Att framkallas och befrias

Ur Psaltaren sjöng vi:
”Alla som söker dig skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning skall alltid säga: ’Högtlovad vare Gud!’
Jag är betryckt och fattig, Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare. Herre, dröj inte![1]

– Herre skynda dig, kom till min räddning. Jag är betryckt och fattig.

Och så, i dagens Evangelietext, hör vi om kvinnan som lidit av en sjukdomsande i arton år; hur hon – på sabbaten – kallas fram av Herren Jesus som säger till kvinnan att hon är befriad från sitt tillstånd. Han lägger händerna på henne och – upprättad – prisar hon Gud.[2]

I de många berättelserna om hur Jesus helar sjuka och besatta människor finns gemensamma nämnare. Rörelse och förändring. Människor kommer till Jesus eller, som i dagens evangelietext, blir framkallade. De gör det med en vilja att förändras och de har tron om att det är möjligt. Ingen av dem ber om att sjukdomen eller tillståndet skall välsignas. De vill bli av med det. De vill bli befriade.

Varför kommer vi till Jesus Kristus? Vi som är halta och lytta, sjuka och svaga; vi som också behöver göras hela? Varför mödar vi oss hit till Hans Kyrka? Är det för att vi vill bekräftas som de döva och stumma vi är; för att få välsignelse för våra febriga gärningar?

Nej, vi kommer också hit för att förändras; för att bli nya skapelser. För att vi önskar och vill det. Vi kommer hit för att be om Guds välsignelse över vår vilja att bli hela. Vi kommer hit och vi rör oss upp till altaret för att framkallas som de Guds avbilder vi är. Vi rör oss hit för att ta emot Sanningen och därigenom befrias.

Men jag klarar inte detta på egen hand. Jag behöver hjälp. Hjälp att se mina brister och hjälp att bli hel. Och likt kvinnan som blev helad och prisade Herren, tackar och prisar också jag för att det har gjorts möjligt för oss alla att framkallas och befrias.

– Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Trettonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Ps. 70:5-6
[2] Jfr Luk 13:11-13

Ödmjukhetens källa

Igår satt jag här och såg åskregnet rulla in över Prioratets apotekarträdgård. När regnet piskade som häftigast skulade jag i dörren och spelade in en kort filmsekvens som publicerades på nätet tillsammans med texten: ”Allt gott har en och samma källa”. En person kommenterade detta med: ”Här en källa rinner, alltså?” – en strof ur en hymn i Svenska psalmboken. (Nummer 246 i 1986 års upplaga). Jag svarade med ytterligare en strof ur samma hymn: ”Ja, här gives bot mot döden”.

Så hör vi i dagens första läsning, profeten Amos: ”Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.”[1] Vad Amos talar om är rättfärdighetens förste som var av Davids hus och som kom i Herrens namn: Jesus Kristus. Det var vad profeterna gjorde: Föresade vad som skulle komma.

Vad vi så hör i söndagens evangelium[2] är hur två söner uppmanas att gå ut och arbeta i vingården, det vill säga göra tjänst för och i rättfärdigheten; för honom som är flödets källa; Guds Ord som fanns före tiden och som föddes för att också vi skall kunna bli rättfärdiga.

Två söner. En säger nej men ångrar sig. Den andre säger ja men låter bli. Här ser vi skillnaden mellan omvändelse och läpparnas bekännelse; mellan ödmjukhet och dess motsats – högmodet.

”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.”[3] Detta hörde vi ur Jakobs brev. Han skrev till de tolv stammarna i förskingringen. Tidigare i samma kapitel kan man läsa att ”allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker. I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat. Detta vet ni, mina älskade bröder. Varje människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede, för en människas vrede leder inte till det som är rätt inför Gud. Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och har makt att frälsa era själar.”[4]

Ett första steg i att öva ödmjukhet är att lyda, något som bland annat den helige Benedict talar om i Regeln. Att lyda har, från äldre fornsvensk tid, samma betydelse som att lyssna; att höra. Att lyssna till; att höra till någon innebär att man har förtroende för och en vilja att ställa sig under; att i ödmjukhet och kärlek underkasta sig.

Ödmjukhet är inte undfallenhet. Ödmjukhet är att böja sig för Sanningen. Men ödmjukhet är inget för självupptagna veklingar. Ödmjukhet är en uthållighetsgren som får den klassiska maratondistansen att kännas som en promenad.

Uthållighet i bönen är ett sätt att vara Ordets görare. I kollektbönen vände vi oss till vår himmelske Fader i bön om att befrias från vårt eget och att i ödmjukhet kunna söka Herren och hans rättfärdighet, så att vi i allt vi gör kan vara vittnen om den eviga frälsningen.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tolfte söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Amos 5:24
[2] Matt 21:28-31
[3] Jak 1:22
[4] Jak 1:17-21