Tre kungar på knä inför Sanningen

Adoration of the Mages (1600-1650), Anonimous [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi går in i Epifanía. Tiden för då Gud ger sig till känna och låter oss förstå vad det var som hände under julnatten; den heliga natt då Gud blev människa i Jesus Kristus.

Epifanía betyder uppenbarelse; att uppenbara. Det är Gud som låter sig uppenbaras för oss. Det är nu vi börjar se och förstå vem det var Maria, Gudaföderskan, frambar; vem det var som föddes där i Betlehem. Det blir därmed helt självklart att vise män ägnade många dagar åt att följa stjärnan och sedan knäfalla inför Konungen.

Men, varför kom Han? Vad var avsikten med att Gud uppenbarar sig för oss?

– För att vi skall förändras. Gud vill att vi ändrar oss; förändrar oss. Det är därför Kyrkans uppgift: att vara möjligheten för människor att förändra sig och välja en annan väg.

De vise män; de kungar som följde stjärnan föll ner på knä inför det lilla barnet. Den jordiska makten föll på knä och bar fram offergåvor.

Guld, för att Människosonen är kungars Konung.
Rökelse för att Sonen är överstepräst.
Myrra för att han, Försonaren, skall gå i döden.

Och de bar fram sig själva.

Vad detta väcker är frågan vad vi själva – idag – bär fram som offer inför Herren. Om söndagen, så klart, oss själva i eukaristin. Men alla andra dagar?

Vilket offer gör jag på måndagen. Eller på tisdagen. Vilken gåva bär jag fram på onsdagen, torsdagen och fredagen? Vad gör jag på lördagen?

Man kan även fråga vad ett offer är; vad det innebär. Vad betyder det att offra något?

Ett offer känns. Ett offer ”svider”. Om det inte märks så är det inget offer.

Ett offer kan få, eller får konsekvenser. Det är en prioritering. Man avstår själv något – för att bära fram tack inför Gud. Det är ett sätt att förändra sig.

Att offra något behöver inte handla om pengar. Det kan handla om den egna bekvämligheten. Det kan handla om den egna sociala ställningen. Till förmån för Evangeliets budskap. Till gagn för den egna själen; det eviga livet.

Men är detta vist? Kan det vara riktigt klokt? Vi hörde idag om de tre kungarna – ibland också kända som vise män, eller mager. Det var individer med hög social ställning helt oavsett de var kungar, lärda eller mager. De offrade dagar och dyrbarheter som de bar fram inför det lilla nyfödda barnet. Och de gick ner på knä.

Om detta vittnar den heliga Skrift – det främsta vittnesbördet om Guds uppenbarelse för oss människor. Så, ja, det är både vist och rätt att – i tacksägelse – bära fram offer inför Herren. Även måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar.

Immanuel!
Lovad vare han som kommer i HERRENS namn!
I evighet.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Epifanía, av Fr. Franciskus Urban)