Ödmjukhet och tro

När vi hör söndagens texter får vi del av; sätts vi in, vad generationer – genom årtusenden – fått till sig. Nu är det vi som tilltalas. Ett sammandrag av denna söndagens alla texter – från psaltarpsalm, via profeten, till episteln och evangeliet kan låta såhär:

”Gud står upp, hans fiender skingras, de som hatar honom flyr för hans ansikte.”[1] ”Ty Herren Sebaots dag skall komma mot allt stolt och högmodigt, mot allt som är upphöjt, och det skall bli förödmjukat”[2] ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.”[3] ”Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”[4]

Det är Guds tilltal till oss. Och som ett postskriptum: ”detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.”[5]

Söndagens tema är ödmjukhet, ett begrepp och en dygd som i mångt och mycket hånas i en värld som blir allt hårdare och svårare att förstå. Den som önskar vara och försöker leva ödmjuk bespottas och ses som vek och undfallande. Kanske till och med falsk. Men ödmjukhet är inget för självupptagna veklingar; ödmjukhet är en uthållighetsgren som får den klassiska maratondistansen att kännas som en promenad.

Ödmjukhet är inte undfallenhet. Ödmjukhet är att böja sig för Sanningen.

Ett första steg i att öva ödmjukhet är lydnad; något som bland andra den helige Benedict talar om i sin klosterregel. Att lyda har, från äldre fornsvensk tid, samma betydelse som att lyssna; att höra. Att lyssna till; att höra till någon innebär att man har förtroende för och en vilja att ställa sig under; att i ödmjukhet och kärlek underkasta sig.

Jag har sagt det förr: Det är (därför) viktigt att man är nogräknad med vem eller vad man lyssnar till.

Denna söndag för två år sedan tog jag upp det skarpa läge som råder. Jag använde då medvetet begreppet ”skarpt läge” för jag menade verkligen att det var en helt korrekt beskrivning. Jag läste, inför denna söndagen, vad jag då – för två år sedan – skrev om hur det grunden till vår civilisation i Europa nu målmedvetet och programmatiskt bryts ned och smulas sönder.

Fundamentet är idag så trasigt att vi inte längre vet hur vi skall förhålla oss till vad ett värdigt liv är, inte till oss själva som Guds skapelser och ännu mindre till människor av främmande tro. Vi är inte längre i stånd att bemöta andra eftersom vi själva inte är säkra på vilka vi är, vår egen tro eller våra egna värderingar.

Osäkerhet leder till undfallenhet liksom okunskap leder till maktlöshet.

Sedan dess – på dessa två år – har det givits ut ett antal böcker på temat, skrivits ett antal spaltkilometer i landets stora tidningar och sänts ett antal timmar i radio och television på detta tema: Vi saknar idag värderingar.

Jag tog då, för två år sedan, ett exempel som många säkert känner igen sig i: ”Det är hemskt vad det är många muslimer som syns och rör sig i samhället idag!”

Men det är inte huvudproblemet! Problemet är att det är så få kristna som syns och rör sig i samhället. Problemet är inte de många muslimska slöjorna utan avsaknaden av kristna symboler, utlevt kristet liv och kristna slöjor. Men dessa bärs istället ut från det offentliga rummet för att inte ”väcka anstöt”.

Jag tog då – för två år sedan – ett exempel till: ”Det är hemskt konstigt med alla moskéer i ett land som skall vara kristet”. Och ja, jag kan hålla med att det är konstigt. Men det riktigt anmärkningsvärda ligger snarare i att en överväldigande majoritet av alla dem som framhåller Sverige som ett kristet land inte firar söndagens mässa; inte deltar i att vara kyrka.

Men de är kanske, som farisén i evangeliet, inte som ”dem”; inte som ”de där religiösa”. De är bättre än alla andra, för de har bland annat fått lära sig att förnuft inte går ihop med tro – och ingen vill ju ses som oförnuftig. Men vad ingen berättat för dem är att det är ett falskt påstående. Dessutom att de värderingar som nu efterfrågas av de många debattörerna är sprungna ur just det som föraktas. Ödmjukhet. Gudsfrukan. Tro.

Men kristen identitet bygger inte på politiska föreställningar, åsikter eller utlevelse; har inte med nationaliteter att göra. Kristen identitet bygger på ett uppenbarat fundament; på det faktum att människor inte bara går [pliktskyldigt] till kyrkan utan faktiskt är Kyrka; lever kyrka; andas Kristus. För att människan behöver det.

Första steget i ödmjukhet är lydnad. Lyssna. I prologen till den helige Benedicts regel står det: ”Lyssna min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.”

Att lyssna till det som sagts förr. Det ger perspektiv. Och som ett ’PS’ till oss idag, när det handlar om ödmjukhet, skriver den helige aposteln Paulus till filipperna (och till oss):

”Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. Då kan jag berömma mig av er på Kristi dag.”[6]

Herre, ske din vilja!

[1] Ps. 68:2
[2] Jes. 2:12
[3] 1. Joh. 1:8
[4] Luk. 18:14b
[5] 1. Joh 2:2
[6] Fil. 2:1-17

Men allt står inte väl till

En första reflektion denna söndag kan vara att texterna (Jer 8:4-12, Rom 9:30-10:4 och Luk 19:41-47a) lika gärna kunde vara skrivna i vår tid.

”När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den. Och han sade: ’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon. Dagar skall drabba dig då dina fiender bygger en belägringsvall runt dig och omringar och pressar dig från alla håll. De ska slå dig och dina barn i dig till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’” (Luk 19:41-44)

Det är hon, staden; civilisationen, han begrät. Hon som skulle pressas av olika makter, slås till marken; raseras med alla hennes barn. Inte en sten skulle ligga på sin plats. För att världen inte hade vett att begripa när Herren undervisade.

Som profeten Jeremia förutspådde hette det att ”allt är väl. Allt är väl!” Men allt var inte väl.

De vände sig bort, människorna i staden. De höll fast vid sitt svek och vägrade erkänna. De for med osanning och alla gick sina egna vägar. De som skrev lagarna kallade sig visa. Kanske också goda. De hade rätt, sade de. Och allt var väl, försäkrade de. Som straff skulle deras hustrur och deras åkrar överlämnas till erövrare. För de tog allt för lätt på att människorna behövde helas; de som hade drabbats av falskheten. (Jer 8:4-12)

Jeremia profeterade om tillståndet i världen då. Det tillstånd Jesus förtvivlade över då han fick se henne. Det kunde lika gärna handla om vår tid. Och frågan infinner sig: Vad kommer Kristus; kungars Konung att säga den dag han kommer åter?

Då gick han in på tempelplatsen och rensade helgedomen från månglarna, drev ut det som besudlade det heliga. Idag är det heliga livet ännu besudlat av tvivel, gudlöshet, hån och lögn. Också idag har vår tids fariséer en självpåtagen rätt att tubba på sanning. Vår civilisation vacklar. Herrens kyrka begråter henne. Men förbereder sig för att på nytt ta emot Herren.

Dagens fariséer försöker rättfärdiga sig själva genom att skriva om allt. Rätt är fel och fel är rätt. Svart är vitt och vitt är svart. De är sina egna profeter, förkunnare och domare. De skriver om historien men ser inte den stötesten som kommer att bli deras fall. ”Så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.” (Rom 9:33)

Det är nu vår uppgift som lärjungar att inte missa ett enda tillfälle att peka ut lögnen. Det är vår uppgift som lärjungar att inte missa ett enda tillfälle att se till att vi inte själva snavar, utan lever i den tro vi är döpta i. Det är vår uppgift som lärjungar att inte förspilla ett enda tillfälle att i ord och handling sprida Evangeliet så att fler kan resa sig i rätt riktning då de faller.

För det ligger i naturen. Men som vi läste hos profeten Jeremia:
”Om någon faller
reser han sig då inte upp igen
och om någon går vilse
vänder han då inte om?”
(Jer 8:4)

Det behövs ledljus när man reser sig. Det ljuset är Jesus Kristus. Vägen, sanningen och livet. Låt oss bedja med den helige aposteln Paulus: ”mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom 10:1-4)

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara
i evigheters evighet. Amen.