Den angelägnaste omsorgen (och dess konsekvenser)

Söndagens evangelietext utgör en del av Jesu bergspredikan; det längre av Hans tal i vilket han i en rad punkter går igenom (och skärper) lagen. I bergspredikan återfinns bland annat de s.k. Saligprisningarna där de mindre, fattiga och utsatta prisas saliga i förhållande till dem som i högmod upphöjer och förhäver sig. I sin predikan tar Han sig an sådant som är grundläggande för alla som vill göra Faderns vilja. I tre kapitel av Matteus återges Hans ord om bl.a. ’rätt givande’, ‘rätt bön’ och ‘rätt fasta’ för att så komma fram till dagens avsnitt om att vi inte skall göra oss några bekymmer.

En av saligprisningarna handlar om dem som blir förföljda för rättfärdighetens skull. Jesus utvecklar detta och säger:

”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er”.[1] Det i Matteus femte kapitel, som inleder Bergspredikan.

Men det är konsekvensen. Det finns något innan förföljelsen.
– Man kan inte bli förföljd för rättfärdigheten; för sin tro med mindre än att man faktiskt lever och uttrycker den. Och i dagens evangelietext, som alltså är fortsättningen av Bergspredikan, säger Jesus: – så lite tro ni har!

Det är inte förföljelsen i sig vi skall söka, utan vi skall först söka Guds rike och hans rättfärdighet, för att så få allt det andra också.[2]

I evangeliet idag gör Jesus liknelsen med ängens lilja som inte gör sig några bekymmer. Bli kvar, menar han, som liljan på ängen; gör dig inga omsorger om vad som skall hända dig imorgon. Blir det torka så härda ut. Blir det regn så gläd dig och tacka Herren. Men stanna där du är och kämpa för att vinna rättfärdighet.

Betyder det att vi inte skall vara aktiva? Inte sträva? Nej – det betyder att vi inte i första hand skall ha omsorger om det egna. Men väl om vår nästa.

Vad vi har här är dels att söka Gud, dels att leva rättfärdigt men också att vara beredda på konsekvenserna att vi för det kommer att bli hånade och förföljda. Frågan är hur detta kan omsättas i praktiken.

Ett mycket aktuellt exempel: Just nu har frågan om månggifte blossat upp. Ledarsidorna i såväl DN som Smålandsposten behandlade den under gårdagen. DN skriver utifrån det faktum att det i Australien nu skall hållas val (”folkomröstning”) i fråga om så kallade ”könsneutrala äktenskap”. Samma ledare hävdar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi tror och att det i progressivitetens namn är bra med [hör här!] ”antalsneutrala äktenskap”. Det är ett finare ord för polygami, alltså månggifte.

Frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet.

Vi är där nu i Sverige!

Kristna röster – VÅRA! – kommer att behövas som motvikt till ”det progressiva”. Detta utifrån att äktenskapet är instiftat av Gud och avsett för (en) man och (en) kvinna.

Det är inte för vår egen skull vi måste vara aktiva i detta, utan för att hjälpa andra; hjälpa vår nästa. Och för att i det söka Guds rättfärdighet.

Konsekvensen kan bli att den som höjer sin röst mot de progressiva, gudlösa krafterna kommer att hånas och kallas vid en rad namn. Men det är konsekvensen.

Det är inte konsekvensen vi skall söka. Men vi skall vara beredda på att ta den. Och likt liljan på ängen är det nu vi som måste stanna kvar; inte i första hand tänka på vårt eget utan faktiskt ha omsorg om andra och se oss själva i andra hand. Så skall vi få allt det andra också.

Herre förbarma dig!

[1] Matt 5:11
[2] Matt 6:33