Herrens Moder Maria

Ängeln Gabriel blev sänd till Maria. Och ängeln Gabriel gjorde vad änglar gör: skrämmer, desorienterar och gör oss nervösa. Vi gör gärna änglar till söta, skimrande väsen, men de bibliska källorna ger oss en annan bild av hur de som möter dem reagerar.

Maria blev förskräckt av ängelns budskap, att hon skulle bära och föda den Högstes Son. Hela hennes värld skakades i grunden och trots att inget därefter skulle bli som hon tänkt, tar hon emot och accepterar uppdraget. Hon säger: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt.”[1]

Och hon var inte ensam. Ängeln berättade samtidigt att hennes släkting Elisabet också är havande med en son på sin ålderdom. Hon som kallades ofruktsam är nu i sjätte månaden, för ingenting är omöjligt för Gud.[2] Denne son skulle vi komma att lära känna som Johannes – förelöparen och döparen.

Elisabets make, Sakarias, hade, också han, fått bud av Herrens ängel Gabriel som sade att hans hustru skall föda en son. Sakarias blev förskräckt vid synen och greps av fruktan. En tid efter att ängeln hade uppenbarat sig för honom, blev Elisabet havande och drog sig undan med orden ”detta har Herren gjort med mig. I dessa dagar såg han till mig och tog bort min skam bland människor.”[3]

Var inte rädd! Du har funnit nåd hos Gud. Det var ängelns ord till Maria och det var också budskapet till Elisabet. Gud har lagt sin hand över dig och du skall bära det hopp som skänker dig och världen frid.

Varför berättas det i evangeliet om dessa två änglabesök och graviditeter parallellt? Hade det inte räckt med att Maria födde frälsaren? Men en av poängerna med att Gud handlar som han gör, är just det att Herrens moder Maria inte skulle vara ensam om att kallas och tjänstvilligt acceptera sitt kall. Ytterligare en anledning är att någon; Johannes, måste gå före och vittna om Han som kommer. För att vi skall ha förebilder då vi själva ställs inför det ofattbara. För Jesu moder Maria och Elisabet är inte ensamma om att ha ställts eller att ställas inför det som skakar om och ställer tillvaron på ända.

Herren kallar vem han vill till särskilda uppgifter. Och han kallar oss alla till sin Kyrka att, liksom Johannes, vittna om Han som skall komma åter och, som Maria, lägga ner allt motstånd för att tjäna livet.

Varje kristen har Marias kallelse att bära Kristus in i världen. Var och en gör detta i samklang med de gåvor och den kallelse som givits. Och vi gör det så som Maria gjorde: genom att överge våra egna projekt och planer; vår egen uppfattning om ett gott liv och genom att överlämna oss i Guds händer och låta hans avsikt och plan sättas i verket genom oss.

Det är klart att det skrämmer; att man känner sig osäker när orden kommer till en:
– Var inte rädd. I ditt hjärta skall födas ett hopp och du skall lära känna det som Jesus. Detta hopp skall växa i dig.

Det är klart att undanflykterna radas upp och att rationella argument strömmar över läpparna:
– Men jag har alltid stått själv; aldrig haft någon tro. Hur skall detta ske?

Ängeln skall svara dig att den helige Ande skall gripa ditt inre. Den Högstes kraft skall vila över dig och skänka dig sinnesro. Du skall lära känna detta hopp som heligt och Guds Son. Det är hoppets och sanningens ljus som nu skall väckas i dig. Och din granne, som också törstar, skall väckas av samma längtan att ta emot Kristus. Du är inte ensam.

Och nyckeln till svaret ligger i apostelns ord ”i kraft av din vilja, Gud.”[4] I detta ligger mottagandet av Jesus Kristus i sitt eget hjärta och liv. Men också den egna pånyttfödelsens liv som initierades i dopet; i det sakrament då vi dör med och föds på nytt i Kristus. I detta ligger att vi kan se oss själva och vår omvärld i ljuset av Jesus Kristus; att vi slipper tolka allt – ja, till och med Gud – utifrån oss själva.

Visst är det skrämmande att veta att änglar fortfarande gör det änglar gör. De kommer med bud som skakar om; som ställer tillvaron på ända och desorienterar. Därför prisar vi den saliga Jungfrun Maria, Gudaföderskan, för att hon först, men inte ensam, sade de förlösande orden: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt.”[5]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Fjärde söndagen i Advent)

[1] Luk 1:38
[2] Jfr Luk 1:36-37
[3] Luk 1:11-25
[4] Jfr. Hebr. 10:10
[5] Luk 1:38