Res dig! Han kallar på dig.

Att vilja resa sig ur mörkret och i ödmjukhet bedja om hjälp.

”Jesus stannade och sade: ’Kalla hit honom!’ De gjorde det och sade till den blinde: ’Lugn! Res dig, han kallar på dig.’ Då kastade mannen av sig manteln, hoppade upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: ’Vad vill du att jag ska göra för dig?’ Den blinde sade: ’Rabbuni, gör så att jag kan se igen!’ Jesus sade: ’Gå, din tro har frälst dig.’ Och genast fick han sin syn och följde Jesus på vägen.”[1]

Vilka är det Jesus uppmanar att kalla på den blinde mannen? Det är de tolv. Det är Jesu lärjungar som får uppmaningen att kalla den blinde till Jesus. Och de säger till honom ”Res dig, han kallar på dig!”

Vem är då den blinde tiggaren? Det är en person som i ödmjukhet förstår att be om hjälp; en person som inget hellre vill än att få se ljuset och som förstår att det han vill se inte kan skänkas av någon annan är Kristus. Han ropade, precis som vi har ropat: Hosianna, Davids son; hjälp oss [att se].

Den blinde tiggaren kan vara vem som helst av oss. Skillnaden ligger i att han vill se och ber om att kunna få se. Han önskar sig ut ur mörkret.

Och den uppmaning som lärjungarna ger honom – att resa sig, blir en uppväckelse. Men det är inte till sig själva lärjungarna kallar honom, utan till Jesus. De handlar på uppdrag av honom som den blinde mannen riktade sina rop om hjälp.

Finns det några lärjungar idag? Ja, även i vår tid finns Jesu lärjungar. Alla som döpts i Treenig Guds namn är kallade att vara hans lärjungar. Även om – vilket vi hörde om förra söndagen – många har vänt honom ryggen, så finns det ännu lärjungar med samma uppdrag som de tolv första.

Också vi har uppdraget att säga till våra medmänniskor: ”Res dig, han kallar på dig!” Och kanske kan detta få vara ett tema under Stora Fastan som inleds i veckan: att vi som lärjungar bjuder alla dem som längtar efter att resa sig ur mörker vår hand; att vi delar med oss av det vi har fått veta: att det bara är Jesus Kristus som kan rädda oss.

Aposteln Paulus var tydlig i brevet vi hörde: ”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens debattörer?”[2] Ja, var är alla som berömmer sig om sin egen kunskap och vishet. Var är alla tyckare och förnumstiga politiker när det verkligen behövs hjälp? Sanningen är att de inte håller måttet. De har inget att komma med som kan hjälpa människor ur mörker. Inget!

Och han skriver i nästa stycke i samma brev till församlingen i Korint: ”Bröder, se på er egen kallelse!”[3] Och det är där vi just nu måste börja. Det är vi som döpta som har uppdraget att kalla dem som behöver den vishet som Kristus är. Men inte som debattörerna och politikerna som lockar människor till sig själva, för att få eget beröm. Vårt uppdrag är att kalla människor till Kristus, att säga ”Res dig, han kallar på dig!”

Herre Jesus Kristus, Davids son, förbarma dig över oss!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Quinquagesimasöndagen (Fastlagssöndagen), av Fr. Franciskus Urban)

[1] Mark 10:49-52
[2] 1 Kor 1:20
[3] 1 Kor 1:26