Den utlovade hjälparens söndag

Kristus är uppstånden!

Om det är i någon tid; om någon gång man bör betona att det är allvar, så är det i den tid vi är. Det är allvar nu!

Det är ännu Påsktid och den påskens glädje byggs nu upp, steg för steg, för att slå ut i blom i och med Pingstens; hänryckningens tid. Det är idag den utlovade Hjälparens söndag och det ger oss anledning att prata om Helig Ande, vår Hjälpare och begrunda vad sändandet av den tredje personen i Treenig Gud innebar.

Jesus säger i dagens Evangelietext att ”när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.”[1] ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.”[2]

Hela sanningen. Det är nu Gud har uppenbarat allt. Det finns inte längre några hemligheter. Vi behöver inte gissa; behöver inte skapa religioner. Vi behöver ”bara” ansluta oss till det som är uppenbarat. (Och för alla dem som tycker det låter snävt, platt, litet eller innebär ett ”förminskande av Gud” och som själva måste ”utveckla teologin”: Vems talesperson är du? Det Gud har uppenbarat är stort nog också för dig). Detta är grejen med det kristna budskapet: Det är uppenbarat! Det är klart! Det är nu upp till oss att anpassa sig. Inte till något snävt och bigott utan till Guds enorma, obeskrivbara ofattbarhet som är förklarad för oss genom Sonen.

Helig Ande skall överbevisa världen… om vad som är synd; vad som är rättfärdighet och om den dom som väntar oss alla.

Helig Ande skall överbevisa världen. Blickar vi ut i världen – eller kanske inåt – kan det dock tyckas som att någonting ändå står i vägen. Och frågan måste ställas: Är världen överbevisad om vad som är synd och rättfärdighet. Lever vi med domen och det uttalade löftet för våra ögon?

Nu hör det till saken att den tredje personen i Treenigheten; Helig Ande, har en särställning. Den helige aposteln Matteus återger Jesu ord: ”Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden kommer inte att förlåtas. 32 Den som säger något mot Människosonen ska bli förlåten. Men den som talar mot den helige Ande kommer inte att bli förlåten, varken i den här tidsåldern eller i den kommande.”[3]

När Hjälpen kommer och visar vad som är rätt och fel, men vi vänder Hjälparen ryggen, då har vi skapat oss själva problem. Det innebär ett genomgripande förakt för Guds kärlek, för Gud Fadern, Skaparen och upphovet till allt liv. Förakt för kärlekens källa och rot.

Den inställning man har när man på fullt allvar tar avstånd från Helig Ande – när man, trots kunskap om Hjälparen, bemöter Guds ande med förakt – är en attityd som står i total opposition mot Gud. Det är en attityd som helt innebär avsaknad av vilja att göra bättring, att börja följa Guds vilja. Och om man mot bättre vetande förkastar Helig Ande så avvisar man samtidigt Guds erbjudande om evigt liv, för det är en attityd som inte lämnar något utrymme för ånger. Människor med den inställningen ångrar sig helt enkelt inte – och eftersom ånger saknas över synden kan det heller inte bli någon förlåtelse.

Det är starka ord. Men så är det också genomgripande, avgörande och eviga ting.

Vi skall göra en liten förflyttning. Våra systrar och bröder i Norge, benämner denna söndag som ”talsmannen”. Talespersonen. Om man söker i svenskspråkiga Biblar finner man inte det ordet. Däremot i King James Version (Bible) används ordet spokesperson och det i Exodus, alltså Andra Mosebok.

Mose får där Herrens uppdrag att tala till egyptierna; till den värld som höll Gudsfolket (Israeliterna) i slaveri. Men Mose säger till Herren att han inte har ordets makt och därför inte klarar uppdraget.

”Du har ju din bror Aron”, säger Herren till Mose. ”Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. 15Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. 16Han skall tala till folket för din räkning (And he shall be thy spokesman unto the people); så blir han din mun och du blir hans gud.”[4]

Den som talar för någon annan företräder alltså inte sig själv. Denne får orden lagda i sin mun. Och vi hörde i Evangeliet: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”[5]

Och när vi, döpta i vatten och Helig Ande, går ut i världen med det uppdrag som ges i dopbefallningen – att göra alla människor till lärjungar – då har vi Hjälparen, Helig Ande, med oss. Då lägger Hjälparen orden i våra munnar för vi är Frälsarens talespersoner i denna värld.

I dopet får vi i uppdrag; vi till och med befalls att tala med Guds ord.

När vi inte låter Helig Ande lägga orden i vår mun; att lägga orden rätt, utan vi väljer att tala om annat; när vi inte har Guds eviga kärlek som det första, utan talar om annat, då är det någon annan som lägger orden i vår mun.

Det är allvar nu. Tacka ja till Helig Ande och ha för ögonen Guds första kärlek.

”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning”[6]

(Texten utgör predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Femte söndagen i Påsktiden, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Joh 16:13
[2] Joh 16:8
[3] Matt 12:31-32
[4] 2 Mos 4:14-16
[5] Joh 16:12-14
[6] 1. Joh 4:10