Det kommer att bli mycket fult. Men bara en kort tid.

De förstod fortfarande inte. (Joh. 16:16-22).

Efter allt han har skapat och initierat här ibland oss, så måste han försvinna från oss. Dö. Varför? Så kommer han tillbaka efter att ha besegrat döden och säger att han måste försvinna igen! Han rör till det för oss, förstår han inte det!? Kan han inte bara hålla sig här nu, hos oss? Hålla sig på plats.

Lärjungarna pratar med varandra och försöker förstå. Försöker formulera frågor som leder till svar som de kan förstå. De pratar inbördes och vågar inte riktigt vända sig med sina frågor till Honom; till Han som har svar.

I stället för att fråga livet självt, pratar de med varandra.

Jesus, den uppståndne; Han som nu i påsktid går på jorden, vet att de inte förstår. Han vänder sig till dem och säger: jag vet att ni vill fråga mig vad jag menar och för att ni inte skall behöva sväva i ovisshet; för att ni inte skall behöva gissa, så berättar jag nu för er.

Jag uppstod efter Faderns vilja och enligt profeterna. Nu är jag här med er. Men bara en kort tid, för sedan måste jag lämna er och gå till min Fader. Men vi skall ses igen i evigheten.

Och det är för att ni skall behöva sörja bara en kort tid, i stället för i evigheten. För det är i evigheten vi åter skall ses efter den korta tidens vedermödor här.

Vi har så många likheter med lärjungarna på Jesu tid. De förstod inte vad deras lärare i vägen till livet sade. Vi förstår inte idag vad vår lära för livet innebär. Lärjungarna pratade med varandra och kom sig inte för att ställa frågan till Jesus. Människor av idag pratar, på samma sätt, med varandra; gissar och skapar egna teorier. Då visste Jesus vad lärjungarna gick och funderade på och pratade med varandra om. Han sade till dem: jag vet att ni har saker som ni vill fråga mig om.

Lärjungarna, som vi, pratade med varandra. Gissar. Pratar hellre om att världslig politik skall frälsa, än vänder sig till Frälsaren själv.

Det paradoxala är att vi, liksom Jesus, måste dra oss tillbaka för att söka Gud fadern. Bara genom att vi drar oss tillbaka kommer vi i rörelse. Herren visar oss vägen: Han kom och gick; höll sig i rörelse hem. Hem till Fadern.

Det finns så många likheter. Vi har fortfarande tillgång till allt det lärjungarna fick. Vi kommer oss dock inte för att ställa frågan. Och detta vet vår Herre. Han pratar därför till oss genom Jesus Kristus, den uppståndne. Gud talar till oss i bönen. Gud talar till oss genom Kristi kyrka.

Gud talar till hedningarna genom sina trogna – genom kärlekens exempel; genom uppoffringar och offervilja; genom glädjen att bygga församling och syskonskap.

Kära systrar och bröder! Vi ser vad den kristna kyrkan utsätts för runt om i världen. Och det kryper allt närmre. Också vi, här, har i veckan fått smaka på hot. Men också den allt mer kristendomsfientliga ”sekulära” miljö vi finns i, ger sig till känna. Det kommer inte att bli bättre! Det vi går till mötes är en framtid som kommer att vara ful. Mycket ful! Den kommer att ställa stora krav på oss troende; på vår stabilitet, vår vilja att uppoffra, vår offervilja. Det kommer att kosta. Både andligt och ekonomiskt. Det kommer att kosta på att visa hedningarna vår vilja att bygga församling och vara kyrka.

Det kommer att bli mycket fult. Vi kommer att gråta och lida. Men det är bara en kort tid. Vi har evigheten att se fram till och – för var och en som står stadigt i tron – den utlovade segerkransen.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Fjärde söndagen i Påsktiden, given av Fr. Franciskus Urban)

Vad är det vi skall glädjas över?

Christ feeding the multitude (Coptic icon). Wikipedia Commons.

”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne. Ty ni skall få dia er mätta vid hennes trösterika bröst”[1]

Dessa rader, ur söndagens intróitus, är hämtade från profeten Jesaja. Särskilt inledningsfrasen; ”Gläd er med Jerusalem” har givit söndagen sitt namn, Laetáre: Fröjda dig; gläd dig, o Jerusalem. Det är midfastosöndagen. Vi är mitt i Stora fastan och vi kan behöva bli påminda om varför; om nödvändigheten att vi förbereder oss inför den stundande påsken.

Herrens påsk; segern över döden, är den händelse i Guds frälsande plan som möjliggör Jesajas profetiska ord om att vi skall få dia oss mätta vid hennes trösterika bröst. Men vilken mening har detta för oss idag? Har dessa ord någon betydelse förutom den rent historiska? Det är kanske dags för reformation?!

Förra söndagen, då vi pratade om ondskans ursprung, ställde jag upp ett antal nutidsproblemformuleringar. Och problemet idag, avseende den utlovade födan, är inte att löftet är borta utan att vi idag är likgiltiga inför eller helt slutade lita till det; att vi idag inte räknar oss som ingående i det. Men Gud, vår himmelske Fader, har inte ändrat sig. Det är vi som inte har vett att förstå och när vi inte förstår vänder vi honom hellre ryggen än försöker förstå. Och när människan inte ens försöker förstå det heliga kommer hon att söka mättnad av sådant som är världsligt och lättillgängligt – jag brukar jämföra med socker; som verkar sött men bara gör hålet större och tomheten djupare.

Jag minns en intervju. I denna, och med min översättning, säger den intervjuade att ”i och med förlusten av känslan för det övernaturliga [det heliga], förloras också idag känslan för behovet att offra sig [att hänge sig]. Ju närmre man kommer Gud, desto större kommer känslan för den egna skulden [och behovet av läkande] att vara. Ju längre bort man kommer från Gud – som idag – desto oftare hör man filosofin i nyandligheten att ’jag är OK’ och ’du är OK’. Denna förlust av offervilja [och att vilja nå längre] har lett till att Kyrkans återlösande uppdrag och roll placerats i dunklet. Där Korset tonas ner, där ges knappast vårt behov av offer [och helande] en tanke.”[2]

Vidare i intervjun sägs att denna ”aversion mot offervilja och återlösning har hjälpt sekulariseringen att vinna mark. Också inom kristenheten. Vi har, under lång tid, hört många prata om Kyrkans behov av att anpassa sig till världen. Men det förhåller sig precis tvärt om: det är världen som måste anpassa sig till Kyrkan.”

Och här landar vi rakt in i söndagens texter som handlar om förhållandet mellan det världsliga och det heliga; om dragkampen mellan sanning och normlöshet; om skillnaden mellan riktig mat och sådan som ger hål i och trasar sönder de tänder vi behöver för att kunna tugga.

Jag ser framför mig generationer av människor, planlöst drivandes; tandlösa i jakt på lättsmält sockerlösning; anemiska sökande efter varandras blod. Detta är det folk som vänt sig bort från Gud. Kyrie eleison!

För att vi skall kunna förstå vad vi har att glädjas över måste vi först förstå detta.

I dag på Midfastosöndagen tillåter vi oss att glädjas över det vi förbereder oss inför och som vi under Stora fastan tränar att uppnå. Detta uttrycks väl i den psalm som vår Herre, Jesus Kristus – liksom vi idag – själv sjöng:
”Men de ropade till Herren i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.
Han ledde dem på den rätta vägen, så att de kom till en stad där de kunde bo.
Må de tacka Herren för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn, ty han stillade själens törst och mättade själens hunger med sitt goda.”[3]

Detta är vad vi tränar oss i under fastetiden: att ropa till Herren Gud i vår nöd; att klä vår hunger med ord så att vi själva känner den och förstår den. Det är när hungern är som svårast människan märker vad som egentligen mättar och släcker törst.

Fastetiden omfattar, som ni vet, olika delar. Det är bön, avhållsamhet, givande och utgivande kärlek. Men till och med i vår strävan efter att ”fasta rätt” missar vi skillnaden mellan det heliga och det världsliga. Även om vi avstår aldrig så mycket för egen del, även om vi ger mer och tänker på andras överlevnad, så fastnar vi ändå i att vi har fokus på det lekamliga.

Om fastetiden i första hand handlade om att mätta andra; varför är det då så viktigt att vi själva avstår? Detta går, så klart, som ett svar, att vända på och säga att det är en god gärning att själv avstå för att mätta andra. Gott så!

Även om vårt eget avstående kan bereda möjlighet för andra att får mer, så missar vi målet med att avstå. Fastan är inget nollsummespel. Kyrkan är ingen fördelningspolitisk institution. Jag säger inte att det är fel att ge. Jag säger inte att vi inte skall göra det. Nej, vår Herre uppmanar oss att ge och det finns otaliga exempel på heliga som givit av sig själva och sin egendom. Herren säger till och med att vi först skall ge bort allt vi äger för att sedan kunna följa Honom.[4] Men – och åter igen – detta handlar inte om fördelningspolitik. Det handlar om att vi själva skall släppa taget om det världsliga, relativa och visa oss villiga till offer och hängivenhet för det heliga, absoluta och eviga.

Fastetidens avhållsamhet syftar till att vi skall hungra, men hungra efter rätt sorts mat; rätt sorts näring. Fastetidens träning syftar till att vi under resten av året skall kunna göra rätt val. Fastetidens avhållsamhet handlar om att blotta våra knotor så att nytt kött kan läggas på dem – alltså blotta vår svaghet så att vi kan ta emot Herren Jesu frälsande blod.

Detta är vad dagens Evangelium handlar om: hjärtats hunger; själens hunger och att Guds Ord, Jesus Kristus, räcker till alla. Det handlar om att Guds kärlek och nåd blir större; förmeras i takt med att det delas. Ju mer vi äter av det himmelska brödet desto fler kan det komma till del. Desto fler kan bli fria.

Den helige aposteln Paulus skriver till församlingen: ”Ni, bröder [och jag dristar mig till att lägga till alla systrar!], är löftets barn liksom Isak. Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder [och systrar!], är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.”[5]

Det är den hungern fastan vill frammana: hungern efter frihet; den hunger som bara kan mättas med det himmelska brödets läkande kraft. Hunger efter mening och Sanning så att vi blir fria från föreställningen; det djävulens ok att det är vi själva som skapar mening, normer och, (ja!) hela världen. Det är denna vanföreställning som gör oss sjuka och som driver oss till att jaga varandras blod.

Att vi skall bli fria från detta, måste – Herre vi ber – vara giltigt också idag.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Midfastosöndagen, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Jes. 66:10-11
[2] http://www.latinmassmagazine.com/articles/articles_2001_SU_Hildebran.html, hämtad 20150310
[3] Ps. 107:6-9
[4] Matt. 19:16-23
[5] Gal. 4:28-31