Välkommen hem

Utvalda

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell betydelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Herrens dopfest

Vet ni; det finns människor runt om i världen, som söker och ber om det kristna dopet. Som den person som – tillsammans med sin familj – önskar följa Kristus trots allt det för med sig socialt. Det kan till och med vara farligt i det land de befinner sig. Vi skall be för henne och familjen idag.

Med Trettondedagen gick vi in i uppenbarelsetid; Epifania. På juldagen firade vi Kristi födelse; att Gud blev människa. Ordet blev kött och blod. Ett outsägligt mysterium som tillkommer Treenig Gud. Nu uppenbarar Gud för oss vem han, i Kristus Jesus, är. Idag står Jesu dop i förgrunden. Det var då Helig Ande sänkte sig ned över Sonen. Det var då Gud Fader förkunnade att ”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.”[1]

Vi hör den helige aposteln Paulus, i sitt brev till de heliga i Kolosse, beskriva Jesu gudomlighet. ”I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla härskare och makter.”[2]

Och denna uppfyllnad kommer, efter att han har besegrat och uppstått ifrån döden, i och med det dop vi som Kristi efterföljare ges i vatten och Helig Ande. Vi begravs då med honom, uppstår som nya människor för att infogas i den kropp som har ett enda huvud: Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Frälsare och Herre.

Där på stranden till Jordan hade Johannes döparen hört Jesu begäran om att döpas. Johannes menade att det i stället var han som behövde döpas av Jesus. Men ”Jesus svarade honom: ’Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet.’”[3]

Allt skedde helt enligt profeterna. Och när Johannes – själv den siste profeten – döper Jesus – den smorde; Messias – lämnas stafettpinnen vidare in i den nya tiden. Han, som sann Gud, blev sann människa för att utge sig själv till Gud för alla människors frälsning. Genom sin död ”avväpnade [han] härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.”[4]

Johannes – förelöparen, profeten, döparen – blev senare fängslad av Herodes som sedan, på grund av en ed, lät halshugga Johannes på önskemål från en familjemedlem under sin födelsedagsfest där hans huvud bars fram på ett silverfat.[5]

Parentetiskt kanske. Men ändå inte. För även om Johannes avrättades genom halshuggning behöll han tron på huvudet till den kropp han är en del av.

Frågan kan, mot bakgrund av den bilden, ställas om inte vår egen samtid i stora drag är huvudlöst. Och då i förståelsen oförståndig, oklok, korttänkt, vårdslös, ouppmärksam, oförsiktig, försumlig och lättsinnig. För att inte säga rent av vanvettig.

Uppenbarelsetid. Den tid Gud gör tydligt för oss vem som är vårt huvud. En annan uppenbarelse är den som i den heliga Skrift heter Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken). I dess tolfte kapitel kan vi läsa hur:

”Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. 2 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovärkar. 3 Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. 4 Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn så snart hon hade fött det. 5 Och hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira, och hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron. 6 Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud berett för henne så att hon får sitt uppehälle där i ettusen tvåhundrasextio dagar.”[6]

Nästa kapitel i samma bok inleds med följande

”Och jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och tio kronor på sina horn, och hädiska namn på sina huvuden. 2 Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor auktoritet. 3 Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Och hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde det. 4 De tillbad draken för att han hade gett sin makt åt vilddjuret, och de tillbad vilddjuret och sade: ”Vem är som vilddjuret? Vem kan strida mot det?” 5 Och vilddjuret fick en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick rätt att fortsätta i fyrtiotvå månader. 6 Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen. 7 Och vilddjuret fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och länder. 8 Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat. 9 Du som har öron, hör: 10 Om någon ska gå i fångenskap, då går han i fångenskap. Om någon ska dödas med svärd, då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.”[7]

Ett huvud har Kristi kropp. Ett! Det är Herren själv; Jesus Kristus som offrade sig för oss och tog, som ett spädbarn, på oss våra synder. Det sanna offerlammet. Ändå tillber människan vilddjurets många huvuden. Det visar sig i många skepnader: som falska profeter i kyrkan, som politiker, som idoler. De kan se ut som lamm, men det de talar kommer från draken.

Varför talar vi om allt detta idag? Jo, för att i kärlek; av barmhärtighet vill han leda oss rätt. Den helige aposteln Paulus säger rakt ut till församlingen i Kolosse varför det är så viktigt att påminnas om att Herren är En. Bara i raden innan i just den episteltext vi nyss hörde, skriver han ”Se till att ingen fångar er med den tomma och förrädiska filosofi som bygger på mänskliga traditioner och världsliga makter och inte på Kristus.”[8]

Det är också ett av odjurets huvuden. Och det finns en väg som räddar och som börjar med dopet i vatten och Helig Ande. I det mysterium börjar livet.

Vet ni; det finns människor som inget hellre önskar än att få ta emot dopet i vatten och Helig Ande. Som, trots umbäranden, väljer att vandra sanningens väg och vara en lem i Kristi kropp. Låt oss också, i ödmjukhet, se vårt eget dop i samma ljus.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Första söndagen i Epifania, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Matt 3:17
[2] Kol 2:9-10
[3] Matt 3:15
[4] Kol 2:15
[5] Jfr Matt 14:3-12
[6] Upp 12:1-6
[7] Upp 13:1-10
[8] Kol 2:8

 

Tre kungar på knä inför Sanningen

Adoration of the Mages (1600-1650), Anonimous [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi går in i Epifanía. Tiden för då Gud ger sig till känna och låter oss förstå vad det var som hände under julnatten; den heliga natt då Gud blev människa i Jesus Kristus.

Epifanía betyder uppenbarelse; att uppenbara. Det är Gud som låter sig uppenbaras för oss. Det är nu vi börjar se och förstå vem det var Maria, Gudaföderskan, frambar; vem det var som föddes där i Betlehem. Det blir därmed helt självklart att vise män ägnade många dagar åt att följa stjärnan och sedan knäfalla inför Konungen.

Men, varför kom Han? Vad var avsikten med att Gud uppenbarar sig för oss?

– För att vi skall förändras. Gud vill att vi ändrar oss; förändrar oss. Det är därför Kyrkans uppgift: att vara möjligheten för människor att förändra sig och välja en annan väg.

De vise män; de kungar som följde stjärnan föll ner på knä inför det lilla barnet. Den jordiska makten föll på knä och bar fram offergåvor.

Guld, för att Människosonen är kungars Konung.
Rökelse för att Sonen är överstepräst.
Myrra för att han, Försonaren, skall gå i döden.

Och de bar fram sig själva.

Vad detta väcker är frågan vad vi själva – idag – bär fram som offer inför Herren. Om söndagen, så klart, oss själva i eukaristin. Men alla andra dagar?

Vilket offer gör jag på måndagen. Eller på tisdagen. Vilken gåva bär jag fram på onsdagen, torsdagen och fredagen? Vad gör jag på lördagen?

Man kan även fråga vad ett offer är; vad det innebär. Vad betyder det att offra något?

Ett offer känns. Ett offer ”svider”. Om det inte märks så är det inget offer.

Ett offer kan få, eller får konsekvenser. Det är en prioritering. Man avstår själv något – för att bära fram tack inför Gud. Det är ett sätt att förändra sig.

Att offra något behöver inte handla om pengar. Det kan handla om den egna bekvämligheten. Det kan handla om den egna sociala ställningen. Till förmån för Evangeliets budskap. Till gagn för den egna själen; det eviga livet.

Men är detta vist? Kan det vara riktigt klokt? Vi hörde idag om de tre kungarna – ibland också kända som vise män, eller mager. Det var individer med hög social ställning helt oavsett de var kungar, lärda eller mager. De offrade dagar och dyrbarheter som de bar fram inför det lilla nyfödda barnet. Och de gick ner på knä.

Om detta vittnar den heliga Skrift – det främsta vittnesbördet om Guds uppenbarelse för oss människor. Så, ja, det är både vist och rätt att – i tacksägelse – bära fram offer inför Herren. Även måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar.

Immanuel!
Lovad vare han som kommer i HERRENS namn!
I evighet.

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, på Epifanía, av Fr. Franciskus Urban)