Andlig försumlighet

”Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet.”[1]

Gör så istället för att ”gå under, bedragen av dina begär”[2].

I evangeliet hör vi, i liknelsen om bröllopsgästerna, hur kungen skickar ut en gäst som inte har bröllopskläder. Han blir bunden till händer och fötter och förvisad till mörkret där man skall gråta och skära tänder.[3]

Att klä sig i bröllopskläder innebär att leva i rättfärdighet och sträva efter ett liv i helighet. Det är att förbereda sig inför den himmelska festen. Det handlar om att förbereda sig för livet i evigheten och för att inte tillbringa den med att gråta och skära tänder i mörkret.

Hur lång förberedelsetid behöver jag inför bröllopet? Det är så klart individuellt. Men vad som är lika för alla är att ingen vet när den dagen kommer. Alltså finns ingen tid att förlora. Det är alltid hög tid att förbereda sig.

Men hur ofta tänker vi inte ”men jag börjar imorgon”, eller ”idag gör jag ett undantag”.

Kom då ihåg den helige apostelns ord i brevet till Efesierna: ”Lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog.”

Vi lever i ett sammanhang – i en tid och ett samhälle – som kastade ut denna kunskap och nu står frågande inför varför människor beter sig dåligt mot varandra och Guds skapelse.

Lustfyllt spenderas tiden på allehanda orgier. Egoismen har gått så långt att en person ställer sin egen tillfredsställelse över rätten till en annans frid. Nu ropas #MeToo med krav på yttre och politiskt kontrollerade lösningar.

Ingen av oss har råd att göra undantag för oss själva idag. Håll dig ren och torr. Var hellre hungrig på fredag än att äta av köttet. Den kommande lönen mättar mer. Var tydlig i din omgivning att du vänder dig bort från barbariet. Genom din handling och hållning kan fler komma till insikt och vända sig bort från Sodom.

Tiden vi nu lever i är inte sund. Det som sker runt om oss är inte klokt. Varför då böja sig för vansinnet? Varför följa strömmen som är ogudaktig när vi faktiskt har tillgång till kunskapen om den eviga saligheten?

För detta kommer människor i din närhet att vända sig bort från dig. Och vi är snara att vara till lags. Men tänk på vems vilja du vill vara till lags. Den som får dig till att göra undantag eller den som hjälper dig och rustar dig inför evigheten.

Gråt hellre över dig själv idag än i evigheten.
Bed för din egen själs räddning; om att du skall bli värdig Kristi löften.
Kläd dig i helighetens rena klädnad, den som är tvättad vit i Lammets blod.
Vänd dig om i förberedelse för den himmelska bröllopsfesten.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tjugoförsta söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban)

[1] Ef 4:23-24
[2] Jfr Ef 4:22
[3] Matt 22:13

 

Vägen till Guds rike

Orientering är enkelt, åtminstone i teorin. Man har en karta med punkter utmärkta; punkter man skall ta sig till på bästa sätt. Till hjälp kan brukas en kompass som visar riktningen. Detta är teoretisk orientering och det låter enkelt.

Tänk dig nu att du skickar ut en person du älskar, med karta och kompass i skogen. På kartan finns inlagt en mängd kontrollpunkter som skall hittas. Hon har varken utbildning eller träning i orientering, bara ditt sista ord klingande i öronen: Spring, min äskade; spring!

Din vän tittar på kartan och letar upp första kontrollen. Hon tar sedan upp den kompass hon fick höra skall visa rätt riktning och sätter av. Vad som sedan händer kommer att vara väldigt svårt att redogöra för. Hon visste inte var hon startade, kände bara i teorin till vart hon skulle och det där med kompass visade sig efter en tid vara fullständigt obrukbart, så den lades i glömskans ficka.

Nåväl, det hade kunnat vara värre: Hon hade kunnat bli utkörd i skogen med en karta helt utan inlagda kontrollpunkter med uppgiften att ta sig i mål. Spring, min älskade; spring!

Orientering kan verka enkelt i teorin. Men i praktiken och utan stöd i kunskap och vägledning från erfarna orienterare är det näst intill omöjligt att komma i mål.

Idag, systrar och bröder, är temat vägen till Guds rike. Och trots att bilden med orientering kanske är allt för banal kan den ändå fylla en funktion när vi försöker förstå vår väg i livet. För tänk om vår Himmelska Fader satte oss i världen med en karta utan referenspunkter. Tänk om barmhärtighetens Gud gav oss en kompass utan att berätta hur den skall användas. Tänk om Han som är alltings upphov skulle ge oss uppgiften att älska utan att förse oss med förmågan eller uppmana oss att springa hem utan att berätta vad hem är.

Tack och lov; det är inte så utan allt nödvändigt är oss givet. Allt vi behöver; all kunskap, erfarenhet och tradition finns tillgänglig för att vi skall kunna ta oss hem.

All orientering börjar med att man konstaterar var man befinner sig just nu. Frågan är därför: Var är du nu?

Gud har skapat dig och du befinner dig just där du är nu. Din uppgift är att orientera dig hem och till din hjälp har du karta. Du har kompass och du har tillgång till kunskap och erfarenhet för att klara att vandra vägen. Ingen har lovat att terrängen skall vara lätt. Men Gud har försett dig med allt du behöver.

Men hur kan vi förstå orienteringssportens hjälpmedel i vårt liv? Även här blir jämförelsen platt, men de skulle kunna förstås så att kartan är skapelsen, kompassen din vilja och riktningen – i orientering är riktningen; väderstrecken, i synnerhet norr, något centralt – är Kristus Jesus.

Livets orientering går således till så att du, efter att ha konstaterat din nuvarande position, lägger ner din vilja (kompass) mot marken; riktar in den mot målet (Guds rike) och kalibrerar den så att den överensstämmer med Guds vilja och Kristi exempel. Din vilja blir då att likna Kristus; ett sammansmältande. Kompassen kan därför också förstås som Kristus. Här är det läge att vara uppmärksam på att inte kompassen läses och tolkas fel så att det är den egna viljan som görs till Kristus.

För att nå Guds rike finns så, på kartan, olika kontrollpunkter du skall ta dig igenom för att mogna och växa. Dessa är universella men också individuella eftersom Gud har olika planer för var och en av oss.

Orienteringskartans kontroller kan liknas vid den stege Gud reser för oss, som står på marken och som är riktad mot Gud.[1] Och då är frågan vad detta första steg på ödmjukhetens väg; vad första steget på klättringen hem är? Det är gudsfruktan. Du skall frukta Gud och alltid komma ihåg hans bud; du skall lägga ner egenviljan så att – vilket vi ber Gud i bönen! – Hans vilja må ske i oss.[2]

Ett nästa steg är kärleken till Gud vilket också är det främsta budet. Jesus fick, som vi hörde i Evangeliet, frågan vilket det främsta budet är. Och svaret som gavs de laglärda var ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet.”[3]

Detta bud är inget nytt. Det är inget Jesus själv hittade på utan springer ur det Herren tidigare låtit profeterna förstå och tala om: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.”[4] Ty Kristus kom inte för att upphäva lagen utan uppfylla den. Han kom för att skriva lagen i våra hjärtan.

Men vi har ett problem idag då talet om lag, lydnad, underordning, och att avsäga sig sin egen vilja (för att Göra Guds vilja) tonas ner eller, i värsta fall, läggs på skräphögen. Idag läser man kompassen som man själv vill. Den anpassas efter den egna viljan och världens krav. Och man ritar sin egen karta, tvättar bort kontrollpunkterna från den och slutar ta del av beprövad erfarenhet. Det enda som är kvar, käckt klingande, är uppmaningen: Spring, älskling; spring!

Vad som sedan händer kommer att vara väldigt, väldigt svårt; i bemärkelsen smärtsamt, att redogöra för. Ni minns väl från förra söndagen det kaos vi pratade om som skapas av denna trolöshet. Ingen fader eller moder skulle väl göra detta mot sina barn?

Men det är precis där vi är. Föräldrar skickar ut sina barn i en värld och – och detta är så illa att det knappt finns ord: – uppmanar barnen att rita varsin egen karta. Kartor som sedan vuxenvärlden i sin tur rättar sig efter.

Vår himmelske Fader, Han som utgav sin enfödde Son; som korsfästes för vår skull; men som uppstod igen för att också vi skall ha evigt liv, handlar inte så med oss, sin skapelse. Vi är faktiskt utrustade med allt vi behöver för att kunna orientera genom det liv vi givits. Och med att vi sänds ut med karta och kompass följer ett Herrens stilla viskning: – Kom, mina älskade; kom hem!
[1] Jfr Jakobs stege
[2] Jfr den helige Benedict om ödmjukhet (RB 7).
[3] Matt 22:37-38
[4] 5. Mos 6:4-6