Inbördes förlåtelse och den av Gud givna ordningen

Depiction from the Maesta by Duccio, 1308–1311 (Wikipedia Commons)

Förlåtelse är kanske något av det svåraste oss människor emellan. Både att be om och få. Det krävs en tillitsfull miljö, präglad av kärlek och ömsesidig välvilja. Och för att det skall vara möjligt är ordningen nödvändig: att sammanhanget är förstås som varande (ett) kosmos.

Det är denna, av Gud givna, ordning i församlingen som söndagens texter syftar till med uppmaningar och undervisning.

”Vi uppmanar er, bröder: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont, utan sträva alltid efter att göra gott både mot varandra och mot alla. Var alltid glada, be utan uppehåll och tacka Gud i allt. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont.”[1]

Brevet till församlingen i Tessalonike är skrivet i början av 50-talet för att uppmuntra församlingen i deras tro på Jesus Kristus. I inledningen till brevet som är från Paulus, Silvanus och Timoteus, påminns församlingen om hur de ”mitt under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger”. Och de påminns också om ”hur vi levde bland er för er skull” och hur de omvände sig till Gud.

Nu skriver Paulus, efter att ha måst fly från Tessalonike, uppmaningar till församlingens med stöd i hur de skall fortsätta leva: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla. Detta gäller det inbördes livet i församlingen. Löna inte ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott – både mot varandra och (och här sker en utsträckning mot omvärlden) mot alla. Var alltid glada. Be utan uppehåll. Tacka Gud i allt.

Detta skapade en atmosfär som var synbar också utifrån. ”Minns hur vi levde bland er – för er skull”. Aposteln Paulus och de som var med honom i Tessalonike satte ett exempel som innebar ordning: kosmos. En av Gud given ordning.

Varken detta eller något annat av de bevarade breven är så klart bundet i tid och rum. Precis som Evangeliet går det rakt in i vår egen tid. Samma ordning; samma kosmos är såväl möjlig som gynnsam även för oss.

Temat denna söndag är inbördes förlåtelse. Och vi hörde i Evangeliet hur Jesus instruerar lärjungarna: ”Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen.”[2]

Vidare lär vi oss hur vi, inbördes, skall hantera mellanmänskliga problem: ”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan [prata alltså direkt med den det berör]. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen [för då rör det hela den gemensamma ordningen]. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare [ordningen kräver av oss att vi lever i den].”[3]

Finns ordningen i församlingen så finns också den inbördes kärleken och tilliten. Då är det också möjligt att förlåta varandra. Och detta får återverkningar i omvärlden. ”Minns hur vi levde bland er [andra] – för er skull.”

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tjugotredje söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 1. Thess 5:14-21
[2] Matt 18:18
[3] Matt 18:15-17