Septuagesima. Uppvärmning inför träning.

Septuagésimasöndagen indikerar att det är sjuttio dagar till Herrens påsk och vi går idag in i förfastan. Förfastan ger oss tid till förberedelse; tid att ställa in oss på den kommande Stora Fastan. All träning tarvar uppvärmning, och fastan är, i sanning, träning för oss; träning i ödmjukhet och att ytterligare växa i Anden genom bön, avhållsamhet och givande.

Söndagens texter, inte minst den helige aposteln Paulus ord, tjänar väl till att styra in såväl hjärta som tankar på vad vi nu förbereder oss inför. Han säger att alla som tävlar i jordiska grenar söker vinna en segerkrans som vissnar. Men vi; vi är lovade en segerkrans som aldrig vissnar. Oavsett vad vi i livet strävar mot; sträcker oss till, så kräver det disciplin. Det kräver träning. Och nu, om inte förr, börjar uppvärmningen.

*

Systrar och bröder, det finns ingen kö till paradiset. Gud har inget väntrum med nummerlappar – Han tar emot och botar alla som vill, samtidigt.

Gud, vår Skapare, vill att alla människor fullkomnas, ja blir det Han skapade oss att bli; heliga. Därför kallar Han oss, var och en, till sitt rike. Och han gör det gång på gång. Oförtröttligt.

Detta är vad han gör i dagens Evangelium: Han kom tidigt och Han kom i tredje, sjätte och nionde timmen. Ja, han kom till och med i elfte timmen för att kalla människor att leva och arbeta i vingården. Inte för att vi skulle vara värdiga utan för att Gud älskar oss.

Fjärde söndagen i Epifania (det är två veckor sedan) handlade om hur Jesus skapar tro och predikan då tog upp en aspekt av det radikalt nya som vår Herre förkunnar, nämligen förlåtelsen. Och för att fullt ut förstå detta måste vi anstränga oss till det yttersta. Gud förlåter och han förlåter alla som bekänner och omvänder sig.

Att förstå innebörden av den oförskyllda nåden – alltså den nåd ingen av oss förtjänar men ändå ges – innebär också att vi måste gå utanför oss själva och våra invanda tankars gränser. För vi är så fullmatade med belöningssystem, med merittänkande, med turordningsregler, med kölappar. Därav är vi också uppmärksamma på människor som går före i kön och hur andra tycks skapa sig favörer. Men detta är en jämförelsens tyranni, grundad i avund. Och avund är högmodets dotter; ett ondskans vapen som används för att hålla oss borta från vägen till räddning och fullkomning.

Jesu ord om att de sista skall bli de första syftar på hur de som tidigt svarade Ja på kallelsen till vingården, inte kunde glädjas med sina medmänniskor som också förstod, fast senare. De hade alltså ändå inte förstått hur Guds nåd verkar; de hade upplevt sig få låga nummer i kön till räddning. Och tänk; det var avund som fick dem att snubbla på målsnöret.

Till Guds rike finns ingen kö. Alla är vi kallade på samma grund; som Guds skapelser och barn.

Vi har alla en stund på jorden. Det är den tid vi prövas och det är den tid vi har på oss att säga ja. När vi hör eller uppfattar kallelsen har vi att tacka Ja eller Nej. Vi svarar utefter den fria viljan, som också är given av Gud. Svaret – oavsett vilket – för med sig konsekvenser – trons konsekvenser. Eller trolöshetens konsekvenser.

Det spelar ingen roll när i livet; om det sker vid tredje, sjätte eller nionde timmen. Eller om det är i elfte timmen man lyssnar till kallelsen och säger Ja. Samtidigt är det ingen av oss som vet när elfte timmen infaller.

Människorna på torget, som det berättas om i Evangeliet, nåddes av kallelsen att arbeta i vingården, d v s att leva ett kristet liv. Vissa sade Ja tidigt, andra vid tredje, sjätte eller nionde timmen. Andra väntade till elfte timmen.

Vad fick dem att säga nej till lönen som erbjöds? De såg till annat; sådant som tillhör världen. De var fyllda med världsliga bekymmer, positioner, politik, nöjen.

Situationen är inte mycket annorlunda idag. Vad får människor i vår tid att tacka Nej? Om de ens hör kallelsen i allt brus och buller; vad får dem att tacka Nej till nåden? Är det känslan av att vara ovärdig? Eller kan det vara annat? Kan det bero på jordiska omsorger, sådant som tillhör världen: pengar, positioner, politik och nöjen? Det är de egna tankarna; den egna viljan som får styra. Det är, åter igen, högmodet, som tillåts härska.

Oavsett när i livet; tidigt eller sent – kanske i elfte timmen – vi väljer att leva i ljuset av Sanningen och arbeta i Guds vingård, är lönen den samma. För i Guds ögon finns inga utmärkelser för lång och trogen tjänst. Det enda som är avgörande för oss är att vi under vår tid här på jorden säger Ja och lever i daglig omvändelse. I Guds ögon finns inga löneförhandlingar – lönen är nåd; lönen är det eviga livet; den segerns krans som aldrig vissnar.

Budskapet idag, då vi värmer upp inför den Stora Fastans utmanande träning, är att arbeta med sig själv; jobba på sin egen helgelse. Att inte jämföra sig med andra men väl glädjas över att andra också strävar och sträcker sig mot segerns krans.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Septuagesimasöndagen av Fr. Franciskus Urban)

 

Stillande av stormar i och omkring oss

Jag fick frågan, vilka profeter före och efter Jesus som är trovärdiga. Svaret var i stil med att de profeter vi har tillgång till i den heliga skrift är trovärdiga; att det som i kristen förståelse gör en profet, är att profeten profeterar om Kristus Jesus. Också att det är svårare att förlita sig till dagens självutnämnda profeter, även om det nya förbundets böcker pratar om människor med profetisk gåva. Man brukar säga att Johannes förelöparen var den siste profeten och att många idag, då det stormar, vill göra sig ett namn…

Det blåser. Alla pratar om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång. Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. I detta är avgudarna många.

Jona, som vi hörde om i första läsningen, avkrävdes att falla in i veropen och att anropa sin gud. Precis som de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld. Och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder oss åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd och i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?!

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1]

Människorna vaknade och ångrade. Också kungen i Nineve lyssnade till profetian och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

En profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna likgiltigheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp (!) och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade kanske citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära [har aldrig varit så nära!]. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Och vi kan – även idag – be de böner ur Psaltaren som ju var Jesu egen bönbok och som även i vår tid äger giltighet:

”Men de ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras svårigheter.
Han stillade stormen och vågorna tystnade.
De gladdes över att det blev lugnt, och han förde dem till hamnen dit de ville.”[4]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Femte söndagen efter Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Jon 3:4
[2] Jon 3:8
[3] Mark 1:15
[4] Ps 107:28-30