Trons kraft och seger

De kallade till sig den man som hade mött Människosonen. De hånade honom för att han trodde på att Jesus är Messias, Guds Son. Mannen hade i mötet med Honom fått synen tillbaka – fått ögonen öppnade. Nu beslogs han med lögn av dem som inte trodde.

När vi kommer in i handlingen i dagens evangelietext, hör vi att det är andra gången mannen blir inkallad för att vittna om hur han fått sina ögon öppnade.

Så, omedelbart innan, läser vi hos Johannes hur mannen redan förklarat att ”han [Jesus] hade lagt en deg på mina ögon och jag tvättade mig, och nu ser jag.”[1] Men de trodde inte på att han tidigare hade varit blind och nu kunde se. Därför låter de skicka efter mannens föräldrar som på fariséernas frågor svarar att ”vi vet att han är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu, det vet vi inte. Vem som öppnat hans ögon vet vi inte heller. Fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv.”[2] (Joh 9:18-21) Det står också att föräldrarna svarade så för att de var rädda för att bli uteslutna ur synagogan, för redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur gemenskapen.

Det var, så klart, inte primärt den tidigare blinde mannen fariséerna ville komma åt, utan han som allt fler följer och förstår är Messias. Men man använde sig av såväl hånfulla metoder som skrämsel för att hålla människor borta från det ljus som öppnar ögon. En förklaring till det finner vi på ett mänskligt plan, nämligen att om Jesus skulle vara den Messias judarna väntade på, då skulle väl invand makt och inflytande gå förlorad.

Det är i ljuset av detta vi skall läsa dagens epistel:

”Om vi godtar människors vittnesbörd så är Guds vittnesbörd starkare, för detta är Guds vittnesbörd som han har gett om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd som Gud har gett om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet. Detta skriver jag till er för att ni ska veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn.”[3]

Så vad är det då som vittnar om Människosonen? Om Guds Son. I Johannesbrevet, det första, läser vi vidare att ”han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är eniga.”[4]

Och, skriver Johannes: ”detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?”[5]

Guds vittnesbörd om sin uppenbarelse är starkare än människors. Om detta vittnar Anden; sanningen och vattnet och blodet med en röst. Och det är genom att vi tror detta som vi besegrar världen. Det är genom den tron vi står emot – också vi – hån och skrämsel från dem som inte vill att våra ögon skall öppnas för Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare och Konung. Inget annan besegrar världen än den tron.

Men kan vi förstå detta? Att vattnet, blodet och Anden vittnar om vår Herre? Frågan kanske i stället skall vara: Måste vi förstå? Gud är större än vi kan förstå. Det gör det också ännu större att tro. Och därmed besegra världen och ha evigt liv.

Att öppna upp (ögonen, om man så vill) för mysterierna; för (som vi bad tidigare) ”en visshet om det man inte ser”.[6] Det ger hopp. Och hopp är en fråga om att orka hålla ut. Utan hopp håller vi inte ut i kampen. Tron är en övertygelse om det man hoppas[7], en visshet om det man inte ser.

Vi sjöng i liturgins inledning följande ur Psaltaren – Jesu egen bönbok: ”Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud”[8]

Vad skall vi då förmedla till kommande släkten?

Mycket av det vi kan säga är sagt av fäderna. Och om det vi hoppas; det som förmedlats genom generation efter generation, beskrivs i ett brev som bevarats från år 96. Såhär skriver Clemens av Rom till Korinthierna:

”Hur sälla och underbara är inte Guds gåvor, mina kära. Liv i odödlighet, glans i rättfärdighet, sanning med frimodighet, tro i förtröstan, återhållsamhet med helgelse; och detta kan vi nu fatta. Vad är det nu som bereds åt dem som håller ut? Tidsåldrarnas skapare och fader, den Allhelige, känner själv dess storhet och skönhet. Låt oss alltså kämpa för att bli räknade bland dem som håller ut, för att vi skall få del av de utlovade gåvorna. Hur skall detta ske, mina vänner? Om vårt sinne är fast och troget riktat mot Gud, om vi söker det som är välbehagligt och angenämt för honom, om vi gör det som svarar mot hans otadliga vilja, följer sanningens väg och kastar ifrån oss all orättfärdighet och ondska, girighet, tvister, dåliga seder och svek, skvaller och förtal, hat mot Gud, övermod och stortalighet, tomt skryt och ogästvänlighet. Ty de som gör sådant är förhatliga för Gud, och inte blott de som gör det utan också de som gillar när andra gör det.

Detta är vägen, mina kära, där vi finner frälsningen: Jesus Kristus, våra offers överstepräst, beskyddaren och hjälparen i vår svaghet. Genom honom skådar vi upp mot himlens höjder. Genom honom ser vi Guds rena och höga ansikte avspeglas. Genom honom öppnades vårt hjärtas ögon. Genom honom växer vårt oförståndiga och förmörkade sinne upp till hans underbara ljus. Genom honom ville Herren låta oss smaka den odödliga kunskapen.”[9]

Så när vi idag möter våra blinda belackare: de som inte tror och som inte heller vill att vi skall tro, kan vi minnas Jesu svar då fariséerna frågade honom: ”Men vi är väl inte blinda?” Jesus sade då: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Några fariseer som var med honom hörde det och sade: ”Men vi är väl inte blinda?” Jesus sade: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”[10]

Systrar och bröder! Håll er kvar i ljuset. Var ljus för de blinda. Det är denna tro som är kraft och seger.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tjugonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Joh 9:15
[2] Joh 9:18-21
[3] 1. Joh 5:9-3
[4] 1. Joh 5:6-8
[5] 1. Joh 5:4-5
[6] Hebr. 11:1b
[7] Jfr Hebr. 11:1a
[8] Ps. 78:6-7
[9] Ur Clemens brev till Korinthierna, i De Apostoliska fäderna, Artos bokförlag (2006), s. 54-55
[10] Joh 9:40-41

Bilden/Photo Credit: ”Christ, Lamb of God” (https://www.flickr.com/photos/waitingfortheword/6444823209)

Orientering: Vägen till Guds rike.

Orientering är enkelt, åtminstone i teorin. Man har en karta med punkter utmärkta; kontroller man skall ta sig till på bästa sätt. Till hjälp kan brukas en kompass som visar riktningen. Detta är teoretisk orientering och det låter enkelt.

Tänk dig nu att du skickar ut en person du älskar, med karta och kompass i skogen. På kartan finns inlagt en mängd kontrollpunkter som skall hittas. Hon har varken utbildning eller träning i orientering, bara ditt sista ord klingande i öronen: Spring, min äskade; spring!

Din vän sätter av för att leta upp första kontrollen. Efter en stund stannar hon för att titta på kartan. Hon tar upp den kompass hon fick höra skall visa rätt riktning och springer vidare. Vad som sedan händer kommer att vara väldigt svårt att redogöra för. Ty, hon visste inte var hon startade, kände bara i teorin till vart hon skulle och det där med kompass visade sig vara fullständigt obrukbart, så den lades i glömskans ficka.

Orientering kan verka enkelt i teorin. Men i praktiken och utan stöd i kunskap och vägledning från erfarna orienterare är det näst intill omöjligt att komma i mål.

Söndagens tema är vägen till Guds rike. Och trots att bilden med orientering kanske är allt för banal kan den ändå fylla en funktion när vi försöker förstå vår väg i livet. För tänk om vår Himmelske Fader satte oss i världen med en karta utan referenspunkter. Tänk om barmhärtighetens Gud gav oss en kompass utan att berätta hur den skall användas. Tänk om Han som är alltings upphov skulle ge oss uppgiften att älska utan att förse oss med förmåga, eller att springa hem utan att berätta vad hem är.

Tack och lov är det inte så, utan allt nödvändigt är oss givet. Så som i eukaristin, då vi med orden ”salig den som är kallad till bröllopet” bjuds in att ta del av det allra heligaste sakramentet, är vi försedda med såväl karta som kompass och all den beprövade erfarenhet vi behöver för att kunna ta oss hem.

All orientering börjar med att man konstaterar var man befinner sig just nu. Frågan är därför: Det är därför ingen dum fråga att ställa sig själv ibland: Var är jag just nu?

Gud har skapat dig och du befinner dig just där du är nu. Din uppgift är att orientera dig hem och till din hjälp har du karta. Du har kompass och du har tillgång till kunskap och erfarenhet för att klara att vandra vägen. Ingen har lovat att terrängen skall vara lätt. Men Gud har försett dig med allt du behöver.

Men hur kan vi förstå orienteringssportens hjälpmedel i vårt liv? Även här blir jämförelsen platt, men de skulle kunna förstås så att kartan är skapelsen, kompassen din vilja och riktningen – i orientering är riktningen; väderstrecken, i synnerhet norr, något centralt – är Kristus Jesus.

Livets orientering går således till så att du, efter att ha konstaterat din nuvarande position, lägger ner din vilja (kompass) mot marken; riktar in den mot målet (Guds rike) och kalibrerar den så att den överensstämmer med Guds vilja och Kristi exempel. Din vilja blir då att likna Kristus; ett sammansmältande. Kompassen kan därför också förstås som Kristus. Här är det läge att vara uppmärksam på att inte kompassen läses och tolkas fel så att det är den egna viljan som görs till Kristus.

För att nå Guds rike finns så, på kartan, olika kontrollpunkter du skall ta dig igenom för att mogna och växa. Dessa är universella men också individuella eftersom Gud har olika planer för var och en av oss.

Orienteringskartans kontroller kan liknas vid den stege Gud reser för oss, som står på marken och som är riktad mot Gud.[1] Och då är frågan vad detta första steg på ödmjukhetens väg; vad första steget på klättringen hem är? Det är gudsfruktan. Du skall frukta Gud och alltid komma ihåg hans bud; du skall lägga ner egenviljan så att – vilket vi ber Gud i bönen! – Hans vilja må ske i oss.[2]

Ett nästa steg är kärleken till Gud vilket också är det främsta budet. Jesus fick en gång frågan vilket det främsta budet är. Och svaret som gavs de laglärda var ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet.”[3]

Detta bud är inget nytt. Det är inget Jesus själv hittade på utan springer ur det Herren tidigare låtit profeterna förstå och tala om: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.”[4] Ty Kristus kom inte för att upphäva lagen utan uppfylla den. Han kom för att skriva lagen i våra hjärtan.

Men vi har ett problem idag då talet om lag, lydnad, befallning, och att avsäga sig sin egen vilja (för att göra Guds vilja) tonas ner eller, i värsta fall, läggs på skräphögen. Idag läser man kompassen som man själv vill. Den anpassas efter den egna viljan och världens krav. Och man ritar sin egen karta, tvättar bort kontrollpunkterna från den och slutar ta del av beprövad erfarenhet. Det enda som är kvar, käckt klingande, är uppmaningen: Spring, älskling; spring!

Vad som sedan händer kommer att vara väldigt, väldigt svårt; i bemärkelsen smärtsamt, att redogöra för. Ni minns väl från förra söndagen det kaos vi pratade om som skapas av denna trolöshet. Ingen mamma eller pappa skulle göra detta mot sina barn. Vår himmelske Fader, Han som utgav sin enfödde Son; som korsfästes för vår skull; men som uppstod igen för att också vi skall ha evigt liv, handlar inte så med oss, sin skapelse.

Profeterna och apostlarna talade alla om samme Herre och vi har varken anledning eller mandat att i trolöshet ändra ett enda jota i detta, utan, som den helige aposteln Johannes, fortsätta orientera efter att ”världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt.”[5]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Nittonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Jfr Jakobs stege
[2] Jfr den helige Benedict om ödmjukhet (RB 7).
[3] Matt 22:37-38
[4] 5. Mos 6:4-6
[5] 1. Joh 2:17