Tro som apostlarna!

”När han gick längs Galileiska sjön såg han Simon och hans bror Andreas. De stod och kastade ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus sade till dem: ’Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.’ Genast lämnade de näten och följde honom.”[1]

Kom och följ mig så skall jag göra er till något annat. De lämnade näten och följde Jesus. På samma sätt kallade och samlade Jesus sina tolv apostlar, de apostlar som sedan sänds ut i världen för att sprida evangeliet; det glada budskapet om Guds seger.

Också vår tro – idag – är en frukt av apostlarnas tillitsfulla självövervinnelse i tjänst för evangeliet. Också dagens kristna skall hålla sig trofast ”till apostlarnas undervisning, till gemenskapen, till brödbrytelsen och till bönerna” (Apg 2:42). Vi kan inte tro mot; vi kan inte tro något annat än apostlarna. Kristen tro är kyrkans tro, den kyrka som har apostlar och profeter som grund – med Kristus själv som hörnsten (Ef 2:20).

Vad hade hänt om de tolv som Jesus kallade inte lämnade allt? Tänk om de med munnen sagt ’ja’, men stannat kvar och fiskat fisk? Tänk om de inte hade blivit något annat än det de var. Tänk om Jesus hade sagt: Fortsätt göra som ni gör; ni duger som ni är nu.

Den helige aposteln Paulus skriver: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, jag som förr var en hädare, förföljare och våldsman. Men jag mötte barmhärtighet därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde.”[2]

En av de mer tabubelagda sakerna att göra idag, måste vara att säga till en medmänniska att denne har potential att förändra sig. Inte kritisera, inte döma, inte håna; inte vara elak eller sarkastisk – men att säga att förändring är nödvändig och möjlig.

En onödig tanke att ställa är vad som hade hänt om de tidiga apostlarna inte hade gjort den uppoffringen att lämna allt. Den är onödig för vi vet hur det gick och för det tackar och prisar vi vår Gud och fader. Men den är kittlande. Och den för oss in i vår egen tid.

En grundläggande tanke för oss kristna är att vi vill förändras; att vi vill bli något annat. Målbilden för oss är att vi skall helgas; bli heliga, liksom de helgon vi redan nu känner till. Det är en villfarelse att vi skulle duga som vi är. Vår Herre älskar oss för att vi är. Men han vill att vi omvänder oss och låter oss förändras. Kristus Jesus gör det möjligt – han är barmhärtigheten som Paulus mötte i sin otro, då han inte visste vad han gjorde.

Det Jesus sade där på stranden vid Galileiska sjön; till Simon och Andreas; till Jakob och Johannes, är det som de tolv apostlarna fick och höra; som apostlarna – och nu vi – för vidare i vår kallelse och tjänst för samma kyrka:

”Tiden är inne, omvänd er och tro på evangeliet!”[3]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Sjätte söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Mark 1:16-18
[2] 1 Tim 1:12-13
[3] Mark 1:15