Jag själv där i diket

Söndagens tema, ”frigörelsen ur förgänglighetens träldom”, kan möjligen förstås med självklarhet. Men vad innebär egentligen ”förgänglig”? Den vetgirige kan i Svenska akademins ordlista läsa ”förutbestämd att dö”, ett föga muntert uppslag. ”Träldom” så, är ett tillstånd i vilket trälen; den ofria människan, är bunden. Vi har alltså här att göra med en slav under dödens ok. Söndagen handlar om frigörelsen ur dödens slaveri; om hur livet ges åter.

”Ge mig din son” säger profeten Elia till änkan i söndagens gammaltestamentliga text. ”Ge mig din son!” Han lyfter sedan upp pojken; ja, han bär honom upp en våning där han ber Herren om förbarmande med kvinnan och han ber till Herren Gud att själen skall återvända till pojken.[1]

I Evangeliet möts vi sedan av en bår som bärs ut genom stadsporten och av de människor som följer den döde pojkens mor. Jesus går fram till dem och förbarmar sig över kvinnan, också hon änka. Han säger till henne, med orden ”gråt inte”, att överlämna i Guds händer det som sker. Han lägger sina händer på båren och uttalar: ”unge man, stå upp!” Pojken reser sig och överlämnas igen till sin mor.[2]

Vi läser i 1. Kungaboken hur ”Herren hörde Elias röst, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.” Och i Evangeliet berättas att pojken inte bara reser sig utan hur han som var död ”sätter sig upp och börjar tala”.

Det är inte samma barn. Det är två olika pojkar vi hör talas om. Men vi kan förstå oss själva i barnet som kvävs av det förgängligas slaveri.

Döden kvävde och i det tillståndet förmåddes ingenting. Men de fick livet åter, lämnades tillbaka med ny ande till nytt liv och började tala.

Och hos oss: Döden kväver och i det tillståndet förmår vi endast lite. Men vi kan få livet åter och återlämnas med ny ande och nytt liv och på nytt börja tala.

Vi ser oss själva också i liknelsen om den barmhärtige samariten[3]: det är vi som ligger utslagna, bestulna och bedrövade i diket. Och det är vi som nu ligger på båren vid Nains stadsport, döda; utan ande; oförmögna att handla och tala.

Jesus Kristus, han som lyfter oss upp från diket; upprättar oss; Han vars hand räcks oss i varje situation, säger till världens alla mödrar: Ge mig era söner! Ge mig alla odöpta. Jag skall ge dem upprättelse och evigt liv. Jag skall lyfta dem ut ur förgänglighetens slaveri.

Systrar och bröder i Kristus! Vi ser idag kaos i världen. Och vi ser såväl handlingsförlamning som kaotiska försök att vinna kontroll. Vi ser individer, organisationer och stater som tävlar om utrymmet.

Men vad vi egentligen bevittnar är hur hopplöshet och rädsla breder ut sig; hur ångesten tar livtag på tillvaron. Och rädsla föder ännu mera kaos. Vi kommer – sanna mina ord! – att uppleva ännu mycket mer tumult och obehag om vi inte först betvingar rädslan; den rädsla som är produkten av en brist; brist på hopp, brist på tro och därmed förnekelse av Anden. Och det är bristen på livets Ande, tomheten, som är dödens slaveri.

Detta är allvarligt. Vår Herre säger själv att människan skall få förlåtelse för all synd och hädelse. Men blasfemi – hån, förakt och förtal – mot Anden skall inte förlåtas, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.[4]

För i och med att människan tar avstånd från; förnekar Helig Ande tror hon sig veta bättre själv. Genom att bemöta Gud Ande med förakt, ställer hon sig i total opposition mot Treenig Gud. Denna attityd är en ovilja att göra bättring och att följa Guds vilja. Genom att avvisa Helig Ande så förkastar man samtidigt Guds erbjudande om evigt liv och så länge man har den attityden finns heller inget utrymme för ånger och omvändelse.

Jag hör, från förra söndagen, hur vår Herre, Kristus Jesus, ropar: ”Så lite ni tror!”

Och jag frågar mig själv om det verkligen är jag där på båren vid Nains stadsport: tom på liv; oförmögen till kärleksfull handling och att tala och vittna om Sanningens Ande?

Det är, som man säger, skarpt läge nu. Det räcker inte att vi delar förskräckliga bilder eller förfasar oss i sociala medier. Det räcker inte att vi, nyss uppstigna från yogamattan, dövar våra samveten genom penninggåvor till Världens barn. Detta är i sig kortsiktiga handlingar. Dödens humanism räcker inte. Vi måste komma åt rädslan. Vad som krävs är livets Ande i var och en av oss. Att vi vågar dela segerns budskap. Också i sociala medier. Som motkraft.

Arma människa, vart tar du som är utan hopp vägen med din rädsla när kaoset tränger sig på? Hur måtte du inte ducka i avsaknad av fast grund för att inte själv uppslukas av tomheten. Vilka irrläror blir du inte tvingad att ta till dig för att kunna hålla den glättiga fasaden? Vems ärenden är det du går?

Är det verkligen jag som ligger där? Är det verkligen mitt liv här i detta kaos?

Det handlar inte om ett fiktivt liv, inte om ett liv på pappret. Det är inte fråga om ett teoretiskt utan ett alldeles riktigt, Gudagivet liv. Och du är satt att förvalta det; att välja Ande och bort rädsla. När jag förstår och tar till mig att det är en fråga om att välja liv eller död och väljer livets grund, då – och först då – kan jag också hjälpa andra.

Gråt inte, sade Herren till änkan. Nej, det räcker sannerligen inte att gråta över kaoset. Gråt inte över tillståndet i världen. Gråt i stället över dig själv; över dina egna tillkortakommanden. Överlämna dig själv i Guds händer och låt den Helige Ande, som du smordes med i dopet, verka i dig. Därefter blir tårarna över världens tillstånd verksamma och kan bidra med sin sälta.

Ja, det är jag som ligger där. Det är jag som behöver den handen som drar mig upp ur diket. Till min mor sade Jesus Kristus: Ge mig din son! Och jag blev hans i dopet. Ändå behöver jag, dag för dag, höra de orden: ”Res dig!” Varje dag måste jag vända tillbaka till Sanningen. Det är att leva i Kristus.

”Jag är uppståndelsen och livet, säger Herren. Den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.”[5]

Tro! Och var inte rädd!

[1] 1. Kung 17:17-24
[2] Luk 7:11-17
[3] Luk 10:30-35
[4] Matt 12:31-32
[5] Joh 11:25, 26