Tecken på tidens slut

”The Last Judgement – Torcello Mosaic” by Alun Salt (https://www.flickr.com/photos/alun/127459995)

Kyrkoåret går mot sitt slut. Framför oss har vi ett nytt som innebär att vi börjar på nytt igen. Kyrkans liv och kyrkoår är cykliskt. Vi vet att vi får börja om med en ny advent; den tid då vi förbereder oss på Herrens ankomst.

Men vi kan också se varje dag – varje dygn – på samma sätt. Med varje ny gryning får vi lov att stå upp och börja om. Varje ny dag är på samma sätt cykliskt: vi står opp, vi verkar och vi somnar in.

Men vi lever samtidigt i den yttersta tiden. Aposteln Paulus beskriver denna i sitt brev till Timoteus: ”Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” Och han uppmanar till och med Timoteus: ”Håll dig borta från dem!”[1]

”Bland dem”, fortsätter Paulus i brevets nästa avsnitt, finns sådana som smyger sig in i hemmen och snärjer svaga kvinnor som är tyngda av synder och drivs av många slags begär och som ständigt blir undervisade [av dem som nästlar sig in] men aldrig lyckas komma till insikt om sanningen. Liksom Jannes och Jambres [skriver han] trotsade Mose, trotsar dessa män sanningen. De är människor med fördärvat sinne, deras tro är inte äkta. Men de ska inte ha någon mer framgång. Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, så som det också blev med Jannes och Jambres.”[2]

Jannes och Jambres är i Judisk tradition de egyptiska trollkarlar som motarbetade Mose när han gjorde under inför Farao.

Vad Paulus här säger är att i den yttersta tiden så skall trollkarlar med magiska riter nästla sig in och förleda människor som är i behov av den frälsande sanningen. Men, skriver han också: deras galenskap och falskhet skall uppdagas och de skall inte längre ha någon framgång. Lögnen skall avslöjas! (Jfr. ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”[3])

Många av de tecken Paulus skriver om känner vi igen idag. Egenkärleken, gudlösheten, råheten, fientligheten till sanning och det goda. Och de irrläror och förvridna tolkningar av den Kristna läran som grasserar skall uppdagas och till slut ses och förstås som de trollerinummer de faktiskt är.

Vi skall alltså förbereda oss på besvärliga tider – in till det sista. Och vi hörde i evangeliet hur lärjungarna frågade när detta skall ske: ”Vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?”

Jesus börjar sitt svar med en varning: ”Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många.”

Jesus säger vidare i sitt svar till lärjungarna att det skall höras rykten om krig. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna och se till att ni inte blir skrämda. För detta måste hända.[4]

Ni som håller fast vid mitt namn, fortsätter Jesus, kommer att bli hatade. Det kommer att skapa oro och slitningar och många kommer att komma på fall och förneka namnet Jesus. Och – så kommer det igen: I detta tumult kommer många falska profeter att bedra många. Laglösheten skall öka och kärleken kallna. Men, säger han, den som håller ut till slutet ska bli frihalsad.

I detta blir den dagliga möjligheten att börja om nödvändig. Omistlig. För denna kamp – där vi varje dag slits mellan olika val; mellan rätt och fel – är inte enkel. Det kräver uthållighet och det kräver av var och en av oss att varje morgon, aktivt, göra valet att följa Kristus Jesus; att säga ja till honom som vår personliga frälsare.

Vi kommer inte att lyckas varje dag. Men när kvällen kommer får vi på nytt chansen att bekänna våra synder och få Guds förlåtelse. Detta är den dagliga, omvändelsen. Detta är det cykliska i kristenlivet. Så som kyrkoåret börjar om i Advent, kan vi leva varje dag i väntan på Herrens återkomst. Detta är det vi kan välja.

Och vi kan välja att leva i den kristna gemenskap vi inte kan vara utan. För mot trollkarlar, irrläror och falska profeter är vi svaga i vår ensamhet. I ensamheten växer farorna och i ensamheten är det lätt att gå vilse. Som kristen behöver vi våra trossyskon som stöd. Vi behöver kyrkans famn. Det är här vi lär oss, växer och utvecklas. Det är här, i Kristi gemenskap, vi håller fast in till det sista.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tjugofemte söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 2 Tim 3:1-5
[2] 2 Tim 3:6-9
[3] Joh 8:32
[4] Matt 24:4-8