Den kämpande tron

”Christ in the Wilderness” – Ivan Kramskoy

Den kämpande tron är ett tema som lätt leder tankarna bort från oss själva; till utåtriktad kamp och försvar av vår kristna tro; en kamp som är ädel och skapar martyrer; en kamp mot Satan i synliga slag.

Och nog är det så att det är mot frestaren kampen förs. Nog formar den martyrer. Men slagfältet är inte i första hand där ute på hedarnas gator. Nej, kampen måste först föras inom oss själva, innan vi ens tänker tanken på något annat.

Men, skall man alls behöva kämpa med sin tro? Blir inte det självmotsägande och så fråga om självbedrägligt beteende om man ständigt skall behöva plåga sig med att det vi bekänner i credot; i trosbekännelsen, är riktigt och rätt?

Det hela hade, så klart, varit långt mycket enklare om allt som en gång bekändes därmed var avgjort; att vi vore räddade för evigheten redan i det att vi sade ja till en tro på Herren. Men detta att tillhöra Sanningen är en daglig strävan och den vi har emot oss; som vill få oss på andra tankar, är i allra högsta grad verksam i världen.

Jag sade förra söndagen att till och med Satan tror på Gud och att jag skulle återkomma till detta. Och han är anledningen till att vi måste vara vaksamma och ständigt kämpa för vår själ – i tro och i hopp om dess frälsning.

Kampen förs i första hand inom oss själva. För är jag inte själv på rätt väg är det svårt att kämpa för den. Ändå lockas vi ut på slagfältet – må det vara i sociala medier eller i strid ”man mot man” i någon guds namn, där vi kan visa upp vår hängivenhet och tro. Men detta är inget annat än ett fall för lockelsen att synas och briljera; att inför världen påvisa sin fromhet. Satan vill locka oss bort från den enda plats där kampen måste begynna och avgöras. Det är så han håller oss borta från Gud, vår himmelske Fader.

Ofärdiga lockas vi ut i strid. Trasiga, oförberedda och sårbara får han oss dit han vill; där han kan sluka och förgöra oss.

Så vad har vi att göra? Vi har att hoppas på den förlåtelse vi hör om i evangeliet. ”Dina synder är dig förlåtna”, säger Jesus till kvinnan till fariséernas stora protest. Men det är i detta; i hoppet och förlåtelsen det stora ligger. Alla under; allt helande; allt liv Jesus väckte – allt pekar på det ännu större, nämligen förlåtelsen.

Förlåtelsen, mina vänner, kräver dock att vi ödmjukar oss, bekänner och vänder om. Och det är just detta som frestaren vill få oss att undvika. För det enda som rår på honom är ödmjukheten. Det krävs, med andra ord, fasthet och rätt hållning för att kunna vara ödmjuk.

Observera att fasthet och hållning i detta fallet inte har med ryggrad att göra (även om den är högst väsentlig) utan syftar på vår relation till det heliga; till Gud. Den helige aposteln Paulus skriver idag hur vi också skall glädja oss ”också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.”[1]

Och där vi nu är, i öknen tillsammans med Elia, med vår Herre Jesus Kristus och med alla heliga som gått vägen före. Vi är i det lidande som ger tålamod som fostrar till den fasthet som ger hopp. Hopp om förlåtelse.

Det finns inga genvägar. Vi måste börja i oss själva; bli fasta i tron; ödmjuka oss; gråta över vår svaghet och göra som kristna i alla tider gjort: be om hjälp.

(Predikan given på andra söndagen i Stora fastan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Rom 5:1-5

 

Res dig! Han kallar på dig.

Att vilja resa sig ur mörkret och i ödmjukhet bedja om hjälp.

”Jesus stannade och sade: ’Kalla hit honom!’ De gjorde det och sade till den blinde: ’Lugn! Res dig, han kallar på dig.’ Då kastade mannen av sig manteln, hoppade upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: ’Vad vill du att jag ska göra för dig?’ Den blinde sade: ’Rabbuni, gör så att jag kan se igen!’ Jesus sade: ’Gå, din tro har frälst dig.’ Och genast fick han sin syn och följde Jesus på vägen.”[1]

Vilka är det Jesus uppmanar att kalla på den blinde mannen? Det är de tolv. Det är Jesu lärjungar som får uppmaningen att kalla den blinde till Jesus. Och de säger till honom ”Res dig, han kallar på dig!”

Vem är då den blinde tiggaren? Det är en person som i ödmjukhet förstår att be om hjälp; en person som inget hellre vill än att få se ljuset och som förstår att det han vill se inte kan skänkas av någon annan är Kristus. Han ropade, precis som vi har ropat: Hosianna, Davids son; hjälp oss [att se].

Den blinde tiggaren kan vara vem som helst av oss. Skillnaden ligger i att han vill se och ber om att kunna få se. Han önskar sig ut ur mörkret.

Och den uppmaning som lärjungarna ger honom – att resa sig, blir en uppväckelse. Men det är inte till sig själva lärjungarna kallar honom, utan till Jesus. De handlar på uppdrag av honom som den blinde mannen riktade sina rop om hjälp.

Finns det några lärjungar idag? Ja, även i vår tid finns Jesu lärjungar. Alla som döpts i Treenig Guds namn är kallade att vara hans lärjungar. Även om – vilket vi hörde om förra söndagen – många har vänt honom ryggen, så finns det ännu lärjungar med samma uppdrag som de tolv första.

Också vi har uppdraget att säga till våra medmänniskor: ”Res dig, han kallar på dig!” Och kanske kan detta få vara ett tema under Stora Fastan som inleds i veckan: att vi som lärjungar bjuder alla dem som längtar efter att resa sig ur mörker vår hand; att vi delar med oss av det vi har fått veta: att det bara är Jesus Kristus som kan rädda oss.

Aposteln Paulus var tydlig i brevet vi hörde: ”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens debattörer?”[2] Ja, var är alla som berömmer sig om sin egen kunskap och vishet. Var är alla tyckare och förnumstiga politiker när det verkligen behövs hjälp? Sanningen är att de inte håller måttet. De har inget att komma med som kan hjälpa människor ur mörker. Inget!

Och han skriver i nästa stycke i samma brev till församlingen i Korint: ”Bröder, se på er egen kallelse!”[3] Och det är där vi just nu måste börja. Det är vi som döpta som har uppdraget att kalla dem som behöver den vishet som Kristus är. Men inte som debattörerna och politikerna som lockar människor till sig själva, för att få eget beröm. Vårt uppdrag är att kalla människor till Kristus, att säga ”Res dig, han kallar på dig!”

Herre Jesus Kristus, Davids son, förbarma dig över oss!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Quinquagesimasöndagen (Fastlagssöndagen), av Fr. Franciskus Urban)

[1] Mark 10:49-52
[2] 1 Kor 1:20
[3] 1 Kor 1:26