Vad betyder ett altare?

Lördagen den 8 december firades i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona en mässa i vilken biskop Roald Nikolai konsekrerade det nya altaret.

Kära vänner; bröder och systrar i Kristus. Det har nu passerat fem år sedan Nordisk-katolska kyrkan började fira liturgier här. Första gången var i december 2013 i samband med Festen för den helige Nikolaus som togs som skyddshelgon och givit namn till vår gudstjänstfirande gemenskap här i Karlskrona.

Så är vi på nytt i Adventstid. På nytt i början och i väntan på Kristi återkomst. Den helige Nikolaus har firats i veckan och idag har vi ytterligare anledning att stanna upp för att i glädje kalla till den fest då den nya altarstenen konsekreras.

Dessutom skall vi senare få vara med om välsignelsen av Priorat S:t Stephanus som idag officiellt invigs som klosterfilial till Ordens moderhus: Kloster St. Severin.

Frågan kan så klart ställas vad det egentligen innebär att en altarsten; ett altare invigs och konsekreras – det vill säga avdelas och förklaras heligt.

Altaret är, för den gudstjänstfirande församlingen, det vi samlas runt. Det är där måltiden (nattvarden) bereds. I konsekrationshandlingen hörde vi biskopen tacka Gud ”för denna din faderliga godhet, att du har givit oss att samlas runt det altare som idag invigs till din ära.” Altaret är det bord vi samlas kring. Men det är mer. Det är källan till allt liv i Kristi kyrka.

När altarstenen; genom bön, smörjning med chrisma – helig olja – och berökning invigs, förstår vi altaret som inte bara en samlingspunkt, men något heligt; som gör platsen där vi befinner oss helig.

”Måtte detta altare heliggöra denna plats till välsignelse för din församling, och låt ditt öra vara vänt till all bön, tacksägelse och lovprisning som härifrån stiger upp till dig.”

I bön vädjas om att ”Guds mäktiga hand skall sträckas till oss för att här hålla borta allt som är vanhelgat och orent.”

Vidare hörde vi i bönen att vi här skall mättas med Guds Sons heliga lekamen och blod; att trofasta herdar skall sändas för att fira eukaristin vid detta altare och att våra hjärtan skall väckas för att kunna ta emot Guds heliga Ord.

I Evangeliet hörde vi om lärjungarna som efter Påskhögtiden – då Jesus blev korsfäst – var på vandring till staden Emmaus. En okänd man slog följe med dem och han blev ombedd att dela nattläger med lärjungarna. De hade då ingen aning om att det var den uppståndne de hade vandrat och samtalat med. Men ”när han låg till bords med dem [på kvällen] tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom.”[1]

Om vi lyfter in den händelsen hit, till detta rum, så är det vad som sker då eukaristin – det allra heligaste sakramentet – firas: Kristus Jesus kommer till oss. Vi – som är lemmar i Kristi lekamen, får i nattvardsfirandet del av hans lekamen och blod. Våra ögon öppnas och vi känner igen.

Men så försvinner han. Lika plötsligt som han hade dykt upp på vägen; lika plötsligt som de förstod att det var han: Frälsaren. Lärjungarna påminner sig då om, och säger de till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?”[2]

Liksom Gud blev människa i Jesus Kristus: blev fysisk materia, så behöver vi enkla människor tecken som hjälper oss att minnas; att vörda; att hålla heligt. Vi hörde biskopen i konsekrationsakten: ”Måtte Gud göra detta altare till ett synligt tecken på Kristi mysterium”.

Och måtte vi mellan gångerna vi samlas runt detta altare påminna varandra om hur våra hjärtan brinner då Han, vår Frälsare och Herre, talar till oss.

Må detta altare vara ett synligt tecken, här i vår stad; för alla som kommer till oss, på Kristi mysterium.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, i samband med konsekration av nytt altare -8 december 2018 – given av Fader Franciskus Urban OPR)

[1] Luk 24:30-31
[2] Luk 24:32