Välkommen hem

Utvalda

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell bemärkelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Men allt står inte väl till

En första reflektion denna söndag kan vara att texterna (Jer 8:4-12, Rom 9:30-10:4 och Luk 19:41-47a) lika gärna kunde vara skrivna i vår tid.

”När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den. Och han sade: ’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid! Men nu är det dolt för dina ögon. Dagar skall drabba dig då dina fiender bygger en belägringsvall runt dig och omringar och pressar dig från alla håll. De ska slå dig och dina barn i dig till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’” (Luk 19:41-44)

Det är hon, staden; civilisationen, han begrät. Hon som skulle pressas av olika makter, slås till marken; raseras med alla hennes barn. Inte en sten skulle ligga på sin plats. För att världen inte hade vett att begripa när Herren undervisade.

Som profeten Jeremia förutspådde hette det att ”allt är väl. Allt är väl!” Men allt var inte väl.

De vände sig bort, människorna i staden. De höll fast vid sitt svek och vägrade erkänna. De for med osanning och alla gick sina egna vägar. De som skrev lagarna kallade sig visa. Kanske också goda. De hade rätt, sade de. Och allt var väl, försäkrade de. Som straff skulle deras hustrur och deras åkrar överlämnas till erövrare. För de tog allt för lätt på att människorna behövde helas; de som hade drabbats av falskheten. (Jer 8:4-12)

Jeremia profeterade om tillståndet i världen då. Det tillstånd Jesus förtvivlade över då han fick se henne. Det kunde lika gärna handla om vår tid. Och frågan infinner sig: Vad kommer Kristus; kungars Konung att säga den dag han kommer åter?

Då gick han in på tempelplatsen och rensade helgedomen från månglarna, drev ut det som besudlade det heliga. Idag är det heliga livet ännu besudlat av tvivel, gudlöshet, hån och lögn. Också idag har vår tids fariséer en självpåtagen rätt att tubba på sanning. Vår civilisation vacklar. Herrens kyrka begråter henne. Men förbereder sig för att på nytt ta emot Herren.

Dagens fariséer försöker rättfärdiga sig själva genom att skriva om allt. Rätt är fel och fel är rätt. Svart är vitt och vitt är svart. De är sina egna profeter, förkunnare och domare. De skriver om historien men ser inte den stötesten som kommer att bli deras fall. ”Så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.” (Rom 9:33)

Det är nu vår uppgift som lärjungar att inte missa ett enda tillfälle att peka ut lögnen. Det är vår uppgift som lärjungar att inte missa ett enda tillfälle att se till att vi inte själva snavar, utan lever i den tro vi är döpta i. Det är vår uppgift som lärjungar att inte förspilla ett enda tillfälle att i ord och handling sprida Evangeliet så att fler kan resa sig i rätt riktning då de faller.

För det ligger i naturen. Men som vi läste hos profeten Jeremia:
”Om någon faller
reser han sig då inte upp igen
och om någon går vilse
vänder han då inte om?”
(Jer 8:4)

Det behövs ledljus när man reser sig. Det ljuset är Jesus Kristus. Vägen, sanningen och livet. Låt oss bedja med den helige aposteln Paulus: ”mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom 10:1-4)

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara
i evigheters evighet. Amen.

 

 

Klokhet i förvaltarskapet

Vilka associationer gör vi när vi hör ordet förvaltare? Ofta blir det nog tankar om att förvalta pengar och egendom. Också i ljuset av dagens läsning ur Evangeliet, där det samtidiga tjänandet av Gud och mammon nämns som oförenliga motsatser, tycks tankarna ledas till pengar.

Men, även om mammon kan betyda pengar, talar inte Evangeliet exklusivt därom utan om den orättfärdige mammon; om girighet. Och inte sällan har denna girighet och driften att samla skatter personifierats i Mammon; en ondskans hand som förslavar. Det handlar om omöjligheten i att tjäna två herrar samtidigt, nämligen rättfärdigheten och orättfärdigheten. Vi kan, med andra ord, inte tjäna det som är rätt och sant samtidigt som vi underkastar oss motsatsen.

Det handlar samtidigt om förhållandet mellan det lilla och det stora; om föreställningen om ägandets nödvändighet som det lilla och allt vad Gud skänker oss som det stora; om hur vi måste lära oss hantera det minsta innan vi kan anförtros det större. Eller rättare sagt: hur vi måste lära oss hantera oss själva i smått som i stort.

Hur kan det komma sig att så att många människor först i samband med djupa kriser eller till och med då de ligger på sin dödsbädd börjar reflektera över livets mening, på Gud som Skapare, Hans Son som förlösare och det egna förhållningssättet till livet? Det är, i en jämförelse, samma mekanismer som har lett till rovdrift, miljöförstöring och exploatering av liv. Nämligen: människan är reaktiv. I stället för att vara proaktiv, blundar hon för en större och djupare realitet. Detta kan tillskrivas lättja. Människan är lat och väljer så att inte se klart. Hon lyder hellre Mammon som utlovar omedelbar stimuli, än ser till sitt absoluta värde och eviga behov.

Denna samvetsfråga, liksom dagens Evangelietext, kan förstås och hanteras på ett moraliskt plan. Men hemligheten; den vi undan för undan blir invigda i, är att det rör sig om ett sjukdomstillstånd; en brist på spiritualitet. Frågan om hur vi förhåller oss; hanterar oss själva – i det lilla och i det stora – är i grunden en andlig fråga.

Vad är det då vi skall förvalta?

På engelska används om förvaltarskap ordet stewardship. Och ordet steward är direkt hänförligt till grekiskans oikonomos och betyder bokstavligt ”hushållare”.

Redan i första bokens första kapitel sade Gud ”[Gud sade]: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’”[1]

I kapitel två tog ”Herren Gud [tog] mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.”[2]

Förvaltarskap handlar om att ta hand om Guds skapelse; att odla och bevara den. Vad vi däremot, allt för ofta, tycks blunda för är att vi själva är en del i och av Guds skapelse och att vi därför också har att förvalta oss själva; att odla och bevara, för att uppfylla Guds avsikt med oss: att bli lika Gud.

Det är av nåd vi givits liv. Det är av nåd vi andas, har förmågor och kan göra det som är rättfärdigt. Inte på nåder, utan genom Guds ofattbara och nåderika kärlek till oss och sin skapelse. Det är denna nåd vi är satta att förvalta så att vi får leva Kristi löfte.

Tjäna varandra, säger den helige aposteln Petrus: ”var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”[3]

Nej, att förvalta nåden och därmed ha en sakramental syn på livet och på skapelsen handlar inte om pengar, egendom och ägande. Det handlar om att odla och bära god frukt.

Den helige Ambrosius av Milano skriver i sitt verk Om sakramenten följande:

”Du har alltså kommit till altaret, du har tagit emot Kristi nåd, du har fått del av de himmelska sakramenten. Kyrkan gläder sig över att många är återlösta och fröjdar sig i andligt jubel åt att hos sig ha en vitklädd familj. Du finner detta i Höga Visan. I sin glädje bjuder hon in Kristus, hon har berett en måltid som tycks värdig en himmelsk fest. Alltså säger hon till honom: ’Må min vän komma till sin lustgård och plocka frukterna från dess träd.’ Vilka är dessa fruktträd? Du blev ett torrt träd i Adam, men genom Kristi nåd skjuter du nu grenar som ett fruktbärande träd.”[4]

Eftersom vi, genom den fria viljan, råder över våra egna passioner, lidelser och önskningar, så är vi fullt ut ansvariga för våra tankar och ord och, följaktligen, de gärningar som följer av dem. Vi är ansvariga för vad vi gör med allt som vi är satta att förvalta. I stort som i smått.

Hur förvaltar jag den nåd som ges och anförtros mig? Är jag tacksam eller tar jag allt för givet? Hur visar jag på bästa sätt tacksamhet över det heliga livet? Hur svarar jag på Guds nåderika kärlek? För jag har valet att göra just det.

Är då sanning och den nåd vi talat om idag; den andliga realiteten, något förhandlingsbart? Om jag kommer fram till att det inte är upp till mig att ifrågasätta; att detta inte är förhandlingsbart, vad får då det för konsekvenser för mig som förvaltare? Vilka måste konsekvenserna bli för mig och jag håller Guds sanning och nåd för sant?

Långt ifrån alla är satta att förvalta stora ting. Men alla är satta att odla och bevara – alltså förvalta – sin nära omgivning och, inte minst, sig själv och den nåd som givits av Gud. Gemensamt är dock att ingen kan tjäna två herrar. Ingen kan tjäna både Gud och mammon[5]. Det gäller i stort som i smått.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Tionde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban)

[1] 1 Mos 1:26
[2] 1 Mos 2:15
[3] 1. Pet. 4:10
[4] Hl Ambrosius av Milano (339-397), Om sakramenten, ’Femte boken p. 14’, Artos bokförlag, s. 66-67
[5] Jfr Luk. 16:13