Ödmjukhetens källa

Igår satt jag här och såg åskregnet rulla in över Prioratets apotekarträdgård. När regnet piskade som häftigast skulade jag i dörren och spelade in en kort filmsekvens som publicerades på nätet tillsammans med texten: ”Allt gott har en och samma källa”. En person kommenterade detta med: ”Här en källa rinner, alltså?” – en strof ur en hymn i Svenska psalmboken. (Nummer 246 i 1986 års upplaga). Jag svarade med ytterligare en strof ur samma hymn: ”Ja, här gives bot mot döden”.

Så hör vi i dagens första läsning, profeten Amos: ”Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.”[1] Vad Amos talar om är rättfärdighetens förste som var av Davids hus och som kom i Herrens namn: Jesus Kristus. Det var vad profeterna gjorde: Föresade vad som skulle komma.

Vad vi så hör i söndagens evangelium[2] är hur två söner uppmanas att gå ut och arbeta i vingården, det vill säga göra tjänst för och i rättfärdigheten; för honom som är flödets källa; Guds Ord som fanns före tiden och som föddes för att också vi skall kunna bli rättfärdiga.

Två söner. En säger nej men ångrar sig. Den andre säger ja men låter bli. Här ser vi skillnaden mellan omvändelse och läpparnas bekännelse; mellan ödmjukhet och dess motsats – högmodet.

”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.”[3] Detta hörde vi ur Jakobs brev. Han skrev till de tolv stammarna i förskingringen. Tidigare i samma kapitel kan man läsa att ”allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker. I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat. Detta vet ni, mina älskade bröder. Varje människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede, för en människas vrede leder inte till det som är rätt inför Gud. Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och har makt att frälsa era själar.”[4]

Ett första steg i att öva ödmjukhet är att lyda, något som bland annat den helige Benedict talar om i Regeln. Att lyda har, från äldre fornsvensk tid, samma betydelse som att lyssna; att höra. Att lyssna till; att höra till någon innebär att man har förtroende för och en vilja att ställa sig under; att i ödmjukhet och kärlek underkasta sig.

Ödmjukhet är inte undfallenhet. Ödmjukhet är att böja sig för Sanningen. Men ödmjukhet är inget för självupptagna veklingar. Ödmjukhet är en uthållighetsgren som får den klassiska maratondistansen att kännas som en promenad.

Uthållighet i bönen är ett sätt att vara Ordets görare. I kollektbönen vände vi oss till vår himmelske Fader i bön om att befrias från vårt eget och att i ödmjukhet kunna söka Herren och hans rättfärdighet, så att vi i allt vi gör kan vara vittnen om den eviga frälsningen.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tolfte söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Amos 5:24
[2] Matt 21:28-31
[3] Jak 1:22
[4] Jak 1:17-21

 

I vilket skick är du, den dagen?

Det handlar denna söndag om förspillda tillfällen. Vad är det vi inte skall förspilla? Vilka stunder är det vi bör ta till vara på – och hur?

Vad detta syftar på är i vilket skick vår Herre, Jesus Kristus, finner oss då han kommer åter. Vi känner sedan tidigare upptakten till då Jesus rensade månglarna ur templet. Det står skrivet: ”När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den. Och han sade: ’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon’.”[1]

Han kommer åter. Vi vet inte när. Men frågan är i vilket skick jag är i då. Har jag hållit fast vid och levt tron, eller har jag fallit i otro? Och just med tanke på att vi inte kan veta när han kommer åter, så finns ingen tid att spilla.

Vad dagens texter också pekar på är hur lätt det är att skjuta ansvar och skuld bort från det nära; bort från sig själv, till det som ligger långt bort; till det större; till någon annan. Men frågan är om det alls finns något ”annat” att tala om då det handlar om förändring?

I evangeliet idag hör vi ett av de mer kända ordspråken: ”Ingen profet blir erkänd i sin hemstad.” Och här kan vi behöva lite mer klarhet i vilket sammanhang detta sägs. I verserna omedelbart före dagens, hör vi hur Jesus återvänder till Galileen; hur ryktet om honom sprids. Han undervisade i synagogorna och fick lovord av alla. Han var då på bortaplan ”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet:
Herrens Ande är över mig,
för han har smort mig
till att förkunna glädjens budskap
för de fattiga.
Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna
och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet
och förkunna ett nådens år från Herren.
Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ’I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.’ Alla berömde honom och förundrades över de nådens ord som kom från hans mun. De frågade: ’Är det inte Josefs son?’” (Luk 4:16-22)

Detta är väl funnet, då det imorgon (6 augusti) firas Kristi förklarings dag. Och det är i det sammanhang som dagens evangelietext är taget ur. Han var åter i sin födelsestad och de som är närvarande i synagogan frågar om det inte är Josefs son; en av dem själva.

Då sade han till dem: ”Säkert kommer ni att citera ordspråket för mig: Läkare, bota dig själv! Vi har hört om allt som hände i Kapernaum, gör det här i din hemstad också!” 24 Men han fortsatte: ”Jag säger er sanningen: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad.”

Just det faktum att han var en av dem, har betydelse. Sanningen kom lite för nära. Och då blev de församlade förargade och jagade Jesus ut ur staden. De ville kasta honom nedför branten. För sanningen kom dem för nära. Vi är ju snara att peka bort från det nära sammanhanget – både när det gäller skuld och var uttryck för sanning visar sig. Det är bekvämare när inte sanningen finns att tillgå på hemmaplan.

Vi hörde i den första läsningen, profeten Jeremia: ”Här är det folk som inte lyssnar till Herren sin Guds röst och som inte tar emot tillrättavisning. Sanningen är försvunnen och utrotad ur deras mun.”[2]

Och vilket folk var det som inte lyssnade? Aposteln Paulus skriver: ”Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror? Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten? Och vilka var han vred på i fyrtio år? Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen? Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade lyda? Vi ser alltså att det var på grund av otro som de inte kunde komma in.”[3]

Det var de egna som inte lyssnade. Som gjorde uppror.

Vi kan inte nöja oss med att säga att det är ”någon annan”. Bristerna ligger faktiskt närmre: det handlar om oss själva. Som det konstaterades förra söndagen: Evangeliet riktar sig till dig.

Profeterna varnade gudsfolket att bryta förbund. I skrifterna från det nya förbundet hör vi såväl Kristus som apostlarna konstatera att det fortfarande inte lyssnas. Frågan är hur det ser ut hos oss idag? Hur ser det ut hos mig? Lyssnar vi? Tar vi varningarna på allvar? Håller vi fast vid löftet; vid tron? I vilket skick kommer Herren att finna dig och mig?

Vad bör då jag göra? Hur ser jag till att inte förspilla ett enda tillfälle?

Vi kan förfasa oss över tillståndet i världen; över politik, ledarskap och dålig hushållning med resurser. Men om vi, var och en, inte börjar med oss själva så tjänar det ingenting till. Vi kan bara förändra oss själva och, sedan, tillsammans skapa en nära miljö som är till stöd för ett liv i rättfärdighet. Och det bör jag göra hela tiden: helhjärtat leva i trohet för att inte falla i otro.

Söndagens texter refererar till ”upproret”, det vill säga den olydnad som israeliterna visade i öknen på Mose tid: de vände sig bort från Herren Gud och skapade en egen avgud. Ett mycket aktuellt sammanhang att ta som exempel är det som kallas ”Pridefestival” och som just nu pågår. I år dessutom som ”Europride”. Tiotusentals människor samlas för att fira högmod och perversion[4]; för att tillbe sina egna avgudar. Den kristne – politiker eller inte – som faller för detta, har i sanning förspillt tillfälle att vittna om Kristus Jesus. Ja, än värre: den människan har fallit i otro och löper stor risk att dras än djupare ned i dyn.

Herre, förlåt dem i din stora nåd. De vet inte vad de gör.
Giv dem att nås av ditt ljus – som nu är dolt för dem,
så att också dessa människor som gått vilse får erfara din sanna kärlek.

Det vi kan göra är att bedja. För världen, oss själva och den miljö vi här bygger. Och vi kan, för att inte förspilla några tillfällen, lyssna till fäderna och apostlarna.

”Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. Vi är Kristi vänner om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet. Det heter: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret.”[5]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Elfte söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Luk 19:41-42
[2] Jer 7:28
[3] Hebr 3:16-19
[4] Av latinets perverto (vända upp och ned, fördärva)
[5] Hebr 3:12-15