Den angelägnaste omsorgen (och dess konsekvenser)

Söndagens evangelietext utgör en del av Jesu bergspredikan; det längre av Hans tal i vilket han i en rad punkter går igenom (och skärper) lagen. I bergspredikan återfinns bland annat de s.k. Saligprisningarna där de mindre, fattiga och utsatta prisas saliga i förhållande till dem som i högmod upphöjer och förhäver sig. I sin predikan tar Han sig an sådant som är grundläggande för alla som vill göra Faderns vilja. I tre kapitel av Matteus återges Hans ord om bl.a. ’rätt givande’, ‘rätt bön’ och ‘rätt fasta’ för att så komma fram till dagens avsnitt om att vi inte skall göra oss några bekymmer.

En av saligprisningarna handlar om dem som blir förföljda för rättfärdighetens skull. Jesus utvecklar detta och säger:

”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er”.[1] Det i Matteus femte kapitel, som inleder Bergspredikan.

Men det är konsekvensen. Det finns något innan förföljelsen.
– Man kan inte bli förföljd för rättfärdigheten; för sin tro med mindre än att man faktiskt lever och uttrycker den. Och i dagens evangelietext, som alltså är fortsättningen av Bergspredikan, säger Jesus: – så lite tro ni har!

Det är inte förföljelsen i sig vi skall söka, utan vi skall först söka Guds rike och hans rättfärdighet, för att så få allt det andra också.[2]

I evangeliet idag gör Jesus liknelsen med ängens lilja som inte gör sig några bekymmer. Bli kvar, menar han, som liljan på ängen; gör dig inga omsorger om vad som skall hända dig imorgon. Blir det torka så härda ut. Blir det regn så gläd dig och tacka Herren. Men stanna där du är och kämpa för att vinna rättfärdighet.

Betyder det att vi inte skall vara aktiva? Inte sträva? Nej – det betyder att vi inte i första hand skall ha omsorger om det egna. Men väl om vår nästa.

Vad vi har här är dels att söka Gud, dels att leva rättfärdigt men också att vara beredda på konsekvenserna att vi för det kommer att bli hånade och förföljda. Frågan är hur detta kan omsättas i praktiken.

Ett mycket aktuellt exempel: Just nu har frågan om månggifte blossat upp. Ledarsidorna i såväl DN som Smålandsposten behandlade den under gårdagen. DN skriver utifrån det faktum att det i Australien nu skall hållas val (”folkomröstning”) i fråga om så kallade ”könsneutrala äktenskap”. Samma ledare hävdar att vi i Sverige inte är så progressiva som vi tror och att det i progressivitetens namn är bra med [hör här!] ”antalsneutrala äktenskap”. Det är ett finare ord för polygami, alltså månggifte.

Frågan om antal följer logiskt på den om könsneutralitet.

Vi är där nu i Sverige!

Kristna röster – VÅRA! – kommer att behövas som motvikt till ”det progressiva”. Detta utifrån att äktenskapet är instiftat av Gud och avsett för (en) man och (en) kvinna.

Det är inte för vår egen skull vi måste vara aktiva i detta, utan för att hjälpa andra; hjälpa vår nästa. Och för att i det söka Guds rättfärdighet.

Konsekvensen kan bli att den som höjer sin röst mot de progressiva, gudlösa krafterna kommer att hånas och kallas vid en rad namn. Men det är konsekvensen.

Det är inte konsekvensen vi skall söka. Men vi skall vara beredda på att ta den. Och likt liljan på ängen är det nu vi som måste stanna kvar; inte i första hand tänka på vårt eget utan faktiskt ha omsorg om andra och se oss själva i andra hand. Så skall vi få allt det andra också.

Herre förbarma dig!

[1] Matt 5:11
[2] Matt 6:33

 

Tacksamheten

Förra söndagen handlade om nästankärleken och att den – även om den ”utspelas” människor emellan – har sin källa i Guds kärlek till människan och ytterst visades i Sonens död och uppståndelse.

Vi hörde idag den helige aposteln Paulus, i sitt brev till Efesierna, att ”Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus.”[1]

Denna femtonde söndag i Treenighetstid handlar om tacksamhet. Inte om en begärd tacksamhet; inte om något ytligt, påklistrat. Men väl om en tacksamhet som kommer naturligt från hjärtat. Såväl nästankärlek som ödmjukhet och tacksamheten är väl förankrade; integrerade; naturliga; nödvändiga i en kristen förståelse. Det hänger samman – till skillnad från mänskliga ideologier. Det har allt samma källa.

Förra söndagen sade jag att ”När jag som en lem av bruden, sitter vid hans fötter; de som är genomborrade av metall; fastnaglade vid korset där han gav upp sin andning. När jag sitter vid hans sargade kropp och begrundar vad det var han gjorde för sin brud; när jag försöker föreställa mig den barmhärtighet han visade då han offrade sig; gick i döden för henne, blir det fullständigt omöjligt att inte ta förpliktelsen på allra största allvar.”

Då handlade det om nästankärlek och barmhärtighet. Men det väcker också en outsäglig tacksamhet. – min tacksamhet gentemot Kristus Jesus och det han gjorde för mig.

Tacksamhet idag är svårt. Jag läste på en familjesida på internet en ganska tragisk diskussion om huruvida det är rätt att lära barn att tacka för maten. Det är, menade vissa, onödigt. Tacksamhet idag har, sett i ljuset av postmodernismens konsekvenser, kommit att vara synonym med att man har måst behövt hjälp. Det vill säga inte klarar sig själv. Det är alltså skamligt att tacka för sig. Det är förenat med skuld att visa tacksamhet.

Förra söndagen mötte vi den barmhärtige samariern. I Evangeliet möter oss idag ännu en tilltufsad människa. Inte nog med att denne var spetälsk utan också samarier – en folkgrupp man inte gärna beblandade sig med. Därför blir skeendet extra starkt både i omvändandet och i Jesu tilltal.[2]

Det var tio smittade som blev rena men bara en gick tillbaka till flödets källa för att tacka. En av de tio förstod där och då essensen i budskapet och vände, i tacksägelse, tillbaka; vände om; omvände sig. Och Jesus säger, till den omöjlige samariern: Stig upp och gå, din tro har räddat dig.[3]

Vi brukar, med rätta, hävda att altaret och det allra heligaste sakramentet är epicentrum i – eller flödets källa för – den Kristna tron; i läran och i Kyrkan. Att det är livets mittpunkt för varje kristen människa. Och det förhåller sig så att eukaristi, ett annat namn för Herrens heliga måltid, betyder just tacksägelse.

Vad är det som sker då vi nalkas altaret för att delta i kommunionen? Vi vänder åter, som de sargade, sjuka och omöjliga personer vi är, till flödets källa för att frambära vår tacksamhet och där ta emot vår Herre Jesus Kristus och – genom Honom; genom hans dyrbara blod – ta del i den frigörande frälsningen.

Jesus gav de tio spetälska ett uppdrag. Han sade ”’Gå och visa er för prästerna.’ Och medan de var på väg dit, blev de rena”[4]. De gick för att visa sig sådana de var; de gick utan att dölja och på vägen upptäckte de, genom att vara ärliga inför Gud, varandra och mot sig själva, att de renades.

De gick till prästerna som fann att de genom sin tro och uppriktighet; genom sin vilja att leva Herrens Ord renades från sin smitta.

Denna rörelse känner vi igen också idag och den kan ses i ljuset av dagens Evangelietext. Jesu ord och uppdrag ekar in i vår egen tid: Gå först och bekänn; blotta ditt sanna ansikte. Kom sedan, i tacksamhet, tillbaka till och för att ta emot mig. Här finner vi grunden i botens sakrament, ”bikten”, och är en grundläggande del i förberedelserna innan man nalkas Kristus i eukaristin.

När det nu blåser iskalla vindar i världen ställer sig många frågan varför det skall vara så svårt att hitta lösningar. Inte ens i fråga om det är rätt att lära barn att säga tack för maten, är svaret givet. Hur skall då saker som stora flyktingströmmar och de krig och konflikter som orsakar dem, kunna hanteras?

Svaret är smärtsamt självklart: Vi har inte någon gemensam grund att stå på; inga samlande värden att agera utifrån. Inte ens tacksamheten för allt det goda vi har fått, är längre något gemensamt i en fragmentiserad värld. Se bara på vår egen europeiska civilisation vad som händer när det sammanbindande kittet skrapas bort och vi faller ur ramarna. Som glasrutor faller vi till marken och krossas.

Därför är den samlande rörelsen hemåt nödvändig.
Därför är det ett måste att odla dygderna: kärleken, hoppet och tron.
Därför är tacksamhet för allt vi ges essentiell.
Därför blir det meningsfullt att säga:

Sök först Gud; lita till att allt blir till det bästa.
Tacka och prisa Honom för allt som följer.
Ty, allt som följer av Honom är liv.

[1] Ef 2:4-5
[2] Luk 17:11-19
[3] Luk 17:19
[4] Luk. 17:14