Nästankärleken

Att följa Jesus handlar inte bara om att ha en förebild. Att säga ”jag följer honom” förpliktigar. Det betyder inte att man är färdig. Inte att man är perfekt. Tvärt om, att säga ”jag följer Jesus Kristus” innebär att visa sin svaghet. Det är ett erkännande att man behöver hjälp; att man inte är färdig, inte är perfekt.

Men i samma stund som jag uttalar orden ”jag vill leva mitt liv genom dig, Herre” så förbinder jag mig till att sträva mot; sträcka mig uppåt till helighet.

I det ligger också hoppet. I det förstås nåden. Jag som så liten, ofärdig och bräcklig har fått löftet att få tillbringa evigheten tillsammans med alla heliga vid Hans bord. Jag är en lem av den brud som skall förenas med brudgummen i det yttersta.

Därav orden i eukaristin: ”Saliga de som är kallade till Lammets bröllop”. Till föreningen mellan brudgummen – Kristus, och bruden – Kyrkan.

Hur mycket älskar Han sin tillkommande?

I Johannes första brev läser vi: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.”[1]

När jag som en lem av bruden, sitter vid hans fötter; de som är genomborrade av metall; fastnaglade vid korset där han gav upp sin andning. När jag sitter vid hans sargade kropp och begrundar vad det var han gjorde för sin brud; när jag försöker föreställa mig den barmhärtighet han visade då han offrade sig; gick i döden för henne, blir det fullständigt omöjligt att inte ta förpliktelsen på allra största allvar.

– ”Gå du och gör som han.”[2]

[1] 1. Joh 4:9-10
[2] Luk 10:37