Gud eller världen

I Evangeliet hör vi om Lasarus och den rike mannen. Det är en parabel om de två utgångarna. Lasarus tillbringade evigheten till bords med Abraham. Den rike mannan däremot hade en något mer helvetisk tillvaro. Det var i den situationen den rike mannen bad Abraham att sända någon tillbaka till de efterlevande för att varna för de plågor som väntar om man inte omvänder sig. Abraham svarar då att de har tillgång till det profeterna har sagt.

”De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”[1]

Det finns ännu döva och blinda människor som inte lyssnar; inte ser till den kunskap vi har fått; till den uppenbarade sanningen. Som Abraham sade: Inte ens när Kristus uppstår från det döda, väljer de att lyssna. De har nog med upptagenhet för det världsliga.

Idag, på Andra söndagen i Treenighetstid, tar vi hjälp av en av Kyrkans viktigaste författare, kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Han dog omkring år 200 och är bland annat känd för sina skrifter mot heresierna. Ur dessa kan vi, kopplat till söndagens tema (Gud eller världen), läsa följande:

”III.5.1. Apostlarnas tradition fördes alltså vidare i kyrkan och förblev fram till vår tid, och vi går till beviset i apostlarnas evangelieskrifter, där de nedtecknade en lära om Gud och visade att vår Herre Jesus Kristus är sanningen, och att det inte finns någon lögn i honom, liksom David profeterade hans födelse av jungfrun med orden: ’Sanning sköt upp ur jorden, och rättfärdighet blickade ner från himlen (Ps 84[85]:11). Som Sanningens lärjungar står apostlarna utanför all lögn. Lögnen har ingenting att göra med sanningen liksom mörkret inte har någon gemenskap med ljuset; det enas närvaro utesluter det andras. Som Sanningen ljög vår Herre inte. Och den som man visste var frukten av ett fall bekände de inte som Gud och herre över allt, konung och fader. Den ofullkomlige bekände de inte som den fullkomlige, den psykiske inte som andlig, och inte heller den som stod utanför pleroma som om han var inne i den. Inte heller gjorde apostlarna någon annan till gud och herre vid sidan av honom som verkligen är Gud och alltings Herre. De tomma sofisterna påstår att apostlarna formade sin under visning med anpassning efter åhörarnas fattningsförmåga och sina svar efter frågeställarnas tycke. Till de blinda talade de efter deras blindhet, till de sjuka efter deras sjukdom och till de vilsegångna efter deras vilsenhet. Till dem som menade att demiurgen ensam är Gud förkunnade de honom, och för dem som menade att Fadern är utan namn framlade de den osägbara hemligheten genom liknelser och gåtor. Alltså skulle Herren och hans lärjungar inte ha format sin lära efter sanningens krav utan med anpassning till åhörarnas uppfattning.

III.5.2. Detta ger varken bot eller liv. Snarare tynger det dem och ökar deras okunnighet. Lagen visar sig mycket sannare än de när de säger att den är förbannad som för en blind vilse (5 Mos 27:8). Apostlarna sändes för att föra de vilsna rätt, ge de blinda syn och bota de sjuka, och de talade verkligen inte till dem efter ögonblickets infall utan enligt sanningens krav. Inte heller gör någon människa rätt som uppmanar blinda att bli kvar på den farliga vägen, när de står vid avgrundens brant, som om det var en rak väg som förde dem rätt. Vilken läkare som vill bota en sjuk handlar efter den sjukes önskningar och inte efter vad som är lämpligt för botandet? Herren kom som de sjukas läkare och betyder det: ’Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare’ (Luk 5:31f). Hur blir då de sjuka återställda? Hur gör syndare bot? Är det genom att stanna kvar där de är, eller tvärtom genom en stor förändring av sin gamla livsföring där de dragit på sig både sjukdomen och en rad synder? Okunnigheten, som är moder till allt detta onda, upphävs genom kunskap. Kunskap ingöt Herren i sina lärjungar, och genom den botade han de sjuka och ledde syndarna bort från deras synd. Han talade inte till dem efter deras tidigare åsikt eller svarade på deras frågor efter deras tycke utan enligt den frälsande läran, utan föreställning eller hänsyn till personen.

III.5.3. Det framgår av Herrens ord, när han visade de omskurna att han var Guds Son, den Messias som profeterna hade förkunnat i förväg. Han framträdde som den som skulle återställa friheten åt människorna och förvärva oförgänglighetens arvedel åt dem. Apostlarna åter, lärde hedningarna att lägga bort fåfänga trä- och stenbilder, som de tänkte att de var gudar, och dyrka den sanne Guden som skapat människosläktet och genom sin skapelse ger det föda, tillväxt, styrka och existens, och att de skulle ta emot hans Son Jesus Kristus, som har friköpt oss från avfallet genom sitt blod för att också vi skulle vara ett helgat folk, han som steg ned från himlarna i Faderns kraft och som skall hålla dom och skänka allt gott från Gud åt dem som hållit hans bud.”[2]

Vad vi har här; dessa ord som bevarats från Irenaeus och det första århundradet, pekar på det som ligger i söndagens tema Gud eller världen. Det pekar på de val vi människor står inför: att lyssna till Gud eller till världen. Lägg här märke till orden lyssna till; höra till, som även har betydelsen lyda. Vem lyssnar jag till? Vem hör jag på och till? Vem är det jag lyder?

Budskapet till den rike mannen i Evangelietexten om Lasarus och den rike mannen var att lyssna till de profeter som talade om sanningen. Budskapet idag lyder, som en fortsättning, att vi nu har tillgång till sanningen. Den är uppenbarad. Lyssna till den! Hör till den! Irenaeus pratar också om att det inte är för oss, lika lite som det var för apostlarna, att förvanska eller förändra sanningen utifrån godtycke eller vad som känns rätt. Det är vårt uppdrag att som döpta leva i sanningen, vara kyrka och, så, vara ett exempel för världen, så att vi själva och andra inte behöver tillbringa evigheten i plågor utan i stället får se fram emot Lammets bröllopsmåltid och där ligga till bords med Abraham, Lasarus och alla heliga. I evighet.

[1] Luk 16:27-31
[2] Irenaeus, Mot heresierna, s. 139-141