Välkommen hem

Utvalda

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell bemärkelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Inbördes förlåtelse

I versikeln innan evangeliet sjöngs ”Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och han har anförtrott oss försoningens ord”. Detta är taget ur det andra brevet till korintierna. Paulus skriver där:

”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.”[1]

Förlåtelse är något som kan vara svårt, för det griper tag i den allra innersta känslan av att vilja ha rätt; att vilja ha upprättelse. Eller att sätta dig någon. Detta skall inte förväxlas med bestraffning, något som tillkommer Gud.

Förlåtelse har flera dimensioner. Det handlar om barmhärtighet. Det handlar om att kunna lägga saker bakom sig och gå vidare i livet. Det handlar om ödmjukhet. Och det handlar, som vi sjön i dagens intróitus-psalm, om att genom att förlåta vörda Kristus Jesus vår Herre som själv kom för att försona:

”Men hos dig finns förlåtelse, för att man ska vörda dig”[2]

Jag brukar, för att peka på det svåra – men också på hur genomgripande förlåtelse är – relatera förlåtelsen till de under Jesus gjorde. Han väcker till liv men säger samtidigt dina synder är dig förlåtna. Vilket känns svårast? Att väcka någon till liv eller att förlåta? Bara en kan väcka till liv, men alla har förmågan att förlåta.

Hur stort detta var framkommer i dagens evangelium, där Petrus frågar Jesus hur många gånger man skall förlåta den som gjort orätt. Skall man verkligen förlåta sju gånger?! Nej, säger Jesus; inte sju gånger. Men sjuttiosju gånger.

Evangelietexten[3] lyder ”sjuttio gånger sju” vilket kan uppfattas som ett räknetal, det vill säga ”sjuttio multiplicerat med sju”, vilket skulle bli 490. Men det skall förstås som ”sjuttiosju”, det vill säga ”sjuttio tillfällen plus sju”. Detta refererar till första Moseboks fjärde kapitel:

”Lemek sade till sina hustrur: ’Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: En man har jag dödat för varje sår och en ung man för varje blåmärke. Ja, sju gånger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gånger.’”[4]

Talet ’sju’ vet vi har stor betydelse som symbol för helhet och fullständighet. Att något görs sju gånger betyder att det sker grundligt och undantagslöst. Inte minst i Uppenbarelsebokens tal om ’de sju andarna’ vilket representerar hela vidden av Guds makt. Det är också i det ljuset vi skall förstå ondskans anspråk vilket aldrig når fulländning oavsett hur många gånger siffran 6 upprepas.

Att sju-talet används här, både i Genesis i relation till hämnd och i evangeliet som det antal gånger man skall förlåta, anspelar på att det skall göras grundligt och undantagslöst. Jesu nya budskap är att vi skall förlåta varandra systrar och bröder emellan – undantagslöst – som kontrast till det gamla livets hämndlystenhet.

Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och han har anförtrott oss försoningens ord

(Predikan på Tjugotredje söndagen i Treenighetstid i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 2 Kor 5:17-21
[2] Ur Psalm 130
[3] Matt 18:21-35
[4] 1 Mos 4:23-24

Vårt Himmelska medborgarskap

I onsdags firades Alla Helgons Dag. I torsdags alla själar. Och söndagens läsningar handlar om det Himmelska medborgarskapet. Se, det hänger ihop; det blir begripligt.

Vägen till himmelen

Vi talar nu i slutet av kyrkoåret om den yttersta tiden. Viktigt att då ha i åtanke är att det inte är känslan som är utgångspunkten i talet om det Heliga utan uppenbarad realitet; sanning. Den Sanningen; Jesus Kristus, vittnar Evangeliet om. Och den kan – genom Helig Ande – väcka känslor som kan beskrivas. Men grunden är och förblir det Gud – som den radikalt annorlunda – har uppenbarat för oss.

Det är denna realitet den helige aposteln Paulus håller sig till i brevet till Filipperna.

”Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, mina älskade!”[1]

Paulus är satt i bojor när han skriver; fängslad av romarna. Av världen. I brevets inledning kan vi läsa:

”Jag vill att ni ska veta, bröder, att det som hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Det har nu blivit klart för hela pretoriet och alla andra att det är för Kristi skull jag sitter fängslad, och min fångenskap har gjort de flesta av bröderna så övertygade i Herren att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt.”[2]

Utsattheten från den världsliga makten har gjort dem modiga att predika Guds ord. Motsatsen skulle då kunna gälla, att den som inte känner motstånd inte heller har mod att tala om evangeliet och att vi som kristna väntar på den yttersta domen och Kristi återkomst. Att vi har ett himmelskt medborgarskap att förhålla oss till.

Paulus skriver vidare i brevet till Filipperna:

”Se bara till att ni lever på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, vare sig jag kommer och besöker er eller inte. Låt mig få höra om er att ni står fasta i samma ande och samma sinne och kämpar för tron på evangeliet, utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna.”[3]

Förra söndagen hörde vi uppmaningen till Efesierna:

”Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet.”[4] Gör så istället för att ”gå under, bedragen av dina begär”[5].

Ni hörde också förra söndagen att det på fredag är bättre att gå hungrig än att äta av köttet. Det handlade då om att som bröllopsgäster förbereda sig för festen. Idag är temat just den festen. Det handlar om det himmelska medborgarskapet. Det handlar om den korta tillvaron här i världen och den andra, eviga. Det handlar om varje kristen människas dubbla medborgarskap. Ett tillfälligt och ett evigt.

Hur skall vi förhålla oss till det himmelska medborgarskapet? Vi lever ju här, på jorden, i vårt land…

I evangeliet hör vi om skattepenningen, ett välkänt bibelord. Med stöd i det brukar den kristnes liv förklaras med att hålla isär ting: att ge till kejsaren det som tillhör kejsaren och det som tillhör Gud till Gud. Och så är det bra med det.

Men riktigt så enkelt är det inte. För det gäller också kejsaren. Eller kungen. Eller den folkvalda församlingen och statsministern. Vad det handlar om är lojalitet och myntet är inte bara ett mynt: det är, beroende på hur vi handskas med det, ett tecken på var vår lojalitet ligger.

I somliga länder heter det att all makt utgår från kejsaren. Här hos oss får vi lära oss att makten utgår från folket. Oavsett kejsarmakt eller folkstyre, är alla satta i samma realitet, att inget är möjligt utan Treenig Gud. Detta är svårt att förhålla sig till. I synnerhet om man har maktambitioner. Då är känslan av vad som är riktigt den enda flyktvägen.

Men vad finns att fly ifrån? Vem kommer någonsin undan livets realiteter?

”Många lever som fiender till Kristi kors. De kommer att sluta i fördärvet. De har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska. Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.”[6]

(Predikan Tjugoandra söndagen i Treenighetstid i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Fil 4:1
[2] Fil 1:12-14
[3] Fil 1:27-28
[4] Ef 4:23-24
[5] Jfr Ef 4:22
[6] Fil 3:18-20