramatisk och omvälvande tid. Och det handlar, än i våra dagar, om att befria; om att ta människan ut ur fångenskapen, en kamp som är minst lika dramatisk som flykten ut ur Egypten.

Problemet idag är att fångenskapen inte alltid märks. Inte heller det som håller oss fast. Det är lättare att förstå att man är fången då det finns bojor att ta på. Det är lättare att inse att man är förslavad när det finns en farao att peka på. Men när det som håller oss fast inte vill synas och märkas; när det som binder oss i själva verket vill få oss att tro att vi är fria, vad har vi då att ta till?

Problemet idag, då vi närmar oss frågor som ondska och besatthet, är att människan slår det ifrån sig. Man vill inte riktigt se sig själv som drabbad, men pekar gärna på andra. Det blir väldigt jobbigt att erkänna det onda, för då tvingas man till kamp. Men om man inte kämpar mot ondskan utan är likgiltig, då har man fallit för den.

Det är som med synden, som många menar bara är ett maktmedel som tjänar till att förtrycka och förminska människor. Och det är helt korrekt: Synden – alltså bortvändheten, likgiltigheten – är ett maktmedel som förslavar och trycker ner. Men det är inte, som man vill göra gällande, ett Guds (eller Kyrkans) vapen, utan ett ondskans redskap.

Den helige aposteln Paulus uppmanar oss i sitt brev att avslöja mörkret och dess gärningar.[2] Han uppmanar oss att fortsätta det verk som Moses, med orden ”släpp mitt folk”, förutsade och som Kristus Jesus kom för att slutföra.

För att veta hur vi som kristna bör kämpa mot ondskan, måste vi först känna till vad ondska är. I takt med den kunskapen lär vi oss också att se var ondskan finns, hur den ser ut och verkar. Först då vi vet vad ondska är och har avslöjat den, kan vi kämpa mot den. Ondska bekämpas alltså inte med stumhet.

Så vad är då ondska?

Ett problem idag är oviljan att tala om ondskans upphov. Det har, också i religiösa kretsar, vuxit fram en föreställning om att satan inte existerar utan, precis som besatthet, bara är vidskepelse och tillhör det förgångna. Men det finns bara en som tjänar på föreställningen om att inte finnas, nämligen satan själv.

Ondskans upphov är djävulen. Djävulen skapades av Gud som en ängel med, som alla änglar, en fri vilja vilken användes för att motsätta sig Guds vilja och plan. Djävulen är alltså en fallen ängel. Märk väl att Satan inte av naturen är ond utan av vilja och handling. I satan finns ingen sanning utan bara falskhet. Men satan är inte bara negerad Gud utan en kraft med fri vilja som alltid väljer det onda. Djävulen har förmåga att känna igen gudomlig makt – som då han frestar Kristus Jesus och känner Honom som Guds Son. Under sig har satan legioner och osynliga makter med sina egna sataniska läror. Såväl djävulen som alla onda andar vet att Gud existerar och de kan urskilja hängivna Kristna. Djävulen använder sig av alla tänkbara metoder för att göra människan till slav under sataniska makter och orsaka uppror mot Gud. Satan är orsaken till korruption och kaos; en parasitär kraft i världen som slutligen skall förgöras av Gud på den yttersta dagen. Det finns inga kompromisser mellan Gud och djävulen och därför kommer kampen att fortgå intill slutet.

Lägg märke till att världen, som Guds skapelse, inte är ond. Därför är inte heller människan, i sig, ond. Det som är ont är den sataniska makten. Men den förgörs av Korsets kraft och Kristi uppståndelse.

Detta är vad Kyrkan lär. Och det kan upplevas som hårdsmält. Men faran med att prata bort djävulen som ondskans orsak – utöver att man då ger satan fritt spelrum – är att ondskans ursprung måste förklaras på något annat vis. Risken är då att det är människan som pekas ut som ond, eller att ondskan inte finns, alternativt bara är ett diffust fenomen. Den som hävdar dessa ting säger samtidigt att Gud har skapat ondskan och då är man på mycket, mycket farliga vägar.

Att säga att ondska är total frånvaro av godhet; som skillnaden mellan ljus och mörker, är alltså rätt. Men det är inte hela sanningen. För ondskan har en agenda och det är att hindra oss människor från att finna och odla relationen med Gud. Satans plan är att förhindra människan att göra Guds vilja att hon skall bli helig.

Då är frågan: på vilket sätt verkar ondskan?

Frågans svar är nästan självskrivet: på alla sätt som hindrar oss att följa Kristus. Ondskan visar sig i många skepnader. Ett av satans ansikten syns i form av leende erbjudanden om ett bekvämt liv och rikedom; som idén om att man inte behöver Gud; att man inte är någon syndare; att det är skönare att ligga kvar i sängen i stället för att ta sig till kyrkan. Ett annat erbjudande, som håller människan kvar i fångenskapen, är den s.k. mänskliga rättigheten att ta både sitt eget och andras liv.

Att vara utsatt för sataniska krafter behöver alltså inte märkas; inte göra ont eller upplevas som besvärligt. Tvärt om, det kan vara mycket behagligt och lustfyllt. Men lika fullt står de i motsats till vad Gud har för avsikt med oss. Det är inte givet att slaveriet och fångenskapen tar sin plats i smutsiga fängelsehålor och mörka gruvor. Det är alltså något mycket bedrägligt och försåtligt vi har att bekämpa och vi kan bara ana hur sataniskt det är då mörker fås att framstå som ljus.

Hur kan vi då bekämpa detta?

Mose sa till farao: ”Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!”[3]. Och detta är ännu giltigt för människan är fortfarande bunden till halsen. Mose befriade Guds folk och tog dem ut ur vad Gud hade förbannat, till det utlovade landet. Den nye Moses, Jesus Kristus, Han som är världens ljus[4], tar oss ut ur mörkret till det utlovade eviga livet. Genom Honom har vi möjlighet att överleva.

I ljuset avslöjas mörkrets krafter. Det duger inte att famla med orden eller att förneka det som vill oss ont. ”Låt ingen bedra er med tomt prat”[5] skriver den helige aposteln. Vi måste våga tala öppet och rakt om det som bryter ner.

”Allt som uppenbaras är ljus. Därför heter det: ’Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig.’”[6] Ondskan kan bekämpas när vi känner den vid namn. När vi inte längre är stumma utan talar om ondskan kan vi också vinna över den.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tredje söndagen i Stora fastan, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 2 Mos. 8:20b
[2] Ef. 5:11
[3] 2 Mos. 8:20b
[4] Joh. 8:12
[5] Ef. 5:6
[6] Ef. 5:14