Kom och se själv!

”The calling of the disciples”, Duccio di Buoninsegna (1255-1319)

Jesus kallar sina första lärjungar som släpper vad de har för händerna och följer med. De lämnar sina tidigare sammanhang för att de litar på det som sagts; på profeterna. Men de litade samtidigt på sig själva och på sin egen förmåga att kunna ta ett sådant beslut. Säkert fanns det, i deras närhet, både meningar och förvåning; kanske till och med avrådan. Men de hade tillit.

De blev inte övertalade med retorisk skicklighet. Det var inte akademiska eller juridiska argument som fällde några avgöranden. Det var i stället med den enkla frasen ”kom och se!”.

Kom och se. Tre ord med bäring på såväl profetiorna som den egna förmågan att bilda sig en uppfattning. Kom och se själv!

Kom och se. I detta ryms hela den profetiska traditionen om att Messias – den smorde; Kristus – skall komma. Men också den uppenbarade Sanningen.

Med orden ’kom och se’ sägs underförstått att jag inte tänker övertala dig. Jag vet vad som är sagt och vad som är sant och jag förhåller mig till det. Detta är en kallelse till dig, en inbjudan, att också se. Att också lägga ner för att få del i segern.

Självklart kan man fråga sig vad det är som skall läggas ner? Egot. Självförhärligandet. Högmodet. Den meningslösa jakten. Kortsikten. Ja, och mer av allt som står i vägen.

Kom och se. Det handlar om att först lyssna till Guds vilja med mig. Därefter att göra den till sin egen. Aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”[1]

Vi skall också påminna oss själva om att vi inte är utvalda för att vi är störst. Vi hörde i den gammaltestamentliga läsningen idag: ”Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder”.[2]

Alltså: Kom och se, själv, hur liten du är. Hur beroende du är av allt det Gud har givit dig. Sin kärlek. Sin nåd. Ditt liv. Det är i mycket bristerna i insikten om detta vi ser runt omkring oss. Det är synd.

Jesus samlade de första lärjungarna. Och idag, två tusen år senare, gör vi likadant. Filippus – som vi hörde om tidigare – var en av dem som kallades först. Förmodligen var han en av Johannes döparens lärjungar och kände därför redan till vem Jesus var. Filippus, som talade med sina vänner om Messias, kan vi i vår egen tid ha som förebild.

”Filippus fann Natanael och sade till honom: ’Vi har funnit honom som Mose skrev om i lagen och som profeterna skrev om – Jesus, Josefs son från Nasaret.’ Natanael sade till honom: ’Från Nasaret? Kan det komma något gott därifrån?’ Filippus svarade: ’Kom och se!’”[3] Natanael gjorde som Filippus hade gjort. Släppte allt; gick för att se och sade därefter Ja.

Kom och se, själv!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tredje söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Rom 8:28
[2] 5 Mos 7:7-8
[3] Joh 1:45-46