Stillande av stormar i och omkring oss

Jag fick frågan, vilka profeter före och efter Jesus som är trovärdiga. Svaret var i stil med att de profeter vi har tillgång till i den heliga skrift är trovärdiga; att det som i kristen förståelse gör en profet, är att profeten profeterar om Kristus Jesus. Också att det är svårare att förlita sig till dagens självutnämnda profeter, även om det nya förbundets böcker pratar om människor med profetisk gåva. Man brukar säga att Johannes förelöparen var den siste profeten och att många idag, då det stormar, vill göra sig ett namn…

Det blåser. Alla pratar om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång. Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. I detta är avgudarna många.

Jona, som vi hörde om i första läsningen, avkrävdes att falla in i veropen och att anropa sin gud. Precis som de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld. Och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder oss åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd och i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?!

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1]

Människorna vaknade och ångrade. Också kungen i Nineve lyssnade till profetian och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

En profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna likgiltigheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp (!) och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade kanske citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära [har aldrig varit så nära!]. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Och vi kan – även idag – be de böner ur Psaltaren som ju var Jesu egen bönbok och som även i vår tid äger giltighet:

”Men de ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras svårigheter.
Han stillade stormen och vågorna tystnade.
De gladdes över att det blev lugnt, och han förde dem till hamnen dit de ville.”[4]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Femte söndagen efter Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Jon 3:4
[2] Jon 3:8
[3] Mark 1:15
[4] Ps 107:28-30