Ödmjukhetens källa

Igår satt jag här och såg åskregnet rulla in över Prioratets apotekarträdgård. När regnet piskade som häftigast skulade jag i dörren och spelade in en kort filmsekvens som publicerades på nätet tillsammans med texten: ”Allt gott har en och samma källa”. En person kommenterade detta med: ”Här en källa rinner, alltså?” – en strof ur en hymn i Svenska psalmboken. (Nummer 246 i 1986 års upplaga). Jag svarade med ytterligare en strof ur samma hymn: ”Ja, här gives bot mot döden”.

Så hör vi i dagens första läsning, profeten Amos: ”Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.”[1] Vad Amos talar om är rättfärdighetens förste som var av Davids hus och som kom i Herrens namn: Jesus Kristus. Det var vad profeterna gjorde: Föresade vad som skulle komma.

Vad vi så hör i söndagens evangelium[2] är hur två söner uppmanas att gå ut och arbeta i vingården, det vill säga göra tjänst för och i rättfärdigheten; för honom som är flödets källa; Guds Ord som fanns före tiden och som föddes för att också vi skall kunna bli rättfärdiga.

Två söner. En säger nej men ångrar sig. Den andre säger ja men låter bli. Här ser vi skillnaden mellan omvändelse och läpparnas bekännelse; mellan ödmjukhet och dess motsats – högmodet.

”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.”[3] Detta hörde vi ur Jakobs brev. Han skrev till de tolv stammarna i förskingringen. Tidigare i samma kapitel kan man läsa att ”allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker. I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat. Detta vet ni, mina älskade bröder. Varje människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede, för en människas vrede leder inte till det som är rätt inför Gud. Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och har makt att frälsa era själar.”[4]

Ett första steg i att öva ödmjukhet är att lyda, något som bland annat den helige Benedict talar om i Regeln. Att lyda har, från äldre fornsvensk tid, samma betydelse som att lyssna; att höra. Att lyssna till; att höra till någon innebär att man har förtroende för och en vilja att ställa sig under; att i ödmjukhet och kärlek underkasta sig.

Ödmjukhet är inte undfallenhet. Ödmjukhet är att böja sig för Sanningen. Men ödmjukhet är inget för självupptagna veklingar. Ödmjukhet är en uthållighetsgren som får den klassiska maratondistansen att kännas som en promenad.

Uthållighet i bönen är ett sätt att vara Ordets görare. I kollektbönen vände vi oss till vår himmelske Fader i bön om att befrias från vårt eget och att i ödmjukhet kunna söka Herren och hans rättfärdighet, så att vi i allt vi gör kan vara vittnen om den eviga frälsningen.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tolfte söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Amos 5:24
[2] Matt 21:28-31
[3] Jak 1:22
[4] Jak 1:17-21