Sonen som förlorade sig på resan

För sjöfarare är det nödvändigt att ständigt hålla ett öga på kompassen; att hela tiden korrigera sin kurs. Det är helt naturligt och det samma gäller egentligen allt resande. Vandraren måste också vara uppmärksam på sin väg. Alla som någon gång gått vilse eller hamnat fel känner nödvändigheten att vända om för att komma på rätt väg.

Evangeliet berättar idag om den förlorade sonen; han som lämnar fadern för att, sedan han tagit ut sin del av arvet i förtid, bege sig ut i världen. Han som – förmodar jag – strävar efter att leva sitt eget liv och klara sig själv; stå på egna ben; finna sin egen väg. Han som slarvar bort allt; som nedbruten och utblottad vänder om för att ta sig hem. Han som trots detta blir välkomnad och emottagen med öppna famnen av fadern.

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om livet som resa. Lika självklart som det är att navigera, lika självklar är principen att man bara kan ändra kurs under resans gång. När resan är slut är det för sent för kurskorrigeringar.

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om förhållandet till Gud Fadern och att en kursomläggning är något gott. Det är först då felstegen ångras som Gud förlåter. Men det är inte missgärningarna som genom förlåtelsen plötsligt blir rättfärdigade. Det är sonen, då han vänder om, som blir förlåten.

Nyckeln till förlåtelse och nåd är omvändelsen. Ångern och viljan att bli förlåten.

Den helige aposteln Paulus skriver till Timoteus att ”fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig”[1].

Vi finner hos Paulus modellen för detta. I brevet beskriver han mötet med barmhärtigheten, ”för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.”[2]

En del av arvslotten som den yngre sonen får är den fria viljan. Den använder han för att leva sitt eget liv. Han väljer att försöka klara sig helt själv, utan faderns vägledning. Ja, han använder sin fria vilja så att han vänder sig bort från Gud.

Liknelsen om den förlorade sonen pekar bland annat på två ting: Dels Guds ofattbara kärlek för sin skapelse människan, den som är grunden för Guds vilja att vi faktiskt existerar, dels nödvändigheten i att vända om; att erkänna att man som människa har vänt sig bort. Det är vad synd är – bortvändheten från Gud.

Jag möter relativt ofta personer som, då ämnet ”synd” kommer på tal, utbrister
– ”Men jag har inte syndat. Visst har jag trampat snett, men jag är ingen syndare!”
Vad de underförstått säger är, att ”jag behöver inte förlåtelse för något!” De är som den yngre sonen i dagens evangelietext. De har fått ut på arvet i förtid och använder sin fria vilja till att hålla sig borta. Envist? Javisst! Men det går inte att tvinga människor att vända om. Men den dagen då de, likt Paulus kommer till sans och hör, är fadern där med utsträckta armar och hälsar. Den dagen de ångrar är Han där och förlåter.

Sådan är han, Gud Fadern. Han gläds åt omvändelsen och han lyfter skulden för missgärningarna. Metanoia – att vända om – innebär att man ångrar sig; erkänner och ber om förlåtelse. Metanoia görs inte bara i tanken utan med hela det skapta väsendet; i tanke, i hjärta, i själen, i kroppen.

Hur långt bort den yngre sonen gick eller hur länge han var borta, spelar ingen roll. Avstånd är bara stora i det korta perspektivet. I evigheten är våra avvikelser parenteser där den bortre parentesen är det väsentliga: slutet på villovägen; omvändelsen och hemkomsten.

Och detta har bäring även på mitt eget liv. Stundom kan jag välja fel väg och röra mig bort från målet, bort från Gud. Det viktiga är, även här, ett omvändelsens öppna hjärta och att erkänna felet; att be om förlåtelse. Gud förlåter. Men omvändelse är inte en engångsföreteelse – omvändelsen är nödvändigt om och om igen. Allt prat om att det inte är så är illvilliga rykten för att hålla oss borta från Fadern. Och Gud förlåter i sin stora nåd; Fadern tar emot med öppna armar och ställer till med fest. Men det är bara möjligt att korrigera kursen under resans gång.

[1] 1. Tim 1:13
[2] 1. Tim 1:16

Kallelsen är personlig

Den helige aposteln Paulus skriver till de heliga i Efesos; till de Kristustroende, att de tidigare, som hedningar, inte hade friden utan plågades av oro och splittring. Han skriver rakt och kärleksfullt om skillnaden mellan den gamla och den nya människan.

Vad är det som präglar det offentliga samtalet idag? Jo brist på tillit. Brist på sanning. Brist på värderingar. Samtidigt skjuter ohälsotalen i höjden. I en mycket färsk rapport visar statistiken, exempelvis, att 57 procent av landets 15-åriga flickor mår psykiskt dåligt. Oro, ångest, självskadebeteenden är uttryck på symptomen. Grunden är en bristsjukdom: brist på tillit. Brist på kunskap. Brist på sammanhang. Brist på hopp. Brist på de mest basala förutsättningarna för ett gott liv.

Paulus skriver till efesierna att nu har ni funnit frid. ”Han [Jesus Kristus] har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.” (Ef 2:17-22)

I honom fogas hela byggnaden samman. I honom blir allt sammanfogat. Helt. Helat.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila, säger Herren.” (Matt 11:28)

I dagens evangelium hör vi om en man som bjuder in till en festmåltid. ”En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt.” (Luk 14:16-17)

Det är samma inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila”.

Men man kom inte. ”alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma.” (Luk 14:18-20)

Man valde att göra annat i stället för att lyssna på kallelsen till festen. Det är den festen vi får en försmak av i liturgin. Det är samma inbjudan som går ut inför varje söndag. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila”.

Det är samma ursäkter idag. Samma ursäkter som fortsätter göda oron, ångesten, bristen på tillit och värderingar.

Längre fram i samma brev skriver Paulus:

”Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog. Men det är inte så ni har lärt känna Kristus. Ni har hört om honom och fått undervisning i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Därför ska ni lämna ert gamla liv och lägga bort den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Låt er förnyas till ande och sinne, och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet” (Ef 4:17-24)

”Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn, för ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. Och pröva vad som gläder Herren. Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. Vad de gör i hemlighet är skamligt till och med att nämna. Men allt som avslöjas av ljuset blir synligt, för allt som uppenbaras är ljus. Därför heter det:
”Vakna, du som sover.
St
å upp från de döda,
och Kristus ska lysa
över dig.” (Ef. 5:8-14)

Brevet avslutas med raka förmaningar som också ingjuter hopp och handfasta råd:

”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:10-17)

Håll det inte hemligt att du har fått del av kallelsen; att du har tackat ja till inbjudan att delta i Herrens fest. Låt andra förstå varför du i ödmjukhet bär denna rustning. Håll det inte hemligt eller borta för dina medmänniskor. Dela frikostigt med dig av möjligheten att lägga av sig alla bördor och få frid. Inbjudan är personlig men gäller alla.