Rädslan för att förändras. Instiftandet av Herrens heliga måltid.

Varför låser sig människor ute? Varför är det så många som skär av sig gemenskapen med allt heligt? Varför väljer så många att avstå – avsäga sig – Guds nåd, förlåtelse och det utlovade eviga livet? Varför gjorde Judas det?

Till stor del beror detta på två saker: brist på tillit och en ovilja att låta sig förändras – en ovilja som egentligen beror på rädsla. Det handlar alltså inte om ovilja att förändra sig själv efter den egna viljan – sådana exempel ser vi allt för många av – utan om rädslan för att låta sig formas av något man själv inte har en upplevd kontroll över.

Judas vågade inte, fullt ut, lita på förlåtelsen och Guds läkande nåd. Därför valde han att spilla sitt eget liv. Han trodde att han var tvungen att själv vara större; själv bära sitt öde. Och gick därmed under. Kopplingen till såväl historiska skeenden som dagens situation är tydlig: genom att inte lita till Gud Skaparens ordning och räddningsplan väljer människan att ställa sig i utanförskap.

Många är det som säger sig vilja ha förändring. Men få är villiga att förändra sig.

Systrar och bröder! Vi firar idag instiftandet av Herrens Heliga Nattvard; det som är centrum för Kyrkans liv; det heliga mysterium som högst påtagligt förändrar och läker människan. Det som betecknar gemenskapen med och i Kristus.

Vi hörde den helige aposteln Paulus i sitt brev till församlingen: Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.”[1] Och till Efesierna skriver han att ”Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.”[2]

Men till dem som lever inom gemenskapen säger han att ”nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. […] Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.”[3]

Judas förrådde Jesus för silver. Och han trodde att detta inte kunde förlåtas. Han litade inte till Jesu egna ord att ”all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för.”[4] Därför drevs han av demonerna att sätta sig själv över Gud.

Jesu Kristi blod – ”förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”[5], om det, aposteln Paulus säger, vi är friköpta genom och genom vilket vi ”har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.”[6]

Skulle inte det ha räckt åt Judas?

Är det inte så; jo, det är så! Att det räcker till alla som åter vänder sig till altaret och låter sig omslutas av Kristi kärleksfulla offer.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Stora Torsdagen [Skärtorsdagen], av Fr. Franciskus Urban)

Ytterligare och aktuellt lästips avseende Herrens måltid (Eukaristin)

[1] 1 Kor 11:31
[2] Ef. 2:12
[3] Ef. 2:13-19
[4] Matt 12:31a
[5] Matt 26:28
[6] Ef. 1:7-8

 

Hosianna! Hjälp oss; rädda oss!

Vad var det människorna i Jerusalem förväntade sig den dagen då Jesus red in i staden? De ropade Hosianna: Hjälp oss, rädda oss! De förväntade sig samma sak som vi idag, när vi ropar till och sträcker våra händer mot nya politiker som skall rädda oss och landet ur trångmål.

De kände profeterna och att det en dag skall komma en Messias; en smord. Så red han in; han som profeterna talat om. Men det var ingen ny jordisk smord kung som kom, utan en som på ett helt annat vis kunde rädda människor.

Det kan kanske verka vara teater då vi, år efter år, på Palmsöndagen återskapar Jesu intåg i Jerusalem; lovsjunger Konungens ankomst i vetskap om att dramat slutar med död på korset. Men det är inte teater. Det är, för oss människor, att vara levande deltagare i, låt oss för enkelhetens skull kalla det, livets lärobok. Att vara människa är inte att vara åskådare. Att vara människa är att delta; att ta del av och vara involverad i livet. Också utanför liturgin.

När vi firar liturgin går vi ut ur tiden. Det existerar ingen tid; inga klockor. Ingenting utanför är längre viktigt. Det är vi, folket, som tillsammans med Gudsmodern, alla heliga: helgon, änglar och martyrer får leva uppståndelsen. Det är vi, som sagt ja till livet, som får en försmak av himmelriket och som, inför Guds ansikte, förenas med Kristus genom Hans heliga blod. Det är i segerns namn; segern över döden, vi samlas.

I Kyrkan rör vi oss ogenerat mellan tid och det som inte är tid; mellan det världsliga och det gudomliga. Vi måste befinna oss där, i varat, för att vittna om Guds avsikt med människan att hon skall ha evigt liv; bli gudomliggjord; det som gjordes möjligt genom Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse.

Och nu har vi, i Kyrkans liturgiska år; i läroboken, kommit till det kapitel där vår Herre, Jesus Kristus, rider in i Jerusalem och hälsas som Messias, den utlovade och smorde; ett intåg som, för Honom, slutar på korset. Folket ropar ”Hosianna!” och tror att det är en ny världslig kung som kommer inridande. Men Han vet att riket och segern är större än så. Han vet att Han skall korsfästas och stiga ner i dödsriket. Han vet att Han skall besegra döden och uppstå för att vi skall ha evigt liv.

Människan tänker smått. Gud, vår himmelske Fader, vet större.

Den helige aposteln Paulus skriver i dagens episteltext om Jesu död på korset. Och det är inte det enda ställe i Skriften han gör det. I Apostlagärningarna, i Romarbrevet, till Korintierna och i Galaterbrevet skriver han om korsfästelsen som ju var en ohygglig metod att ta livet av människor. Det var också en avrättningsmetod som skulle tjäna till att ingjuta skräck i befolkningen att inte resa sig upp emot makten.

Jesus var inte ensam om att korsfästas. Faktum är att tusen och åter tusen hängdes upp på väggar, i träd och på kors. Nakna, hudflängda, mörbultade och upphängda till att plågas och långsamt dö; för alla att se och avskräckas och ta avstånd ifrån. Det är alltså, på ett vis, inte konstigt att lärjungarna; alla utom Johannes, flydde i skräck då det stod klart att deras Mästare skulle gå detta förskräckliga till mötes. Ingen av dem ville förknippas med den förnedring som korsfästelse innebar.

Med tanke på att korsfästelse på den tiden inte var något unikt så var det mycket märkligt att förkunna Jesu död på korset. Det skulle, rent logiskt, ha varit slutet på Evangeliets spridande innan det hade tagit fart. Om det inte hade varit för det faktum att något långt större skulle ske, nämligen att Kristus Jesus segrade över döden och åter stod upp ifrån det döda.

Korset skulle bli en symbol för att häckla jordisk makt, skräckvälde, blod och död. Korset blev en symbol för Guds seger.

Vi hörde profeten Sakarja förkunna hur Messias skulle komma: ”Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.”[1] Och han skall tala frid till hednafolken.”[2]

Och Han kom. Folket ropade ”’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’ Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’”[3]

Nej, det är ingen teater. Det är ingen saga. Men än idag hoppas människan på en världslig kung som skall komma för att ställa till rätta. Men Konungen kom och Han segrade. Det är fullbordat! Och om detta måste vi berätta, timme ut och timme in! Också i vetskap om den verklighet vi sjunger i Davids psalm, att ”alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet”[4] så kan vi som döpta inte tiga. Tiger vi så slutar vi vara människor och då skall stenarna ropa.

Hosianna! Hjälp oss, rädda oss, milde Herre Gud.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus,
Palmsöndagen, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Sak 9:9
[2] Sak 9:10
[3] Luk 19:29-40
[4] Ps 22:8