Sonen som förlorade sig på resan

För sjöfarare är det nödvändigt att ständigt hålla ett öga på kompassen; att hela tiden korrigera sin kurs. Det är helt naturligt och det samma gäller egentligen allt resande. Vandraren måste också vara uppmärksam på sin väg. Alla som någon gång gått vilse eller hamnat fel känner nödvändigheten att vända om för att komma på rätt väg.

Evangeliet berättar idag om den förlorade sonen; han som lämnar fadern för att, sedan han tagit ut sin del av arvet i förtid, bege sig ut i världen. Han som – förmodar jag – strävar efter att leva sitt eget liv och klara sig själv; stå på egna ben; finna sin egen väg. Han som slarvar bort allt; som nedbruten och utblottad vänder om för att ta sig hem. Han som trots detta blir välkomnad och emottagen med öppna famnen av fadern.

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om livet som resa. Lika självklart som det är att navigera, lika självklar är principen att man bara kan ändra kurs under resans gång. När resan är slut är det för sent för kurskorrigeringar.

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om förhållandet till Gud Fadern och att en kursomläggning är något gott. Det är först då felstegen ångras som Gud förlåter. Men det är inte missgärningarna som genom förlåtelsen plötsligt blir rättfärdigade. Det är sonen, då han vänder om, som blir förlåten.

Nyckeln till förlåtelse och nåd är omvändelsen. Ångern och viljan att bli förlåten.

Den helige aposteln Paulus skriver till Timoteus att ”fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig”[1].

Vi finner hos Paulus modellen för detta. I brevet beskriver han mötet med barmhärtigheten, ”för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.”[2]

En del av arvslotten som den yngre sonen får är den fria viljan. Den använder han för att leva sitt eget liv. Han väljer att försöka klara sig helt själv, utan faderns vägledning. Ja, han använder sin fria vilja så att han vänder sig bort från Gud.

Liknelsen om den förlorade sonen pekar bland annat på två ting: Dels Guds ofattbara kärlek för sin skapelse människan, den som är grunden för Guds vilja att vi faktiskt existerar, dels nödvändigheten i att vända om; att erkänna att man som människa har vänt sig bort. Det är vad synd är – bortvändheten från Gud.

Jag möter relativt ofta personer som, då ämnet ”synd” kommer på tal, utbrister
– ”Men jag har inte syndat. Visst har jag trampat snett, men jag är ingen syndare!”
Vad de underförstått säger är, att ”jag behöver inte förlåtelse för något!” De är som den yngre sonen i dagens evangelietext. De har fått ut på arvet i förtid och använder sin fria vilja till att hålla sig borta. Envist? Javisst! Men det går inte att tvinga människor att vända om. Men den dagen då de, likt Paulus kommer till sans och hör, är fadern där med utsträckta armar och hälsar. Den dagen de ångrar är Han där och förlåter.

Sådan är han, Gud Fadern. Han gläds åt omvändelsen och han lyfter skulden för missgärningarna. Metanoia – att vända om – innebär att man ångrar sig; erkänner och ber om förlåtelse. Metanoia görs inte bara i tanken utan med hela det skapta väsendet; i tanke, i hjärta, i själen, i kroppen.

Hur långt bort den yngre sonen gick eller hur länge han var borta, spelar ingen roll. Avstånd är bara stora i det korta perspektivet. I evigheten är våra avvikelser parenteser där den bortre parentesen är det väsentliga: slutet på villovägen; omvändelsen och hemkomsten.

Och detta har bäring även på mitt eget liv. Stundom kan jag välja fel väg och röra mig bort från målet, bort från Gud. Det viktiga är, även här, ett omvändelsens öppna hjärta och att erkänna felet; att be om förlåtelse. Gud förlåter. Men omvändelse är inte en engångsföreteelse – omvändelsen är nödvändigt om och om igen. Allt prat om att det inte är så är illvilliga rykten för att hålla oss borta från Fadern. Och Gud förlåter i sin stora nåd; Fadern tar emot med öppna armar och ställer till med fest. Men det är bara möjligt att korrigera kursen under resans gång.

[1] 1. Tim 1:13
[2] 1. Tim 1:16