Tacksamheten

Förra söndagen handlade om nästankärleken och att den – även om den ”utspelas” människor emellan – har sin källa i Guds kärlek till människan och ytterst visades i Sonens död och uppståndelse.

Vi hörde idag den helige aposteln Paulus, i sitt brev till Efesierna, att ”Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus.”[1]

Denna femtonde söndag i Treenighetstid handlar om tacksamhet. Inte om en begärd tacksamhet; inte om något ytligt, påklistrat. Men väl om en tacksamhet som kommer naturligt från hjärtat. Såväl nästankärlek som ödmjukhet och tacksamheten är väl förankrade; integrerade; naturliga; nödvändiga i en kristen förståelse. Det hänger samman – till skillnad från mänskliga ideologier. Det har allt samma källa.

Förra söndagen sade jag att ”När jag som en lem av bruden, sitter vid hans fötter; de som är genomborrade av metall; fastnaglade vid korset där han gav upp sin andning. När jag sitter vid hans sargade kropp och begrundar vad det var han gjorde för sin brud; när jag försöker föreställa mig den barmhärtighet han visade då han offrade sig; gick i döden för henne, blir det fullständigt omöjligt att inte ta förpliktelsen på allra största allvar.”

Då handlade det om nästankärlek och barmhärtighet. Men det väcker också en outsäglig tacksamhet. – min tacksamhet gentemot Kristus Jesus och det han gjorde för mig.

Tacksamhet idag är svårt. Jag läste på en familjesida på internet en ganska tragisk diskussion om huruvida det är rätt att lära barn att tacka för maten. Det är, menade vissa, onödigt. Tacksamhet idag har, sett i ljuset av postmodernismens konsekvenser, kommit att vara synonym med att man har måst behövt hjälp. Det vill säga inte klarar sig själv. Det är alltså skamligt att tacka för sig. Det är förenat med skuld att visa tacksamhet.

Förra söndagen mötte vi den barmhärtige samariern. I Evangeliet möter oss idag ännu en tilltufsad människa. Inte nog med att denne var spetälsk utan också samarier – en folkgrupp man inte gärna beblandade sig med. Därför blir skeendet extra starkt både i omvändandet och i Jesu tilltal.[2]

Det var tio smittade som blev rena men bara en gick tillbaka till flödets källa för att tacka. En av de tio förstod där och då essensen i budskapet och vände, i tacksägelse, tillbaka; vände om; omvände sig. Och Jesus säger, till den omöjlige samariern: Stig upp och gå, din tro har räddat dig.[3]

Vi brukar, med rätta, hävda att altaret och det allra heligaste sakramentet är epicentrum i – eller flödets källa för – den Kristna tron; i läran och i Kyrkan. Att det är livets mittpunkt för varje kristen människa. Och det förhåller sig så att eukaristi, ett annat namn för Herrens heliga måltid, betyder just tacksägelse.

Vad är det som sker då vi nalkas altaret för att delta i kommunionen? Vi vänder åter, som de sargade, sjuka och omöjliga personer vi är, till flödets källa för att frambära vår tacksamhet och där ta emot vår Herre Jesus Kristus och – genom Honom; genom hans dyrbara blod – ta del i den frigörande frälsningen.

Jesus gav de tio spetälska ett uppdrag. Han sade ”’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena”[4]. De gick för att visa sig sådana de var; de gick utan att dölja och på vägen upptäckte de, genom att vara ärliga inför Gud, varandra och mot sig själva, att de renades.

De gick till prästerna som fann att de genom sin tro och uppriktighet; genom sin vilja att leva Herrens Ord renades från sin smitta.

Denna rörelse känner vi igen också idag och den kan ses i ljuset av dagens Evangelietext. Jesu ord och uppdrag ekar in i vår egen tid: Gå först och bekänn; blotta ditt sanna ansikte. Kom sedan, i tacksamhet, tillbaka till och för att ta emot mig. Här finner vi grunden i botens sakrament, ”bikten”, och är en grundläggande del i förberedelserna innan man nalkas Kristus i eukaristin.

När det nu blåser iskalla vindar i världen ställer sig många frågan varför det skall vara så svårt att hitta lösningar. Inte ens i fråga om det är rätt att lära barn att säga tack för maten, är svaret givet. Hur skall då saker som stora flyktingströmmar och de krig och konflikter som orsakar dem, kunna hanteras?

Svaret är smärtsamt självklart: Vi har inte någon gemensam grund att stå på; inga samlande värden att agera utifrån. Inte ens tacksamheten för allt det goda vi har fått, är längre något gemensamt i en fragmentiserad värld. Se bara på vår egen europeiska civilisation vad som händer när det sammanbindande kittet skrapas bort och vi faller ur ramarna. Som glasrutor faller vi till marken och krossas.

Därför är den samlande rörelsen hemåt nödvändig.
Därför är det ett måste att odla dygderna: kärleken, hoppet och tron.
Därför är tacksamhet för allt vi ges essentiell.
Därför blir det meningsfullt att säga:

Sök först Gud; lita till att allt blir till det bästa.
Tacka och prisa Honom för allt som följer.
Ty, allt som följer av Honom är liv.

[1] Ef 2:4-5
[2] Luk 17:11-19
[3] Luk 17:19
[4] Luk. 17:14