Kunde Simeon ha litat bara lite lagom på profeterna?

Älskade vänner. Idag skall vi ställa en fråga som har bäring både på dagens läsningar och på den debatt som pågår om kyrkan i vår tid. Frågan är om det är möjligt att vara lite lagom kristen? Det har alltså med hur jag som människa förhåller mig till det som nu under Epifania uppenbaras, förklaras och utvecklas.

Är det möjligt att vara lite lagom kristen? Vad betyder det? Att inte förarga? Att inte störa? Att inte berätta? Betyder det att själv välja bort och lägga till? Eller att ha flyktvägar klara, utifall det blir jobbigt att stå för vår kristna tro och lära?

Vi har de senaste söndagarna berört Guds avsikt med att låta sig födas som människa; att den avsikten är att vi, förlåtna, skall förändras och bli lika Honom. Denna förändring; omvändelsen, syftar till den fullkomning och den gemenskap med Fadern som vi är utlovade. Vi har fått konstaterat att ett första steg på den vägen är att se och lyssna.

Det är alltså här inte fråga om ett kollektivt skeende; inga masspsykoser; inga omröstningar eller allmänna val föregår några beslut. Detta är personligt. Och ändå handlar detta fullt ut om relation: relationen mellan dig och Treenig Gud och därmed också relationen mellan dig och alla andra.

Simeon av Andrey Mironov

Vi har de senaste söndagarna talat om att se och höra. Se, i bemärkelsen förstå och lyssna som både höra och lyda. Vi har också konstaterat att detta inte är lätt och att det heller aldrig utlovades en lätt väg. Detta bekräftas, igen, i Evangeliet då vi idag hör hur Simeon säger till Jesu moder Maria ”Se, han är satt till [att vara] ett tecken som väcker motstånd”[1]

Är det möjligt att vara lite lagom kristen?

Här kan det vara på sin plats att vi påminner oss om att Jesu lärjungar inte hittade på uppståndelsen från det döda för att själva vilja hånas, förföljas – ja till och med gå i döden, utan de berättar om detta för att det är sant! Vi kommer också ihåg det Paulus skrev till korinthierna: om det inte är sant [att Kristus uppstått] så är er tro meningslös.[2]

Men då det är sant, måste det faktiskt betyda allt. Är det då möjligt att vara lite lagom kristen?

Nåväl, Simeon som hade väntat mycket länge – det berättas att han var över två hundra år då Jesus bars in i templet – fick till slut ta emot Frälsaren så som profeterna hade sagt. Herren kom till sitt tempel och Simeon såg och kunde sedan släppa taget. Hade Simeon orkat vänta om han litade lite lagom mycket på profeterna?

Och ingången idag var Psalm 100: ”Ropa till Herren, hela jorden! Tjäna Herren med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop! Tänk på att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva, till sitt folk och får i sin hjord. Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lovsång. Tacka honom, lova hans namn, för Herren är god. Evig är hans nåd, från släkte till släkte varar hans trofasthet.”[3]

Psaltaren som var också Jesu bönbok. Är den ”giltig” bara lite lagom idag?

Psalmen innehåller en strof som särskilt kan hjälpa den som vill lyssna; en strof som ger en bottenplatta att bygga seende och förståelse på. Det är ”Han har gjort oss och inte vi själva.” Vi är alltså skapade av Han som vill att vi skall finnas. Han har alltså ett syfte med att vi, Du, finns. Och den dag vi väljer att utifrån den insikten lyssna efter vad det är vår himmelske Fader vill med oss, med Dig, då öppnar vi oss för det heliga och kan börja vandringen på den nya vägen.

Och detta är en del i det obekväma: att när vi förstår, också väljer; accepterar och omfamnar det vi ber i Herrens bön: inte efter vår vilja, Herre, men efter din: Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden…

Simeon väntade på att Herren skulle komma till sitt tempel. Idag väntar många på att Jesus skall komma till det tempel som har rests till Guds avbild, nämligen Du. ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”[4]

Lyssnande och seende förutsätter stillhet. Men ibland undrar man om människan jäktar och ständigt väljer att utsätta sig för brus och intryck för att slippa se och höra. Den dag vi stillar oss händer det: då blir det möjligt att höra. (Då kan vi släppa taget.)

Därför; bli inte förvånad den dag Han kommer. Bli inte rädd den dag Han tilltalar dig. För Han är satt till upprättelse för många. Också för Dig. Den dagen skall han inte längre vara ett motstånd för dig, men en dörr; en väg hem.

Vi läser igen: ”Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.’”

Men det här med ett tecken som väcker motstånd kan också vändas på och ses som att vi bygger motståndskraft inför sådant som vill bryta ner oss; som vill att vi inte lyssnar. Som inte vill att vi vänder om. Detta är en motståndskraft vi inte nog kan betona. Många hjärtans tankar skall väckas.

Så den dag jag väljer att lyssna; den dag allt börjar vecklas ut i mitt hjärta, den dagen då jag vet att jag måste gå med Kristus; antingen det eller dö, då finns ingen återvändo. Kan jag då vara följare och lärjunge lite grand? Blir då lärjungaskapet äkta? Vem är det då jag lurar?

Den helige aposteln skriver i episteln att ”allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.”[5]

[1] Luk 2:34b
[2] 1 Kor 15:17
[3] Ps. 100
[4] 1. Kor 6:19-20
[5] Kol 3:17

 

Detta är min älskade Son, Han är min utvalde. Lyssna till Honom!

Man kan fråga sig vad det är som händer? Det är den rätta frågan nu. Vad är det som sker? Vi går in i Epifania; tiden då Gud uppenbarar sig för oss; för att berätta vem han är; för att berätta om vem det barn som föddes på juldagen är.

Och man kan fråga sig varför det händer. Så när man ger sig i kast med att berätta om födelsens mysterium och hur människan därefter, successivt, blir varse sanningen och vem det är vi har firat och välkomnat, så är det inte många som begriper. Och än mindre idag, eftersom språket för det heliga inte har bevarats.

Därför ser vi i vår tid försök till att ge Gud nya namn; försök att beskriva gossebarnet som könsneutralt eller förminska människosonens gudom.

Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt. Och varför. För det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära oss anpassa oss efter det som uppenbarats. Inte tvärt om.

Idag firar vi Herrens dop. Och vi gör det som en i raden av händelser i uppenbarelsetiden, Epifanía; det skeende då Gud låter sig uppenbaras för världen; visar sig så att vi kan förstå. Julnattens mysterium förklaras.

Uppenbarelsen kan sägas börja med de tre kungarna, eller vise männen som sändes ut av Herodes. De såg och blev varse det som hade hänt. Vi vet att de förstod vad som hade skett: att Frälsaren var född. Därför tog de en annan väg tillbaka till sitt land, för att inte förråda detta nya liv. Men visste de varför? Kunde de veta att Han kom till världen för att befria och rena oss från synd; överbrygga den klyfta som fanns mellan oss och Gud? Att han föddes för att sedan korsfästas, dö och uppstå?

Så idag firar vi nästa händelse i uppenbarelsen, det som är övergången från profetiorna till uppfyllelsen; från den sista profeten Johannes döparen som gick före, till Messias som kom men som alltid varit först. Johannes döper Jesus i vatten och Helig Ande stiger ner över honom och förkunnar: Detta är min Son!

Och än idag upprepar vi i Eukaristin samma ord som Johannes döparen då han fick se Jesus komma: ”Se Guds Lamm som tar bort världen synd!”[1] Vi talar idag samma språk; ett språk vi måste lära oss men som sedan dess bäst beskriver det som sker.

Vi hörde den Helige Johannes uttrycka det i sitt brev så att ”vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren.”[2]

Vi behöver inte förstå allt med en gång. För att bli lik Honom; att imitera Kristus (Imitatio Christi), behövs att vi förändras; vänder om och – som de tre kungarna – tar en annan väg. Det handlar om att lita till det som uppenbarats för oss. Inte hitta på eget för att det vi säger oss tro skall passa in idag.

Vad hade hänt om de tre som kom för att se den nyfödde Konungen hade tagit samma väg tillbaka och berättat för Herodes var Frälsaren fanns? Det hade inneburit att de förrått och sålt ut den de knäföll inför; Han som de reste för att titta på men i stället kom att se.

Och vad händer då vi själva kommit att se och förstå att Jesus är Kristus, men envisas med att fortsätta på samma väg; av slentrian vänder tillbaka till det som, för var och en, är dagens Herodes? Om vi inte, då vi sett och förstått, också tar en annan väg; förändrar oss, då är det vi som säljer ut och förråder Han som vi tog emot; Han vi faller på knä inför och som dör för vår skull: Guds Lamm som tar bort världens synder.

Så, efter att frågan varför Gud uppenbarar sig är ställd och vi har fått svaret att det är för att vi skall vända om och bli rena, uppstår nästa: Hur? Hur skall det konkret gå till?

Första steget i att leva i sitt dop är att lyssna. För när jag lyssnar kan jag finna mitt kall; det kall som också står i samklang med Guds vilja. Därefter handlar det om att gå och hålla fast vid den vägen, ledd av Helig Ande. Med evigheten för ögonen.

Detta kallas, med ett annat ord, för att ta sitt kors; att ta på sig det ansvar man har för sitt liv och för skapelsen. Dopet är startpunkten för denna livets pilgrimsvandring. Detta är inte lätt. Längs vägen kommer vi att ställas inför prövningar och svåra vägval; ibland på gränsen till vad som känns möjligt att hantera. Att leva rättfärdigt och följa Kristus är inte bekvämt. De som påstår att livet som kristen är enkelt och till och med lite av ”skyddad verkstad” för naiva veklingar, har dålig inblick i den kamp det faktiskt är fråga om. Men vi är inte lovade ett liv i bekvämlighet. Vi är lovade ett liv i fulländning.

Detta är vad som erbjuds med början i dopet. Och längs den väg som måste vandras utvecklas successivt mysteriet och relationen. Insikter och förståelse djupnar och mognar. Och när fötterna ömmar eller då vårt inre slits mellan rätt och fel; gott och ont så är trösten aldrig långt borta:

”Frukta inte, [skriver Jesaja] ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig.”[3]

Och så har vi den Kyrka; Kristi Kyrka som vi döptes in i, dit vi kan fly, där vi får skydd och undervisning, där vi får del i Kristus Jesus. Här blir det möjligt för Hans puls att bli vår. Det är här vi får lyssna till hur ”Herren ger styrka åt sitt folk, Herren välsignar sitt folk med frid.”[4]

[1] Joh 1:29
[2] 1 Joh. 3:2b-3
[3] Jes. 43:1b-2
[4] Ps. 29:11