Fly för ditt liv. Men stå fast!

Söndagens tema – flykten till Egypten – är komplext. Det är så lätt att se på den heliga familjens flytt till Egypten i ljuset av vår nutida förståelse av begreppen flykt och flyktingar. Men kanske kan vi få hjälp att se genom denna söndagens epistel-text som är hämtad ur Apostlagärningarna.

Först skall det dock slås fast att det är något alldeles enastående vi har att förhålla oss till. För det som hände; det vi högtidlighåller och firar under julnatten, var så genomgripande att det klöv tiden. Historien delades itu. Vi fick ett »Före Kristus« och ett »Efter Kristus«. Inget annat kommer att ha eller få större betydelse. I princip allt som skett därefter – i tid och rum – är reaktioner på detta.

Och det måste påverka också mig. Allt jag gör kan förstås som antingen i samklang med eller som en motkraft till Människoblivandet. Och i det ljuset verkar det idag fullt rimligt att, faktiskt, fly för sitt liv. För att rädda sin egen själ.

Söndagens epistel var ur Apostlagärningarna, närmare bestämt det avsnitt som kallas Stefanos tal[1]. Stefanos var diakon i den tidiga Kyrkan. Vi känner honom som den förste martyren. Han har just blivit gripen och det är hans svar på översteprästens fråga: ”Är det verkligen så?”. Det hela slutar med att Stefanos stenas till döds ”[M]edan han bad och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’”

Varför flydde inte Stefanos. Han skulle ha kunnat undfly anklagelserna med en dementi och därmed räddat sitt eget skinn. I stället svarade han på översteprästens fråga: -”Bröder och fäder, lyssna på mig!” varpå han berättar om förfäderna och profeterna som – före honom – hade vittnat om Kristus.

Den heliga familjens flykt – eller flytt – till Egypten bör kanske liknas vid hur man flyttar en blomma undan allt för stark sol. Krukan ställs i skuggan, i väntan på att det har svalnat. Det var vad Josef fick höra av Guds ängel: ta med dig barnet och barnets mor till Egypten, för det kommer att bli lite för hett här en tid. På så vis räddades den sköra sanningen undan faran.

Stefanos flydde inte. Eller gjorde han det? Kan det ha varit så att han genom sitt agerande; sin ståndaktighet, faktiskt flydde undan det som dödar själen. Han blev kvar. Han stod fast. Och därmed flydde han världen.

”Om ni tillhörde världen [säger Herren] skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er.”[2]

Om vi skall lyckas bli de vi är skapade att vara; för att nå fulländningens gemenskap med Gud, behöver vi faktiskt fly för våra liv. Bokstavligt talat; fly för att rädda våra själars liv. Fly från det som vill fördärva och bryta ner. Fly från fångenskap och död.

Är det fel att dra sig undan sådant som håller oss fast och hindrar oss från rörelsen mot Gud. Nej, som kristna bör vi fly bort från det som leder till själslig död; den död som hindrar oss från det eviga livet; som hindrar oss från att nå vår fulla potential.

Men vad händer med den kämpande Kyrkan; den kämpande tron; kampen mot ondskan om vi skall fly? Flykten står inte i motsats till kamp. Nej, som Kristna är vi indragna i den andliga kampen och den pågår ständigt. Det vi måste ta vår tillflykt till är Livet; det liv som håller oss borta från låtsasvärldarnas fångenskap. Ju närmre livet vi kommer, desto ivrigare blir motståndaren att dra oss tillbaka. Att ta sin tillflykt till livet är inte fegt. Flykten är inte enkel. Den är en del i kampen. Men flykten kan också innebära att bli kvar; bli kvar i den tro Stefanos talade om då han sade: -”Lyssna på mig!” Det är sant! Och det klöv historien i ett före och ett efter.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Första söndagen i Jultiden, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Apg 7
[2] Joh 15:18-19