Anspråkslöshet och ödmjukhet

Någon frågar Jesus: ”Herre, är det bara några få som blir frälsta?’”[1]

Jesus svarar: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas.”[2]

I denna korta dialog, finns flera viktiga aspekter. Frågan som ställs kan handla om predestination, det vill säga idén om att Gud på förhand avgör vem som blir frälst och vilka som fördöms. Jesus väljer dock att svara med att inte alla lyckas ta sig in genom den trånga porten. Det talar snarare för att det är människan (själv) som misslyckas och inte att hennes utgång skulle vara predestinerad.

Det är så att Gud ”som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”[3] lägger stort ansvar på var och en av oss att faktiskt arbeta på vår frälsning. Den är med andra ord varken självklar eller på förhand avgjord.

Det är inte heller upp till mig själv att avgöra huruvida jag är frälst. Ändå – och inte sällan – hör och läser vi om människor som säger just det; att man ”är frälst”. Med stor sannolikhet är det ett språkligt misstag på så sätt att man väljer ordet ”frälst” i stället för, exempelvis: ”jag har valt att följa Kristus Jesus som min personliga frälsare”, eller ”jag har vänt om”.

Inte desto mindre ligger det en fara i att säga att man är frälst. Eftersom människan (inte minst hjärnan) är lat, kan det då fungera som ett mantra [om uttrycket tillåts!] som, då det upprepas, till slut tas för sanning.

På samma vis är detta uttryck [”jag är frälst”] farligt också då man menar och tror på det. Vad man då faktiskt säger är att saken är avgjord; att det inte behövs ytterligare ansträngning. Det skulle möjligen vara en som vinner på det, nämligen den som det varnas för i dagens epistel: ”Därför heter det: Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er.”[4]

Det är allt annat än anspråkslöst och ödmjukt att hävda att man redan är frälst. Och – som sagt – den enda vinnaren av människans högmod är djävulen, som aktivt verkar för att vi inte skall närma oss Gud eller arbeta för vår frälsning genom att dagligen vända oss åter till Gud. Den dagliga omvändelsen övar oss i ödmjukhet och anspråkslöshet.

Vi kan läsa om frälsningen i ett av våra viktigaste lärodokument, Road to Unity:

”Kyrkan avvisar varje lära om att Gud ensam ger sin frälsande nåd till vissa men inte andra och därigenom predestinerar somliga till frälsning och andra till fördömelse. Gud är inte upphovet till ondska utan källan till liv och frälsning.” (Road to Unity: IV/2, The work of the Holy Spirit in the Church and the appropriation of salvation)

”Gud räddar människan utan att begå våld på hans fria vilja. ’Han vill att alla skall bli räddade men tvingar ingen. […] Frälsningen [the appropriation of salvation] i Kristus av människan uppstår genom samarbetet mellan Helig Ande och människa. Helig Ande åvägabringar kallet, upplysningen, omvändelsen, rättfärdiggörelsen, återfödelsen i dopet och heliggörelsen i Kyrkan. Människan, å sin sida, accepterar nåden som erbjuds och deltar frivilligt genom tron och hans goda gärningar, med andra ord av ’tro som verkar genom kärlek’ (Gal. 5:6). Detta samarbete skall inte förstås så att Gud ensam utför en del i arbetet och människan ensam en annan. Nej, rätt är att allt presteras av Gud, utan vilkens hjälp människan inte kan göra något för sin frälsning. Men människan deltar också i allt: han är igångsatt till att handla och inte förbli inaktiv.” (ibid)

Därför, säger Herren till oss, ”ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför.”[5]

Och rådet som gavs av Jakob i ett mycket tidigt brev lär även oss idag något av vad som krävs för att vara på rätt väg: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er. Närma er Gud, så ska han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni splittrade. Klaga, sörj och gråt! Vänd ert skratt i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er.”[6]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Artonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban).

[1] Luk 13:23
[2] Luk 13:24
[3] 1 Tim 2:4
[4] Jak 4:6-7
[5] Luk 13:28
[6] Jak 4:7-10