Det kommer att bli mycket fult. Men bara en kort tid.

De förstod fortfarande inte. (Joh. 16:16-22).

Efter allt han har skapat och initierat här ibland oss, så måste han försvinna från oss. Dö. Varför? Så kommer han tillbaka efter att ha besegrat döden och säger att han måste försvinna igen! Han rör till det för oss, förstår han inte det!? Kan han inte bara hålla sig här nu, hos oss? Hålla sig på plats.

Lärjungarna pratar med varandra och försöker förstå. Försöker formulera frågor som leder till svar som de kan förstå. De pratar inbördes och vågar inte riktigt vända sig med sina frågor till Honom; till Han som har svar.

I stället för att fråga livet självt, pratar de med varandra.

Jesus, den uppståndne; Han som nu i påsktid går på jorden, vet att de inte förstår. Han vänder sig till dem och säger: jag vet att ni vill fråga mig vad jag menar och för att ni inte skall behöva sväva i ovisshet; för att ni inte skall behöva gissa, så berättar jag nu för er.

Jag uppstod efter Faderns vilja och enligt profeterna. Nu är jag här med er. Men bara en kort tid, för sedan måste jag lämna er och gå till min Fader. Men vi skall ses igen i evigheten.

Och det är för att ni skall behöva sörja bara en kort tid, i stället för i evigheten. För det är i evigheten vi åter skall ses efter den korta tidens vedermödor här.

Vi har så många likheter med lärjungarna på Jesu tid. De förstod inte vad deras lärare i vägen till livet sade. Vi förstår inte idag vad vår lära för livet innebär. Lärjungarna pratade med varandra och kom sig inte för att ställa frågan till Jesus. Människor av idag pratar, på samma sätt, med varandra; gissar och skapar egna teorier. Då visste Jesus vad lärjungarna gick och funderade på och pratade med varandra om. Han sade till dem: jag vet att ni har saker som ni vill fråga mig om.

Lärjungarna, som vi, pratade med varandra. Gissar. Pratar hellre om att världslig politik skall frälsa, än vänder sig till Frälsaren själv.

Det paradoxala är att vi, liksom Jesus, måste dra oss tillbaka för att söka Gud fadern. Bara genom att vi drar oss tillbaka kommer vi i rörelse. Herren visar oss vägen: Han kom och gick; höll sig i rörelse hem. Hem till Fadern.

Det finns så många likheter. Vi har fortfarande tillgång till allt det lärjungarna fick. Vi kommer oss dock inte för att ställa frågan. Och detta vet vår Herre. Han pratar därför till oss genom Jesus Kristus, den uppståndne. Gud talar till oss i bönen. Gud talar till oss genom Kristi kyrka.

Gud talar till hedningarna genom sina trogna – genom kärlekens exempel; genom uppoffringar och offervilja; genom glädjen att bygga församling och syskonskap.

Kära systrar och bröder! Vi ser vad den kristna kyrkan utsätts för runt om i världen. Och det kryper allt närmre. Också vi, här, har i veckan fått smaka på hot. Men också den allt mer kristendomsfientliga ”sekulära” miljö vi finns i, ger sig till känna. Det kommer inte att bli bättre! Det vi går till mötes är en framtid som kommer att vara ful. Mycket ful! Den kommer att ställa stora krav på oss troende; på vår stabilitet, vår vilja att uppoffra, vår offervilja. Det kommer att kosta. Både andligt och ekonomiskt. Det kommer att kosta på att visa hedningarna vår vilja att bygga församling och vara kyrka.

Det kommer att bli mycket fult. Vi kommer att gråta och lida. Men det är bara en kort tid. Vi har evigheten att se fram till och – för var och en som står stadigt i tron – den utlovade segerkransen.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Fjärde söndagen i Påsktiden, given av Fr. Franciskus Urban)