Kunde Simeon ha litat bara lite lagom på profeterna?

Älskade vänner. Idag skall vi ställa en fråga som har bäring både på dagens läsningar och på den debatt som pågår om kyrkan i vår tid. Frågan är om det är möjligt att vara lite lagom kristen? Det har alltså med hur jag som människa förhåller mig till det som nu under Epifania uppenbaras, förklaras och utvecklas.

Är det möjligt att vara lite lagom kristen? Vad betyder det? Att inte förarga? Att inte störa? Att inte berätta? Betyder det att själv välja bort och lägga till? Eller att ha flyktvägar klara, utifall det blir jobbigt att stå för vår kristna tro och lära?

Vi har de senaste söndagarna berört Guds avsikt med att låta sig födas som människa; att den avsikten är att vi, förlåtna, skall förändras och bli lika Honom. Denna förändring; omvändelsen, syftar till den fullkomning och den gemenskap med Fadern som vi är utlovade. Vi har fått konstaterat att ett första steg på den vägen är att se och lyssna.

Det är alltså här inte fråga om ett kollektivt skeende; inga masspsykoser; inga omröstningar eller allmänna val föregår några beslut. Detta är personligt. Och ändå handlar detta fullt ut om relation: relationen mellan dig och Treenig Gud och därmed också relationen mellan dig och alla andra.

Simeon av Andrey Mironov

Vi har de senaste söndagarna talat om att se och höra. Se, i bemärkelsen förstå och lyssna som både höra och lyda. Vi har också konstaterat att detta inte är lätt och att det heller aldrig utlovades en lätt väg. Detta bekräftas, igen, i Evangeliet då vi idag hör hur Simeon säger till Jesu moder Maria ”Se, han är satt till [att vara] ett tecken som väcker motstånd”[1]

Är det möjligt att vara lite lagom kristen?

Här kan det vara på sin plats att vi påminner oss om att Jesu lärjungar inte hittade på uppståndelsen från det döda för att själva vilja hånas, förföljas – ja till och med gå i döden, utan de berättar om detta för att det är sant! Vi kommer också ihåg det Paulus skrev till korinthierna: om det inte är sant [att Kristus uppstått] så är er tro meningslös.[2]

Men då det är sant, måste det faktiskt betyda allt. Är det då möjligt att vara lite lagom kristen?

Nåväl, Simeon som hade väntat mycket länge – det berättas att han var över två hundra år då Jesus bars in i templet – fick till slut ta emot Frälsaren så som profeterna hade sagt. Herren kom till sitt tempel och Simeon såg och kunde sedan släppa taget. Hade Simeon orkat vänta om han litade lite lagom mycket på profeterna?

Och ingången idag var Psalm 100: ”Ropa till Herren, hela jorden! Tjäna Herren med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop! Tänk på att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva, till sitt folk och får i sin hjord. Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lovsång. Tacka honom, lova hans namn, för Herren är god. Evig är hans nåd, från släkte till släkte varar hans trofasthet.”[3]

Psaltaren som var också Jesu bönbok. Är den ”giltig” bara lite lagom idag?

Psalmen innehåller en strof som särskilt kan hjälpa den som vill lyssna; en strof som ger en bottenplatta att bygga seende och förståelse på. Det är ”Han har gjort oss och inte vi själva.” Vi är alltså skapade av Han som vill att vi skall finnas. Han har alltså ett syfte med att vi, Du, finns. Och den dag vi väljer att utifrån den insikten lyssna efter vad det är vår himmelske Fader vill med oss, med Dig, då öppnar vi oss för det heliga och kan börja vandringen på den nya vägen.

Och detta är en del i det obekväma: att när vi förstår, också väljer; accepterar och omfamnar det vi ber i Herrens bön: inte efter vår vilja, Herre, men efter din: Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden…

Simeon väntade på att Herren skulle komma till sitt tempel. Idag väntar många på att Jesus skall komma till det tempel som har rests till Guds avbild, nämligen Du. ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”[4]

Lyssnande och seende förutsätter stillhet. Men ibland undrar man om människan jäktar och ständigt väljer att utsätta sig för brus och intryck för att slippa se och höra. Den dag vi stillar oss händer det: då blir det möjligt att höra. (Då kan vi släppa taget.)

Därför; bli inte förvånad den dag Han kommer. Bli inte rädd den dag Han tilltalar dig. För Han är satt till upprättelse för många. Också för Dig. Den dagen skall han inte längre vara ett motstånd för dig, men en dörr; en väg hem.

Vi läser igen: ”Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.’”

Men det här med ett tecken som väcker motstånd kan också vändas på och ses som att vi bygger motståndskraft inför sådant som vill bryta ner oss; som vill att vi inte lyssnar. Som inte vill att vi vänder om. Detta är en motståndskraft vi inte nog kan betona. Många hjärtans tankar skall väckas.

Så den dag jag väljer att lyssna; den dag allt börjar vecklas ut i mitt hjärta, den dagen då jag vet att jag måste gå med Kristus; antingen det eller dö, då finns ingen återvändo. Kan jag då vara följare och lärjunge lite grand? Blir då lärjungaskapet äkta? Vem är det då jag lurar?

Den helige aposteln skriver i episteln att ”allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”[5]

[1] Luk 2:34b
[2] 1 Kor 15:17
[3] Ps. 100
[4] 1. Kor 6:19-20
[5] Kol 3:17