Hjälparen kom till oss

Vi hörde, förra söndagen, då vi gick in i sista påskveckan, den helige aposteln Petrus ord: ”Slutet på allting är nära”. Han uppmanade till förstånd och närvaro så att tiden skulle kunna ägnas åt det väsentliga; åt bönen.[1]

Det är visserligen inte för oss att fråga om slutet. Samtidigt går det inte att komma undan frågorna. I synnerhet inte i en tid som denna där vi finner så många likheter med den tidiga Kyrkans lidande och förföljelser. I en tid då vi till och med kan dela det jag anar apostlarna upplevde efter uppståndelsen:

Nämligen: Innan Kristus uppenbarade sig för dem satt de gömda för omvärlden; rädda för att utpekas och förknippas med den Mästare de hade följt och som korsfästs som en värsta sorts bråkmakare. Och nu, efter Kristi upptagande till Faderns himmel, på nytt lämnade och utlämnade för världens hat.

Det går inte att komma undan frågorna. Vad händer med oss nu? Vad händer sedan? Finns det någon mening? Frågorna ligger latent i oss, även om den tid vi nu lever i vill inbilla oss annat; vill ge en bild av att vi vet allt, kan allt och själva är herrar över allt.

Men då ytans fernissa krackelerar; när livet tränger sig på, står den självtillräckliga människan där ensam med sin tomhet utan tillgång till svar, utan mening och utan mål. Det är påtagligt att det modernistiska projektet berövade henne just detta. Till och med hoppet stals och nu har det gått så långt att inte ens språket för det heliga lever. Det blev bara tomma ord kvar; tomma ord i en till synes tom värld.

Därför föds desperationen – en ”överväldigande (akut) känsla av hopplöshet och förtvivlan i nödläge där man tycker sig sakna meningsfulla möjligheter att göra något.”[2] Därför söker sig människan till att, med iver, uppfylla sig själv med sådant som står till buds: materiella ting, berömmelse, makt, rikedom, perversion och hemmasnickrad religiositet.

I evangeliet från Pingstaftonen säger Kristus till apostlarna att världen inte kan ta emot Hjälparen. Låt oss se vad den helige aposteln Paulus skriver i brevet till Efesierna. Han uppmanar till att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat. De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten[3].

Därför kan inte Hjälparen tas emot[4]. För världen ser inte och känner honom inte. Kan inte känna honom, för språket är förlorat.

Men ”ni känner honom”[5] säger Jesus till apostlarna. För ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. För ”om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen […]. Därför hatar världen er.”[6] Men ”låt inte era hjärtan oroas”, säger han. ”Tro på Gud och tro på mig.”[7] Så inleds det Jesu avskedstal som dagens evangelietext är hämtad ur. Och det avslutas med den förbön som Jesus – som överstepräst – ber över lärjungarna.

Han ber: ”Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. […] Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen (för de hade en mission här!) utan att du skall bevara dem för det onda. […] Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig”[8]

Ja, likheten med den första tiden är på många vis levande och det Kristus Jesus sade till lärjungarna har förts vidare till oss idag. Han sade ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er.”[9]

Liksom apostlarna på den tiden, bär vi människor fortfarande på frågor. Frågor som inte låter sig besvaras av världen, utan förutsätter att vi söker Gud; som förutsätter hjärtan inte av sten men av kött och vars svar står att finna i det nya liv vi ges genom dopet i vatten och Helig Ande; det liv vi lever i Kristi Kyrka vars födelse vi firar idag.

Så idag är det Pingstdagen. I och med Helige Andes utgjutande är Treenig Gud till fullo uppenbarad. Pingstdagen är också dagen för Kyrkans bildande. Och det finns ett ord; ett begrepp som, kanske mer än något annat, kännetecknar Kyrka och om vilket Treenigheten vittnar om, nämligen deltagande.

Inte bara medlemskap. Inte heller enbart gemenskap, men deltagande. Deltagande i det liv som är Gud; Gud för utan vilken inget kan vara. Deltagande i Kristus, deltagande i liturgi.

Att vara innebär mer än att existera.
Att vara förutsätter relation med Gud: Att deltaga i livet.

Dagens evangelium avslutas ”så stå upp och låt oss gå härifrån.” Detta är ingalunda en flykt, men kan bland annat förstås på två sätt:
1) Att lämna självtillräckligheten och börja delta.
2) I och med deltagandet så följer vi och håller fast vid Jesu ord om att gå ut i världen och göra som vi blev tillsagda i dopet: Gå ut och gör alla människor till mina lärjungar.

Världen, hur dystert det än kan se ut, rår inte på fridsfursten. Och vi har fått det ha lovade: Hjälparen; Helig Ande är här. Här för alltid.

[1] 1. Petr. 4:7
[2] Nationalencyklopedin desperation www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/desperation
[3] Jfr Hes. 36:26
[4] Joh. 14:17
[5] Joh. 14:17
[6] Joh. 15:18
[7] Joh. 14:1
[8] Joh. 17:11-20
[9] Joh. 14:15-16

 

Förföljelse och förtröstan

Systrar och bröder i Kristus. Idag går vi in i den sista påskveckan. Om det samtidigt innebär, vad den helige aposteln Petrus skriver, slutet på allting är inte för oss att forska i men väl förbereda oss på. För som ni vet är vår tid här begränsad och bör därför förvaltas klokt: Det är här och nu vi själva kan vara med och påverka utgången och evigheten. Detta är, som söndagens tema skvallrar om, inte det lättaste och kanske inte heller det mest bekväma. Vi skall därför ägna denna stund att prata om förväntningar och förutsägbarhet. Ja, vi hörde i episteln samme Petrus säga ”var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat.”[1]

Som medborgare i Sverige förväntas man kunna lagen. Skulle man bli ertappad med något kan man alltså inte försvara sig med att man inte kände till den lag man brutit emot. Och även om evangeliet i dag pekar på den radikala skillnaden mellan det världsliga och det som inte tillhör denna värld, så är förhållandet det motsvarande då det kommer till Guds lag: det håller inte att säga att man ingenting visste!

Men, till skillnad från den världsliga lagen som kan förändras (och skrivas om av mänsklig hand) är Guds lag evig. Och – och detta är viktigt! – det Kristus förkunnar är inte bara repressiv lagtext, utan bär på ett sådant innehåll att, om det efterlevs, lyfter människan i evighet; mot Gudomliggörelsen.

Jesus sade: ”Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd.”[2] Alltså: Nu känner vi till Guds avsikt med oss. Nu vet vi att människan på eget bevåg satt sig över Skaparen. Vi vet också att det finns hopp och att vi kan vända om och göra rätt. Tack vare Kristus Jesus, som genom sitt lidande och döden på korset; genom segern över döden på nytt öppnade vägen för oss till Gud.

Eftersom Gud Fadern, genom Sonen, har talat om för oss vad vi har att förhålla oss till och förvänta oss; eftersom apostlarna förde vidare vad Jesus förkunnade och våra biskopar efter dem och ända in i våra dagar – i Kristi Kyrka – fortsätter, så är det känt för oss. Eftersom alla kristna genom dopet ges uppdraget att vittna om Jesus Kristus, så kan ingen av oss säga att vi inget visste.

Genom dopet i vatten och Helig Ande, tillhör vi den skara som är kallad att lyftas i evigheten och nå Gudomliggörelse. Vi tillhör, som döpta, dem Jesus Kristus vänder sig till i Evangeliet då han säger ”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”[3]

Vi är uttagna till ett liv med ny standard; till ett nytt liv i Jesus Kristus. I brevet till Efesierna uppmanar den helige aposteln Paulus att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat. De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten[4]. Men ni har fått höra honom förkunnas och fått undervisning i honom och den sanning som finns hos Jesus. Ni har lagt av den gamla människan som går under av sina begär.[5]

– Jag har utvalt er, säger han. Därför kan vi som kristna inte klamra oss fast vid världen, även om det är enklare och bekvämare att vara älskad av världen under den tid vi är här. Men tiden här är begränsad och då vi tar sikte på evigheten i förtröstan tar vi också till oss en annan standard. Därför, säger vår Herre, hatar världen oss.

Evangeliet är det glada budskapet och den goda nyheten om räddning och om Guds seger. Det är budskapet om Kristus, Guds Son, vår frälsare. Evangeliet tar sikte på evigheten och det är i det perspektivet vi skall förstå frälsningen. Det handlar inte om att vi skall räddas från obehag här. Tiden här handlar om att leva den nya standarden trots att det är obekvämt. I syfte att vi skall kunna nå den eviga glädjen.

Det är, som sagt, varken roligt eller bekvämt att vara avvikande och till och med illa omtyckt. Ibland kan det därför vara lockande att rucka på den nya standarden för att vara världen till lags. Men att leva med dubbla standarder har aldrig varit en bra idé utan tvärt om, genom historien visat sig ta en ände med förskräckelse. Inte heller människor som kallar sig kristna går fria från frestelsen att vara älskad av världen. I frågor om lära och inte minst på det moraliska planet ser vi ”personer som gärna ansluter sig till dominerande riktning av opportunism, med svikande av mer berättigade ideal”[6] som följd, något som i andra sammanhang kallas för medlöperi. Och inte heller medlöperi kan försvaras med att man inget visste.

Detta, att vi skall förföljas för att vår Herre först förföljdes, är vad vi har att vänta. Det är vad vi har att förvänta oss. Det innebär också att om vi i vår bekvämlighet eller av rädsla för vad världen skall tycka om oss, förändrar eller tolkar Evangeliet så att det bättre passar in i världen; blir mindre anstötligt, då har vi samtidigt tackat nej till nåden; tackat nej till räddningen och har då inget kvar att förtrösta på.

Det är med Faderns outsägliga kärlek till människan som Sonen sändes till oss för att förlösa världen ur dödens bojor. Han sändes till oss för att förmedla vad Guds avsikt med oss är och för att förkunna vad vi har att förvänta och vad som förväntas av oss. ”Detta [säger Kristus] har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall.”[7]

Men vi lämnas inte ensamma i detta. Kristus lovade att då han gick bort för att sitta på Faderns högra sida, så skulle han sända oss hjälp. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början”[8]

Och det är så som Evangeliet görs känt för människor: genom att vi som döpta vittnar om Guds kärlek och om Jesus Kristus, världens frälsare. För att människan skall slippa tillbringa evigheten i helvetet. Genom att vi i våra dagliga liv följer den nya standard som leder till våra själars räddning. Genom att vi i vardagen använder de Guds nåderika gåvor[9] han har skapat oss med och gör så enligt Hans vilja. Det är så som Guds eviga och kärleksfulla lag görs känd, så att ingen skall behöva säga att ”det hade jag ingen aning om”.

[1] 1 Petr. 4:12
[2] Joh. 15:22
[3] Joh. 15:19
[4] Jfr Hes. 36:26
[5] Jfr Ef. 4:18-24
[6] Nationalencyklopedin medlöpare www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/medlöpare
[7] Joh. 16:2
[8] Joh. 15:26-27
[9] 1 Petr. 4:10