Guds hus – ett bönens hus

Dietrich – Jesus teaches in the Temple (Wikimedia, Public Domain)

Idag lär vi oss, möjligen, ett nytt ord. Det är också ett ord som i viss mån behöver återerövras. Ordet är det grekiska oikos, som betyder ’hus’. Ur detta har vi fått bland annat ordet ’ekonomi’ (oikonomia, som betyder ’att hushålla’) men också ’ekumenik’, det vill säga att se till den familj som bor under samma [Herrens] tak. Men mer om det om en stund.

Vi hörde i Evangeliet om hur Jesus blev kvar i templet efter festen. Han föräldrar – Josef och Maria – som hade begett sig hem till Nasaret, saknade pojken och vände oroliga åter till Jerusalem. Där fann de honom alltså i templet, samtalandes med lärarna. Jesus verkade obekymrad då han svarade ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Far?”[1]

Men Jesus följde med tillbaka till Nasaret. Han underordnade sig sina föräldrar och växte med åren i vishet och välbehag inför Gud.

Temat denna söndag är Herren kommer i sitt tempel. Och han var, i det vi hörde, verkligen hemma. Men han var också hemma hos Josef och Maria. Ingetdera hade gått om han hade lidit av oikofobi.

Vad är då »oikofobi«. Det är, som sagt, grekiska. Oikos betyder hus och fobos betyder rädsla. Egentligen (i kliniska sammanhang) en icke rationell rädsla. Oikofobi är ett begrepp inom psykiatrin och betecknar en aversion mot det egna hemmet [huset]. I ett större sammanhang även aversion – eller till och med hat – mot den egna bygden, landet eller kulturen. Framför allt har det kommit att användas så i politiska sammanhang.

En person som lider av oikofobi kan sägas fly från det egna utlovade arvet; den egna tillhörigheten. Kanske i tron om att allt är mycket bättre någon annanstans. I detta ligger en rastlöshet. En oförmåga att uppbåda tålamod och uthållighet. Det är ju sällan gräset faktiskt är grönare på andra sidan.

Vad hade hänt om vi människor, i stället för att tänka ”bort, bort, bort” började tänka ”hem”? Om vi slutade fly bort från oss själva och istället vände oss tillbaka till det som är vårt arv? Det som är vår bas och vårt hem. Vad hade hänt om vi faktiskt satte oss ner och lyssnade till vår himmelske Fader och – om någon undrar, svarade: -”det begriper du väl, jag måste vara här; det är här jag är hemma!”

Detta sägs så vackert i den psaltarpsalm vi sjön tidigare:
”Hur ljuvliga är inte dina boningar, Herre Sebaot!
Min själ längtar och trängtar till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar mot levande Gud.
Sparven har funnit sig ett hem och svalan ett bo där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot, min kung och min Gud.
Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig ständigt.”
(Ps. 84:2-5)

Under de två tidigare söndagarna i Epifania har vi pratat om det egna offret och om att förändras som människa. I dagens epistel kommer det igen. Aposteln uppmanar ”er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”.[2]

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av ert sinne. Förvandlas i ljuset av Evangeliet. Och det kräver att vi först besinnar oss och kommer hem; slutar jaga allt som eventuellt finns på andra sidan – om det sedan är grönt gräs, spänning eller bekvämligheter.

Och för att ytterligare luta sig mot psykologin: våra hjärnor är inte gjorda för rastlöst jagande; klarar inte av den osäkerhet vi av olika anledningar utsätter den för. Vi är, kort sagt, inte skapade att klara av det klimat vi själva har skapat. Men vi är skapta precis som det var tänkt och det måste vi böja oss inför. Därför behöver vi sansa oss; besinna oss; vända hem för att vårda det hus vi har.

Låt oss därför ägna all vår kraft åt oikonomia, det vill säga hushållning. Att se till och vårda det nära. Och inte minst detta hus – som Herren sade: Mitt hus skall kallas ett bönens hus[3].

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Andra söndagen efter Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Luk 2:49
[2] Rom 12:1-3
[3] Jfr Matt 21:13

 

Herrens dopfest

Vet ni; det finns människor runt om i världen, som söker och ber om det kristna dopet. Som den person som – tillsammans med sin familj – önskar följa Kristus trots allt det för med sig socialt. Det kan till och med vara farligt i det land de befinner sig. Vi skall be för henne och familjen idag.

Med Trettondedagen gick vi in i uppenbarelsetid; Epifania. På juldagen firade vi Kristi födelse; att Gud blev människa. Ordet blev kött och blod. Ett outsägligt mysterium som tillkommer Treenig Gud. Nu uppenbarar Gud för oss vem han, i Kristus Jesus, är. Idag står Jesu dop i förgrunden. Det var då Helig Ande sänkte sig ned över Sonen. Det var då Gud Fader förkunnade att ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.”[1]

Vi hör den helige aposteln Paulus, i sitt brev till de heliga i Kolosse, beskriva Jesu gudomlighet. ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla härskare och makter.”[2]

Och denna uppfyllnad kommer, efter att han har besegrat och uppstått ifrån döden, i och med det dop vi som Kristi efterföljare ges i vatten och Helig Ande. Vi begravs då med honom, uppstår som nya människor för att infogas i den kropp som har ett enda huvud: Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Frälsare och Herre.

Där på stranden till Jordan hade Johannes döparen hört Jesu begäran om att döpas. Johannes menade att det i stället var han som behövde döpas av Jesus. Men ”Jesus svarade honom: ’Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet.’”[3]

Allt skedde helt enligt profeterna. Och när Johannes – själv den siste profeten – döper Jesus – den smorde; Messias – lämnas stafettpinnen vidare in i den nya tiden. Han, som sann Gud, blev sann människa för att utge sig själv till Gud för alla människors frälsning. Genom sin död ”avväpnade [han] härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.”[4]

Johannes – förelöparen, profeten, döparen – blev senare fängslad av Herodes som sedan, på grund av en ed, lät halshugga Johannes på önskemål från en familjemedlem under sin födelsedagsfest där hans huvud bars fram på ett silverfat.[5]

Parentetiskt kanske. Men ändå inte. För även om Johannes avrättades genom halshuggning behöll han tron på huvudet till den kropp han är en del av.

Frågan kan, mot bakgrund av den bilden, ställas om inte vår egen samtid i stora drag är huvudlöst. Och då i förståelsen oförståndig, oklok, korttänkt, vårdslös, ouppmärksam, oförsiktig, försumlig och lättsinnig. För att inte säga rent av vanvettig.

Uppenbarelsetid. Den tid Gud gör tydligt för oss vem som är vårt huvud. En annan uppenbarelse är den som i den heliga Skrift heter Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken). I dess tolfte kapitel kan vi läsa hur:

”Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. 2 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovärkar. 3 Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. 4 Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn så snart hon hade fött det. 5 Och hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira, och hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron. 6 Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud berett för henne så att hon får sitt uppehälle där i ettusen tvåhundrasextio dagar.”[6]

Nästa kapitel i samma bok inleds med följande

”Och jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och tio kronor på sina horn, och hädiska namn på sina huvuden. 2 Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor auktoritet. 3 Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Och hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde det. 4 De tillbad draken för att han hade gett sin makt åt vilddjuret, och de tillbad vilddjuret och sade: ”Vem är som vilddjuret? Vem kan strida mot det?” 5 Och vilddjuret fick en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick rätt att fortsätta i fyrtiotvå månader. 6 Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen. 7 Och vilddjuret fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och länder. 8 Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat. 9 Du som har öron, hör: 10 Om någon ska gå i fångenskap, då går han i fångenskap. Om någon ska dödas med svärd, då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.”[7]

Ett huvud har Kristi kropp. Ett! Det är Herren själv; Jesus Kristus som offrade sig för oss och tog, som ett spädbarn, på oss våra synder. Det sanna offerlammet. Ändå tillber människan vilddjurets många huvuden. Det visar sig i många skepnader: som falska profeter i kyrkan, som politiker, som idoler. De kan se ut som lamm, men det de talar kommer från draken.

Varför talar vi om allt detta idag? Jo, för att i kärlek; av barmhärtighet vill han leda oss rätt. Den helige aposteln Paulus säger rakt ut till församlingen i Kolosse varför det är så viktigt att påminnas om att Herren är En. Bara i raden innan i just den episteltext vi nyss hörde, skriver han ”Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus.”[8]

Det är också ett av odjurets huvuden. Och det finns en väg som räddar och som börjar med dopet i vatten och Helig Ande. I det mysterium börjar livet.

Vet ni; det finns människor som inget hellre önskar än att få ta emot dopet i vatten och Helig Ande. Som, trots umbäranden, väljer att vandra sanningens väg och vara en lem i Kristi kropp. Låt oss också, i ödmjukhet, se vårt eget dop i samma ljus.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Första söndagen i Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Matt 3:17
[2] Kol 2:9-10
[3] Matt 3:15
[4] Kol 2:15
[5] Jfr Matt 14:3-12
[6] Upp 12:1-6
[7] Upp 13:1-10
[8] Kol 2:8