Att framkallas och befrias

Ur Psaltaren sjöng vi:
”Alla som söker dig skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning skall alltid säga: ’Högtlovad vare Gud!’
Jag är betryckt och fattig, Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare. Herre, dröj inte![1]

– Herre skynda dig, kom till min räddning. Jag är betryckt och fattig.

Och så, i dagens Evangelietext, hör vi om kvinnan som lidit av en sjukdomsande i arton år; hur hon – på sabbaten – kallas fram av Herren Jesus som säger till kvinnan att hon är befriad från sitt tillstånd. Han lägger händerna på henne och – upprättad – prisar hon Gud.[2]

I de många berättelserna om hur Jesus helar sjuka och besatta människor finns gemensamma nämnare. Rörelse och förändring. Människor kommer till Jesus eller, som i dagens evangelietext, blir framkallade. De gör det med en vilja att förändras och de har tron om att det är möjligt. Ingen av dem ber om att sjukdomen eller tillståndet skall välsignas. De vill bli av med det. De vill bli befriade.

Varför kommer vi till Jesus Kristus? Vi som är halta och lytta, sjuka och svaga; vi som också behöver göras hela? Varför mödar vi oss hit till Hans Kyrka? Är det för att vi vill bekräftas som de döva och stumma vi är; för att få välsignelse för våra febriga gärningar?

Nej, vi kommer också hit för att förändras; för att bli nya skapelser. För att vi önskar och vill det. Vi kommer hit för att be om Guds välsignelse över vår vilja att bli hela. Vi kommer hit och vi rör oss upp till altaret för att framkallas som de Guds avbilder vi är. Vi rör oss hit för att ta emot Sanningen och därigenom befrias.

Men jag klarar inte detta på egen hand. Jag behöver hjälp. Hjälp att se mina brister och hjälp att bli hel. Och likt kvinnan som blev helad och prisade Herren, tackar och prisar också jag för att det har gjorts möjligt för oss alla att framkallas och befrias.

– Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Trettonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Ps. 70:5-6
[2] Jfr Luk 13:11-13