Inbördes förlåtelse

I versikeln innan evangeliet sjöngs ”Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och han har anförtrott oss försoningens ord”. Detta är taget ur det andra brevet till korintierna. Paulus skriver där:

”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.”[1]

Förlåtelse är något som kan vara svårt, för det griper tag i den allra innersta känslan av att vilja ha rätt; att vilja ha upprättelse. Eller att sätta dig någon. Detta skall inte förväxlas med bestraffning, något som tillkommer Gud.

Förlåtelse har flera dimensioner. Det handlar om barmhärtighet. Det handlar om att kunna lägga saker bakom sig och gå vidare i livet. Det handlar om ödmjukhet. Och det handlar, som vi sjön i dagens intróitus-psalm, om att genom att förlåta vörda Kristus Jesus vår Herre som själv kom för att försona:

”Men hos dig finns förlåtelse, för att man ska vörda dig”[2]

Jag brukar, för att peka på det svåra – men också på hur genomgripande förlåtelse är – relatera förlåtelsen till de under Jesus gjorde. Han väcker till liv men säger samtidigt dina synder är dig förlåtna. Vilket känns svårast? Att väcka någon till liv eller att förlåta? Bara en kan väcka till liv, men alla har förmågan att förlåta.

Hur stort detta var framkommer i dagens evangelium, där Petrus frågar Jesus hur många gånger man skall förlåta den som gjort orätt. Skall man verkligen förlåta sju gånger?! Nej, säger Jesus; inte sju gånger. Men sjuttiosju gånger.

Evangelietexten[3] lyder ”sjuttio gånger sju” vilket kan uppfattas som ett räknetal, det vill säga ”sjuttio multiplicerat med sju”, vilket skulle bli 490. Men det skall förstås som ”sjuttiosju”, det vill säga ”sjuttio tillfällen plus sju”. Detta refererar till första Moseboks fjärde kapitel:

”Lemek sade till sina hustrur: ’Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: En man har jag dödat för varje sår och en ung man för varje blåmärke. Ja, sju gånger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gånger.’”[4]

Talet ’sju’ vet vi har stor betydelse som symbol för helhet och fullständighet. Att något görs sju gånger betyder att det sker grundligt och undantagslöst. Inte minst i Uppenbarelsebokens tal om ’de sju andarna’ vilket representerar hela vidden av Guds makt. Det är också i det ljuset vi skall förstå ondskans anspråk vilket aldrig når fulländning oavsett hur många gånger siffran 6 upprepas.

Att sju-talet används här, både i Genesis i relation till hämnd och i evangeliet som det antal gånger man skall förlåta, anspelar på att det skall göras grundligt och undantagslöst. Jesu nya budskap är att vi skall förlåta varandra systrar och bröder emellan – undantagslöst – som kontrast till det gamla livets hämndlystenhet.

Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och han har anförtrott oss försoningens ord

(Predikan på Tjugotredje söndagen i Treenighetstid i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 2 Kor 5:17-21
[2] Ur Psalm 130
[3] Matt 18:21-35
[4] 1 Mos 4:23-24