Den utlovade bönhörelsens söndag

”Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden”, sjöng vi. Det är en vers från Psaltaren (Ps. 13). Förra söndagen konstaterade vi att det är allvar nu. Och det är just, precis så allvarligt som valet mellan evigt liv och död. Förra söndagen pratade vi om Helig Ande. Idag handlar det om bönen; om att bedja i Jesu namn.

Bönen är helt nödvändig för oss. Bönen kan liknas vid ett samtal med Gud och som i alla samtal är lyssnandet centralt. Att lyssna i bön. Det leder nämligen ingen vart att prata sönder Gud Fadern, Han som redan känner oss och vet vad vi har på hjärtat. Men att bedja är något som kräver uthållighet. Det kan vara svårt, så svårt att vi enbart ber andra att bedja för oss.

Det berättas om hur ökenfadern Abba Antonios uppmanas att be för en broder. Abban svarade honom att ”varken jag eller Gud har förbarmande med dig, om du inte själv bjuder till och ber till Gud.”[1]

Hur gör man? Med den helige aposteln Paulus ord ”be ständigt och tacka hela tiden Gud”[2] innebär det att hålla vid liv en levande relation med vår himmelske Fader. Detta är, så klart, lättare sagt än gjort eftersom det är så mycket annat i världen som pockar på vår uppmärksamhet. Dessutom finns krafter som inte vill att vi skall be; som ständigt distraherar oss.

En annan av ökenfäderna, Abba Makarios, ger ett enkelt råd i hur man ber. Han säger att man ”inte alls behöver vara mångordig, utan det räcker att sträcka ut händerna och säga ’Herre, efter din vilja och din kunskap, förbarma dig”’. Och, menar han, i riktigt besvärliga situationer är det tillräckligt att säga: ”’Herre, hjälp!’ för han vet vårt bästa och visar barmhärtighet mot oss.”[3]

Ett namn på denna söndag är rogationssöndagen för att de kommande tre dagarna är rogationsdagar; dagar av faste- och botkaraktär. Detta som förberedelse inför torsdagen då Kyrkan firar Kristi himmelsfärds dag. Ordet rogation kommer av latinets rogare som betyder ”att fråga”. Och det syftar på psaltarpsalm 13.

”Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?
Hur länge skall min fiende triumfera över mig?
Se till mig och svara mig, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.”[4]

Vi frågar Herren hur länge… och vi ber om att få bli upplysta av Sanningen så att vi skall kunna undvika den eviga döden.

Nej, vi behöver inte vara mångordiga i våra böner. Viktigare är att faktiskt, dagligen avsätta tid för bön. Viktigare än de många orden är att vara lyhörd och, eftersom det är Gud Skaparens vilja som, så att säga, övertrumfar allt, i bönen lyssna och ta lärdom. Den kristna människans strävan är att komma underfund med Guds vilja och sedan handla efter den. Och i det ljuset ter det sig en smula förmätet – för att inte säga högmodigt – att tro att det är Gud som kommer att anpassa sin vilja efter vår. That is not the case!

I bönen; i det lyssnande samtalet med Gud, den som främjar trons tillväxt och mognad och leder oss rätt, får vi höra det Jesaja uttrycker: ”vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: ’Här är vägen, gå på den.’”[5] När vi är öppna och lyssnar får vi ledning. När vi har ställt frågan vilken Guds vilja är med oss, kan vi lyssna efter svaret. Då blir bönen ett viljornas sammansmältande. Guds vilja blir vår. Vår vilja underställs – är i samklang med – Skaparens vilja.

Då jag förstår och omfamnar att det är just så; att detta är meningen: att jag först skall fråga efter Guds vilja, så blir många önskningar överflödiga. Då blir mången handling och demonstration under högmodets flagga meningslös. Då jag vet att Skaparen redan vet och nu vill att jag också skall veta, då står dagens episteltext helt klar: ”detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.”[6]

Det är de orden: ”efter hans vilja” som är nyckeln till bönhörelse. De orden återkommer i den bön Jesus Kristus lärde oss: Herrens bön. Vi ber ”ske din vilja, så som i himmelen, så och på jorden” precis som Jesus då han i Getsemane bad ”Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”[7]

Kära vänner, vi känner bönens kraft mer och mer. Vi ser också tillståndet i världen, såväl nära som fjärran. Och med det för ögonen är det än viktigare för oss att härda ut i bön, även om det är något av det svåraste man kan ägna sig åt. Jag vill återvända till den vishet de som gått före oss har lämnat efter sig:

Det heter att för att finna dig själv – sök först Gud. Sök Guds vilja med dig, för att finna dig själv. ”Abba Isidor sade: ”Helgonens vishet består i att de känner Guds vilja. När människan lyder sanningen, står hon över alla ting, för hon är Guds avbild och likhet. Av alla ingivelser är den mest fruktansvärda att följa sitt eget hjärta, det vill säga sin egen tanke och inte Guds lag. I längden blir det människan till olycka att hon inte kände mysteriet och inte fann de heligas väg så att hon kunde verka på den. Nu är tid att arbeta för Herren, för frälsning vinner man på bedrövelsens dag. Det är ju skrivet: ’Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv’ (Luk. 21:19)”[8]

[1] Ökenfädernas tänkespråk, s. 27
[2] 1 Thess. 5:17-18
[3] Ökenfädernas tänkespråk, s. 95
[4] Ur Ps. 13
[5] Jes 30:21b
[6] 1 Joh. 5:14
[7] Mark 14:36
[8] Ökenfädernas tänkespråk, s. 79

Den utlovade hjälparens söndag

Kristus är uppstånden!

Om det är i någon tid; om någon gång man bör betona att det är allvar, så är det i den tid vi är. Det är allvar nu!

Det är ännu Påsktid och den påskens glädje byggs nu upp, steg för steg, för att slå ut i blom i och med Pingstens; hänryckningens tid. Det är idag den utlovade Hjälparens söndag och det ger oss anledning att prata om Helig Ande, vår Hjälpare och begrunda vad sändandet av den tredje personen i Treenig Gud innebar.

Jesus säger i dagens Evangelietext att ”när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.”[1] ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.”[2]

Hela sanningen. Det är nu Gud har uppenbarat allt. Det finns inte längre några hemligheter. Vi behöver inte gissa; behöver inte skapa religioner. Vi behöver ”bara” ansluta oss till det som är uppenbarat. (Och för alla dem som tycker det låter snävt, platt, litet eller innebär ett ”förminskande av Gud” och som själva måste ”utveckla teologin”: Vems talesperson är du? Det Gud har uppenbarat är stort nog också för dig). Detta är grejen med det kristna budskapet: Det är uppenbarat! Det är klart! Det är nu upp till oss att anpassa sig. Inte till något snävt och bigott utan till Guds enorma, obeskrivbara ofattbarhet som är förklarad för oss genom Sonen.

Helig Ande skall överbevisa världen… om vad som är synd; vad som är rättfärdighet och om den dom som väntar oss alla.

Helig Ande skall överbevisa världen. Blickar vi ut i världen – eller kanske inåt – kan det dock tyckas som att någonting ändå står i vägen. Och frågan måste ställas: Är världen överbevisad om vad som är synd och rättfärdighet. Lever vi med domen och det uttalade löftet för våra ögon?

Nu hör det till saken att den tredje personen i Treenigheten; Helig Ande, har en särställning. Den helige aposteln Matteus återger Jesu ord: ”Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden kommer inte att förlåtas. 32 Den som säger något mot Människosonen ska bli förlåten. Men den som talar mot den helige Ande kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller i den kommande.”[3]

När Hjälpen kommer och visar vad som är rätt och fel, men vi vänder Hjälparen ryggen, då har vi skapat oss själva problem. Det innebär ett genomgripande förakt för Guds kärlek, för Gud Fadern, Skaparen och upphovet till allt liv. Förakt för kärlekens källa och rot.

Den inställning man har när man på fullt allvar tar avstånd från Helig Ande – när man, trots kunskap om Hjälparen, bemöter Guds ande med förakt – är en attityd som står i total opposition mot Gud. Det är en attityd som helt innebär avsaknad av vilja att göra bättring, att börja följa Guds vilja. Och om man mot bättre vetande förkastar Helig Ande så avvisar man samtidigt Guds erbjudande om evigt liv, för det är en attityd som inte lämnar något utrymme för ånger. Människor med den inställningen ångrar sig helt enkelt inte – och eftersom ånger saknas över synden kan det heller inte bli någon förlåtelse.

Det är starka ord. Men så är det också genomgripande, avgörande och eviga ting.

Vi skall göra en liten förflyttning. Våra systrar och bröder i Norge, benämner denna söndag som ”talsmannen”. Talespersonen. Om man söker i svenskspråkiga Biblar finner man inte det ordet. Däremot i King James Version (Bible) används ordet spokesperson och det i Exodus, alltså Andra Mosebok.

Mose får där Herrens uppdrag att tala till egyptierna; till den värld som höll Gudsfolket (Israeliterna) i slaveri. Men Mose säger till Herren att han inte har ordets makt och därför inte klarar uppdraget.

”Du har ju din bror Aron”, säger Herren till Mose. ”Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning (And he shall be thy spokesman unto the people); så blir han din mun och du blir hans gud.”[4]

Den som talar för någon annan företräder alltså inte sig själv. Denne får orden lagda i sin mun. Och vi hörde i Evangeliet: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”[5]

Och när vi, döpta i vatten och Helig Ande, går ut i världen med det uppdrag som ges i dopbefallningen – att göra alla människor till lärjungar – då har vi Hjälparen, Helig Ande, med oss. Då lägger Hjälparen orden i våra munnar för vi är Frälsarens talespersoner i denna värld.

I dopet får vi i uppdrag; vi till och med befalls att tala med Guds ord.

När vi inte låter Helig Ande lägga orden i vår mun; att lägga orden rätt, utan vi väljer att tala om annat; när vi inte har Guds eviga kärlek som det första, utan talar om annat, då är det någon annan som lägger orden i vår mun.

Det är allvar nu. Tacka ja till Helig Ande och ha för ögonen Guds första kärlek.

”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning”[6]

(Texten utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Femte söndagen i Påsktiden, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Joh 16:13
[2] Joh 16:8
[3] Matt 12:31-32
[4] 2 Mos 4:14-16
[5] Joh 16:12-14
[6] 1. Joh 4:10