Juldagen – Folkets Mässa

I natt har vi på nytt haft anledning att fundera över vad det innebär att vara människa. För vad som inträffat är att Gud har låtit sig födas som människa. Detta oerhörda reser frågan om varför; varför Skaparen, vår himmelske Fader, väljer att iklä sig vår mänskliga dräkt? Varför sker detta ofattbara?

Vi har också anledning att fundera över vad det innebär att fira ”jul”. Varför firar vi? Är det för att ära och förundras över det stora och ofattbara som har hänt, eller är det något annat som står i fokus? Intressant att peka på är att det sällan funnits så många som talat sig varma om traditioner som år 2017; om vikten att återupptäcka historia och värden. Det är samtidigt signifikativt för vår tid att det mysterium som Guds människoblivande innebär sällan (eller aldrig) nämns som källan till det debattörerna kallar ”historia och värden”. Detta törs man inte…

Har du någon gång hört någon säga, att: som liten, då hade jag min barnatro, men sedan inträffade en massa saker i livet som gjorde att Gud tappade hoppet om mig? Eller, att: det där med att tro på Gud; ja, hela grejen med Gud, det har jag vuxit ifrån. Nej, någon Gud behöver jag inte. Och det där med Kyrkan, det tillhör historien?

Därför lät sig Gud födas som människa! Just och precist därför blev Ordet kött; för att ställa till rätta och återupprätta relationen.

Det var för att människan vände sig bort från Gud. Det var för att människan satte sig själv över allt heligt. Samtidigt har syftet med människan alltid varit att hon skall bli helig; gudomliggöras. Men människan vände sig bort från Gud i tron att hon klarar det på egen hand. Men se, det är högmod som i sin tur leder till avund, vrede, girighet och en mängd andra sjukdomar.

Därför blev Gud människa i Jesus Kristus; för att han, vår räddare, skall göra det möjligt för oss att bli heliga. På det sätt som det var tänkt från början. Det som faktiskt tillhör vår kultur; vår historia och värderingar. Men det nämns aldrig. Det hålls vi borta ifrån. Hedonismen är det som råder – också när det talas om historia och värden.

Så för att människan i högmod hade vänt sig bort från Gud – detta är vad verklig synd är; bortvändhet – krävdes att människan försonades med Skaparen. Därför tog det lilla barnet Jesus på sig människans alla skulder. Det lilla barnet som föddes tar på sig alla dina synder; går i döden för dig; besegrar döden, för att du skall kunna bli gudomliggjord.

Vad innebär det då att vara människa? Jo, vi är skapade till Guds avbild för att också nå likhet med Gud. Inte att bli Gud; men att nå likhet med Gud. Att vara människa handlar om att försöka förstå detta oerhörda och leva så att det kan bli verklighet.

Därför blev Gud människa: för att återställa relationen mellan människa och Gud och för att reparera och läka människan. För människan blir i sin bortvändhet sjuk.

Det är därför människan behöver Kristi Kyrka; själens vårdcentral och lasarett. Det är genom Henne som människan får del i helandet och får den nödvändiga undervisningen i vad det är att vara människa.

I julnattens episteltext hörde vi hur den heliga aposteln Paulus skrev till sin nära medarbetare Titus. Det är en undervisande och uppmanande text om livet i församlingarna; i Kyrkan. Han skrev att ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. [Och Paulus skriver vidare att ] Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”[1]

Men så kanske någon tänker att detta är fina tankar och ideal, men för mig är det för sent. Jag har gjort så mycket tokigt i mitt liv att det skulle se märkligt ut om jag plötsligt började leva som kristen. Vad skulle andra tycka och tänka om jag började fördjupa mig i tron på Kristus och gå i kyrkan?!

I Pauli brev till Titus, lite längre ner i samma brev, kan vi läsa om just den saken. Paulus skriver att ”vi var ju själva en gång oförnuftiga, trotsiga och vilsna. Vi var slavar under olika begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och hatade varandra. Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor frälste han oss.”[2]

Med andra ord; även helgon har ett förflutet. Och på samma vis har alla människor möjlighet att vända om, börja leva i helighet. Precis så som det var tänkt. Så som det förståtts i vår egen kultur sedan gammal.

Och det där med vad andra människor tycker och tänker är bara en del i den sjukdom vi måste helas ifrån. Det är den typen av tankar som hindrar oss från att utvecklas. ”Låt ingen se ner på dig”[3] säger aposteln. Det tål att upprepas: Låt ingen se ner på dig för att du gör ditt bästa för att leva ett rättfärdigt liv och förstår att du behöver stöd och ett sammanhang för att klara det.

Även i dag, efter den heliga nattens funderingar, finns anledning att förundras över det stora som har skett för vår skull. Och lika oerhört stort är det varje gång Kristus föds i människors hjärtan och öppnar upp oss för det heliga. För som Helig Ande kom över jungfrun Maria, kommer Helig Ande över oss och ger oss hopp. Så som Gudsmodern bar fram Kristus, får vi bära fram Honom i värden och i våra liv i dag. En frälsare är oss född. Inte för någon men för alla.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Juldagens Kristmässa)

[1] Tit. 2:11-14
[2] Tit. 3:3-5a
[3] Tit. 2:15b