Vägen till Guds rike

Orientering är enkelt, åtminstone i teorin. Man har en karta med punkter utmärkta; punkter man skall ta sig till på bästa sätt. Till hjälp kan brukas en kompass som visar riktningen. Detta är teoretisk orientering och det låter enkelt.

Tänk dig nu att du skickar ut en person du älskar, med karta och kompass i skogen. På kartan finns inlagt en mängd kontrollpunkter som skall hittas. Hon har varken utbildning eller träning i orientering, bara ditt sista ord klingande i öronen: Spring, min äskade; spring!

Din vän tittar på kartan och letar upp första kontrollen. Hon tar sedan upp den kompass hon fick höra skall visa rätt riktning och sätter av. Vad som sedan händer kommer att vara väldigt svårt att redogöra för. Hon visste inte var hon startade, kände bara i teorin till vart hon skulle och det där med kompass visade sig efter en tid vara fullständigt obrukbart, så den lades i glömskans ficka.

Nåväl, det hade kunnat vara värre: Hon hade kunnat bli utkörd i skogen med en karta helt utan inlagda kontrollpunkter med uppgiften att ta sig i mål. Spring, min älskade; spring!

Orientering kan verka enkelt i teorin. Men i praktiken och utan stöd i kunskap och vägledning från erfarna orienterare är det näst intill omöjligt att komma i mål.

Idag, systrar och bröder, är temat vägen till Guds rike. Och trots att bilden med orientering kanske är allt för banal kan den ändå fylla en funktion när vi försöker förstå vår väg i livet. För tänk om vår Himmelska Fader satte oss i världen med en karta utan referenspunkter. Tänk om barmhärtighetens Gud gav oss en kompass utan att berätta hur den skall användas. Tänk om Han som är alltings upphov skulle ge oss uppgiften att älska utan att förse oss med förmågan eller uppmana oss att springa hem utan att berätta vad hem är.

Tack och lov; det är inte så utan allt nödvändigt är oss givet. Allt vi behöver; all kunskap, erfarenhet och tradition finns tillgänglig för att vi skall kunna ta oss hem.

All orientering börjar med att man konstaterar var man befinner sig just nu. Frågan är därför: Var är du nu?

Gud har skapat dig och du befinner dig just där du är nu. Din uppgift är att orientera dig hem och till din hjälp har du karta. Du har kompass och du har tillgång till kunskap och erfarenhet för att klara att vandra vägen. Ingen har lovat att terrängen skall vara lätt. Men Gud har försett dig med allt du behöver.

Men hur kan vi förstå orienteringssportens hjälpmedel i vårt liv? Även här blir jämförelsen platt, men de skulle kunna förstås så att kartan är skapelsen, kompassen din vilja och riktningen – i orientering är riktningen; väderstrecken, i synnerhet norr, något centralt – är Kristus Jesus.

Livets orientering går således till så att du, efter att ha konstaterat din nuvarande position, lägger ner din vilja (kompass) mot marken; riktar in den mot målet (Guds rike) och kalibrerar den så att den överensstämmer med Guds vilja och Kristi exempel. Din vilja blir då att likna Kristus; ett sammansmältande. Kompassen kan därför också förstås som Kristus. Här är det läge att vara uppmärksam på att inte kompassen läses och tolkas fel så att det är den egna viljan som görs till Kristus.

För att nå Guds rike finns så, på kartan, olika kontrollpunkter du skall ta dig igenom för att mogna och växa. Dessa är universella men också individuella eftersom Gud har olika planer för var och en av oss.

Orienteringskartans kontroller kan liknas vid den stege Gud reser för oss, som står på marken och som är riktad mot Gud.[1] Och då är frågan vad detta första steg på ödmjukhetens väg; vad första steget på klättringen hem är? Det är gudsfruktan. Du skall frukta Gud och alltid komma ihåg hans bud; du skall lägga ner egenviljan så att – vilket vi ber Gud i bönen! – Hans vilja må ske i oss.[2]

Ett nästa steg är kärleken till Gud vilket också är det främsta budet. Jesus fick, som vi hörde i Evangeliet, frågan vilket det främsta budet är. Och svaret som gavs de laglärda var ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet.”[3]

Detta bud är inget nytt. Det är inget Jesus själv hittade på utan springer ur det Herren tidigare låtit profeterna förstå och tala om: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.”[4] Ty Kristus kom inte för att upphäva lagen utan uppfylla den. Han kom för att skriva lagen i våra hjärtan.

Men vi har ett problem idag då talet om lag, lydnad, underordning, och att avsäga sig sin egen vilja (för att Göra Guds vilja) tonas ner eller, i värsta fall, läggs på skräphögen. Idag läser man kompassen som man själv vill. Den anpassas efter den egna viljan och världens krav. Och man ritar sin egen karta, tvättar bort kontrollpunkterna från den och slutar ta del av beprövad erfarenhet. Det enda som är kvar, käckt klingande, är uppmaningen: Spring, älskling; spring!

Vad som sedan händer kommer att vara väldigt, väldigt svårt; i bemärkelsen smärtsamt, att redogöra för. Ni minns väl från förra söndagen det kaos vi pratade om som skapas av denna trolöshet. Ingen fader eller moder skulle väl göra detta mot sina barn?

Men det är precis där vi är. Föräldrar skickar ut sina barn i en värld och – och detta är så illa att det knappt finns ord: – uppmanar barnen att rita varsin egen karta. Kartor som sedan vuxenvärlden i sin tur rättar sig efter.

Vår himmelske Fader, Han som utgav sin enfödde Son; som korsfästes för vår skull; men som uppstod igen för att också vi skall ha evigt liv, handlar inte så med oss, sin skapelse. Vi är faktiskt utrustade med allt vi behöver för att kunna orientera genom det liv vi givits. Och med att vi sänds ut med karta och kompass följer ett Herrens stilla viskning: – Kom, mina älskade; kom hem!
[1] Jfr Jakobs stege
[2] Jfr den helige Benedict om ödmjukhet (RB 7).
[3] Matt 22:37-38
[4] 5. Mos 6:4-6

Anspråkslöshet och blygsamhet

Ordning är nödvändigt. Utan ordning hade vi inte existerat. Våra livsbetingelser är ordnade på ett sådant vis att det är möjligt att leva. Vi kallar det ’kosmos’, som betyder just ordning. Kosmos är motsatsen till kaos.

Om människan inte har en ”yttre ordning” skapar hon sin egen. Det ligger i oss, att söka ordning. Att söka ordna.

Men det finns olika ordningar. Det finns ordning som gynnar oss och det finns ordning som inte gynnar oss. Man kan kanske kalla det för oordning.

Poängen med ordning är att göra reda i kaoset för att saker och ting skall bli så bra som möjligt. Gud Fader, skaparen av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är, skapade och gav oss ordning. Såväl fysisk som själslig.

Faktum är att allt är så finurligt ordnat att varje del i skapelsen är ett under. Ett under av ordning.

Gud Fader sände sin Son för att visa oss ordningen och Sonen besegrade dödens ordning för vår skull. Helig Ande sändes till oss för att hjälpa oss att vandra på ordningens väg. Ändå envisas människan med att skapa sin egen ordning. Eller oordning. Detta genom egna påhitt.

Ordning förutsätter inordning, det vill säga att jag inordnar mig i ordningen. Och det kan låta motsägelsefullt då det kristna budskapet – glädjens budskap – talar om frihet. Men det finns ingen motsättning i detta för frihet kräver ramar. Utan ramar, ingen frihet. Utan ordning blir det kaos och i kaoset är ingen fri.

I evangeliet (Luk 14:1, 7-11) idag hör vi om gäster vid ett bröllop där det finns en bordsplacering. En av gästerna bryter mot bordsplaceringen vilket resulterar i att han blir tillrättavisad. Genom att gästen bröt mot ordningen gjorde han sig till åtlöje inför de andra gästerna. Gästen förhävde sig.

Att bryta mot en bordsplacering kanske inte är det värsta exemplet på oordning. Men liknelsen är lätt att ta till sig. Värre är det med flera andra företeelser vi ser idag, exempelvis avsaknad av respekt för erfarenhet eller äldre personer. Eller oviljan att acceptera att människan skapades till man och kvinna. Den egna viljan sätts över det essentiella.

Ordning kräver ödmjukhet och tålamod. I ordningen ingår att man inväntar sin tur. Att man inte – som bröllopsgästen – tränger sig före eller gör sig märkvärdig. Var sak har sin plats, precis som i den skapade naturen.