Kom och se själv!

”The calling of the disciples”, Duccio di Buoninsegna (1255-1319)

Jesus kallar sina första lärjungar som släpper vad de har för händerna och följer med. De lämnar sina tidigare sammanhang för att de litar på det som sagts; på profeterna. Men de litade samtidigt på sig själva och på sin egen förmåga att kunna ta ett sådant beslut. Säkert fanns det, i deras närhet, både meningar och förvåning; kanske till och med avrådan. Men de hade tillit.

De blev inte övertalade med retorisk skicklighet. Det var inte akademiska eller juridiska argument som fällde några avgöranden. Det var i stället med den enkla frasen ”kom och se!”.

Kom och se. Tre ord med bäring på såväl profetiorna som den egna förmågan att bilda sig en uppfattning. Kom och se själv!

Kom och se. I detta ryms hela den profetiska traditionen om att Messias – den smorde; Kristus – skall komma. Men också den uppenbarade Sanningen.

Med orden ’kom och se’ sägs underförstått att jag inte tänker övertala dig. Jag vet vad som är sagt och vad som är sant och jag förhåller mig till det. Detta är en kallelse till dig, en inbjudan, att också se. Att också lägga ner för att få del i segern.

Självklart kan man fråga sig vad det är som skall läggas ner? Egot. Självförhärligandet. Högmodet. Den meningslösa jakten. Kortsikten. Ja, och mer av allt som står i vägen.

Kom och se. Det handlar om att först lyssna till Guds vilja med mig. Därefter att göra den till sin egen. Aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”[1]

Vi skall också påminna oss själva om att vi inte är utvalda för att vi är störst. Vi hörde i den gammaltestamentliga läsningen idag: ”Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder”.[2]

Alltså: Kom och se, själv, hur liten du är. Hur beroende du är av allt det Gud har givit dig. Sin kärlek. Sin nåd. Ditt liv. Det är i mycket bristerna i insikten om detta vi ser runt omkring oss. Det är synd.

Jesus samlade de första lärjungarna. Och idag, två tusen år senare, gör vi likadant. Filippus – som vi hörde om tidigare – var en av dem som kallades först. Förmodligen var han en av Johannes döparens lärjungar och kände därför redan till vem Jesus var. Filippus, som talade med sina vänner om Messias, kan vi i vår egen tid ha som förebild.

”Filippus fann Natanael och sade till honom: ’Vi har funnit honom som Mose skrev om i lagen och som profeterna skrev om – Jesus, Josefs son från Nasaret.’ Natanael sade till honom: ’Från Nasaret? Kan det komma något gott därifrån?’ Filippus svarade: ’Kom och se!’”[3] Natanael gjorde som Filippus hade gjort. Släppte allt; gick för att se och sade därefter Ja.

Kom och se, själv!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tredje söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Rom 8:28
[2] 5 Mos 7:7-8
[3] Joh 1:45-46

 

(Relationen i) Gud – Fader, Son och Ande.

Holy Trinity. Andrej Rublev.

I en kärleksrelation är ansträngningen essentiell. Nödvändig. Att båda anstränger sig och lägger sin själ i att älska och ära den andra. Om bara en älskar. Om det bara är en som anstränger sig, är det svårt att tala om en relation. Ljummen slentrian ger ingen näring. Därför vill vi ansträngning; önskar vi anstränga oss – för att relationen skall vara levande.

Idag är det den Heliga Treenighetens söndag. Det handlar om Gud – Fader, Son och Ande. För oss kristna handlar livet om att odla relationen till Gud som älskar sina barn: oss. Men kräver Gud av oss att vi skall anstränga oss? Svaret på den frågan är att det beror på om vi vill ha; om vi menar att vi har en Gudsrelation. Om vi vill att relationen skall vara levande.

Gud krävde, som vi hörde, av Mose att gå till Farao och begära frihet för Israels barn. Och innebar det inte för folket att ta sig ut ur Egypten för att bege sig ut på vandring till det förlovade landet? Var det inte en ansträngning att ta sig upp på det berg Gud sade att de skulle fira gudstjänst?

Det kan vara svårt att ha en relation till något som är omöjligt att greppa och förstå. Mose frågade Herren vem han skulle säga hade sänt honom. Svaret blev att ’jag Är’ var den som sände Mose. Varat självt. Som människor behöver vi något mer konkret att relatera till än Livets upphov; Alltings Skapare. Till och med Helig Ande är mer begriplig. Helig Ande kan vi förnimma. Men vad vi har är Guds mänskliga ansikte i Jesus Kristus.

I Johannes uppenbarelse hörde vi om de tjugofyra äldste som lade ner sina kronor. De lade sig på knä inför Herren när till och med seraferna och keruberna ärade och prisade Gud med sång inför evighetens tron. – Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Vilken ansträngning är inte det för den mäktige, att böja sig inför han som är mäktigare och större än allt annat.

Brukar vi inte fira våra medmänniskor och dem vi älskar. Namnsdagar, födelsedagar, examensdagar och dagar då vi segrar över sjukdom eller misslyckande?

Gud kallar oss upp på sitt heliga berg för att fira. Prisa och ära honom tillsammans med hela skapelsen; alla änglar, heliga och martyrer. Är det inte så att det är en ansträngning att ta sig upp på berget? Jo, kristenlivet är att likna vid bergsbestigning. Det gör sig inte självt. Det kräver ansträngning. Och vi gör det för att Gud älskat oss först. Vi gör det för att hålla relationen levande.

Kräver Gud av oss att vi anstränger oss? Viktigare än att han kräver det är att vi gör det för att han ensam är värd all ära och lov. Viktigare än att vi avkrävs det är att vi själva frågar oss om vi ansträngt oss tillräckligt. Hur anstränger jag mig för att hålla relationen till Gud och till min frälsare, Jesus Kristus, vid liv? För att jag vill vara i den relationen.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Heliga Treenighetens söndag, av Fr. Franciskus Urban OPR).