Detta är min älskade Son, Han är min utvalde. Lyssna till Honom!

Man kan fråga sig vad det är som händer? Det är den rätta frågan nu. Vad är det som sker? Vi går in i Epifania; tiden då Gud uppenbarar sig för oss; för att berätta vem han är; för att berätta om vem det barn som föddes på juldagen är.

Och man kan fråga sig varför det händer. Så när man ger sig i kast med att berätta om födelsens mysterium och hur människan därefter, successivt, blir varse sanningen och vem det är vi har firat och välkomnat, så är det inte många som begriper. Och än mindre idag, eftersom språket för det heliga inte har bevarats.

Därför ser vi i vår tid försök till att ge Gud nya namn; försök att beskriva gossebarnet som könsneutralt eller förminska människosonens gudom.

Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt. Och varför. För det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära oss anpassa oss efter det som uppenbarats. Inte tvärt om.

Idag firar vi Herrens dop. Och vi gör det som en i raden av händelser i uppenbarelsetiden, Epifanía; det skeende då Gud låter sig uppenbaras för världen; visar sig så att vi kan förstå. Julnattens mysterium förklaras.

Uppenbarelsen kan sägas börja med de tre kungarna, eller vise männen som sändes ut av Herodes. De såg och blev varse det som hade hänt. Vi vet att de förstod vad som hade skett: att Frälsaren var född. Därför tog de en annan väg tillbaka till sitt land, för att inte förråda detta nya liv. Men visste de varför? Kunde de veta att Han kom till världen för att befria och rena oss från synd; överbrygga den klyfta som fanns mellan oss och Gud? Att han föddes för att sedan korsfästas, dö och uppstå?

Så idag firar vi nästa händelse i uppenbarelsen, det som är övergången från profetiorna till uppfyllelsen; från den sista profeten Johannes döparen som gick före, till Messias som kom men som alltid varit först. Johannes döper Jesus i vatten och Helig Ande stiger ner över honom och förkunnar: Detta är min Son!

Och än idag upprepar vi i Eukaristin samma ord som Johannes döparen då han fick se Jesus komma: ”Se Guds Lamm som tar bort världen synd!”[1] Vi talar idag samma språk; ett språk vi måste lära oss men som sedan dess bäst beskriver det som sker.

Vi hörde den Helige Johannes uttrycka det i sitt brev så att ”vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren.”[2]

Vi behöver inte förstå allt med en gång. För att bli lik Honom; att imitera Kristus (Imitatio Christi), behövs att vi förändras; vänder om och – som de tre kungarna – tar en annan väg. Det handlar om att lita till det som uppenbarats för oss. Inte hitta på eget för att det vi säger oss tro skall passa in idag.

Vad hade hänt om de tre som kom för att se den nyfödde Konungen hade tagit samma väg tillbaka och berättat för Herodes var Frälsaren fanns? Det hade inneburit att de förrått och sålt ut den de knäföll inför; Han som de reste för att titta på men i stället kom att se.

Och vad händer då vi själva kommit att se och förstå att Jesus är Kristus, men envisas med att fortsätta på samma väg; av slentrian vänder tillbaka till det som, för var och en, är dagens Herodes? Om vi inte, då vi sett och förstått, också tar en annan väg; förändrar oss, då är det vi som säljer ut och förråder Han som vi tog emot; Han vi faller på knä inför och som dör för vår skull: Guds Lamm som tar bort världens synder.

Så, efter att frågan varför Gud uppenbarar sig är ställd och vi har fått svaret att det är för att vi skall vända om och bli rena, uppstår nästa: Hur? Hur skall det konkret gå till?

Första steget i att leva i sitt dop är att lyssna. För när jag lyssnar kan jag finna mitt kall; det kall som också står i samklang med Guds vilja. Därefter handlar det om att gå och hålla fast vid den vägen, ledd av Helig Ande. Med evigheten för ögonen.

Detta kallas, med ett annat ord, för att ta sitt kors; att ta på sig det ansvar man har för sitt liv och för skapelsen. Dopet är startpunkten för denna livets pilgrimsvandring. Detta är inte lätt. Längs vägen kommer vi att ställas inför prövningar och svåra vägval; ibland på gränsen till vad som känns möjligt att hantera. Att leva rättfärdigt och följa Kristus är inte bekvämt. De som påstår att livet som kristen är enkelt och till och med lite av ”skyddad verkstad” för naiva veklingar, har dålig inblick i den kamp det faktiskt är fråga om. Men vi är inte lovade ett liv i bekvämlighet. Vi är lovade ett liv i fulländning.

Detta är vad som erbjuds med början i dopet. Och längs den väg som måste vandras utvecklas successivt mysteriet och relationen. Insikter och förståelse djupnar och mognar. Och när fötterna ömmar eller då vårt inre slits mellan rätt och fel; gott och ont så är trösten aldrig långt borta:

”Frukta inte, [skriver Jesaja] ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig.”[3]

Och så har vi den Kyrka; Kristi Kyrka som vi döptes in i, dit vi kan fly, där vi får skydd och undervisning, där vi får del i Kristus Jesus. Här blir det möjligt för Hans puls att bli vår. Det är här vi får lyssna till hur ”Herren ger styrka åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med frid.”[4]

[1] Joh 1:29
[2] 1 Joh. 3:2b-3
[3] Jes. 43:1b-2
[4] Ps. 29:11