Välkommen hem

Utvalda


Inbjudan till Nordisk-katolska kyrkans Kyrkodagar, Karlskrona, 15-17 juni.
Tillsammans med internationella gäster samlas vi med vår biskop Roald Nikolai i vacker skärgårdsmiljö för gudstjänster, föreläsningar, utfärd och god samvaro. Vi hälsar såväl medlemmar som intresserade välkomna. Program och vidare information publiceras här inom kort. Har du frågor är du välkommen att maila (post@stnikolaus.se)

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell betydelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Förföljelse och förtröstan

”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”[1] Med de orden går vi idag in i den sista påskveckan. Om det samtidigt innebär, vad den helige aposteln Petrus skriver, slutet på allting är inte för oss att forska i men väl förbereda oss på. För som ni vet är vår tid här begränsad och bör därför förvaltas klokt: Det är här och nu vi själva kan vara med och påverka utgången och evigheten. Detta är, som söndagens tema skvallrar om, inte det lättaste och kanske inte heller det mest bekväma. Vi skall därför ägna en stund åt förväntningar och förutsägbarhet. Samme Petrus skriver ”var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat.”[2]

Som medborgare i Sverige förväntas man kunna lagen. Skulle man bli ertappad med något kan man alltså inte försvara sig med att man inte kände till den lag man brutit emot. Och även om evangeliet pekar på den radikala skillnaden mellan det världsliga och det som inte tillhör denna värld, så är förhållandet det motsvarande då det kommer till Guds lag: det håller inte att säga att man ingenting visste!

Men, till skillnad från den världsliga lagen som kan förändras (och skrivas om av mänsklig hand) är Guds lag evig. Och – och detta är viktigt! – det Kristus förkunnar är inte bara repressiv lagtext, utan bär på ett sådant innehåll att, om det efterlevs, lyfter människan i evighet; mot Gudomliggörelsen.

Jesus sade: ”Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd.”[3] Alltså: Nu känner vi till Guds avsikt med oss. Nu vet vi att människan på eget bevåg satt sig över Skaparen. Vi vet också att det finns hopp och att vi kan vända om och göra rätt. Tack vare Kristus Jesus, som genom sitt lidande och döden på korset; genom segern över döden på nytt öppnade vägen för oss till Gud.

Eftersom Gud Fadern, genom Sonen, har talat om för oss vad vi har att förhålla oss till och förvänta oss; eftersom apostlarna förde vidare vad Jesus förkunnade och våra biskopar efter dem och ända in i våra dagar – i Kristi Kyrka – fortsätter, så är det känt för oss. Eftersom alla kristna genom dopet ges uppdraget att vittna om Jesus Kristus, så kan ingen av oss säga att vi inget visste.

Genom dopet i vatten och Helig Ande, tillhör vi den skara som är kallad att lyftas i evigheten och nå Gudomliggörelse. Vi tillhör, som döpta, dem Jesus Kristus vänder sig till då han säger ”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”[4]

Vi är uttagna till ett liv med ny standard; till ett nytt liv i Jesus Kristus. I sitt brev till Efesierna uppmanar den helige aposteln Paulus att inte längre leva som hedningarna eftersom deras tankar är tomma och deras förstånd förmörkat. De är, skriver han, främmande för livet i Gud på grund av sin okunnighet och för att deras hjärtan är hårda som sten[5]. Men ni har fått höra honom förkunnas och fått undervisning i honom och den sanning som finns hos Jesus. Ni har lagt av den gamla människan som går under av sina begär.[6]

– Jag har utvalt er, säger han. Och som vi hörde i evangeliet är det inte någon liknelse. Därför kan vi som kristna inte klamra oss fast vid världen, även om det är enklare och bekvämare att vara älskad av världen under den tid vi är här. Men tiden här är begränsad och då vi tar sikte på evigheten i förtröstan tar vi också till oss en annan standard. Därför, säger vår Herre, hatar världen oss.

Evangeliet är det glada budskapet och den goda nyheten om räddning och om Guds seger. Det är budskapet om Kristus, Guds Son, vår frälsare. Evangeliet tar sikte på evigheten och det är i det perspektivet vi skall förstå frälsningen. Det handlar inte om att vi skall räddas från obehag här. Tiden här handlar om att leva den nya standarden trots att det är obekvämt. I syfte att vi skall kunna nå den eviga glädjen.

Det är, som sagt, varken roligt eller bekvämt att vara avvikande och till och med illa omtyckt. Ibland kan det därför vara lockande att rucka på den nya standarden för att vara världen till lags. Men att leva med dubbla standarder har aldrig varit en bra idé utan tvärt om, genom historien visat sig ta en ände med förskräckelse. Inte heller människor som kallar sig kristna går fria från frestelsen att vara älskad av världen. I frågor om lära och inte minst på det moraliska planet ser vi ”personer som gärna ansluter sig till dominerande riktning av opportunism, med svikande av mer berättigade ideal”[7] som följd, något som i andra sammanhang kallas för medlöperi. Och inte heller medlöperi kan försvaras med att man inget visste.

Detta, att vi skall förföljas för att vår Herre först förföljdes, är vad vi har att vänta. Det är vad vi har att förvänta oss. Det innebär också att om vi i vår bekvämlighet eller av rädsla för vad världen skall tycka om oss, förändrar eller tolkar Evangeliet så att det bättre passar in i världen; blir mindre anstötligt, då har vi samtidigt tackat nej till nåden; tackat nej till räddningen och har då inget kvar att förtrösta på.

Det är med Faderns outsägliga kärlek till människan som Sonen sändes till oss för att förlösa världen ur dödens bojor. Han sändes till oss för att förmedla vad Guds avsikt med oss är och för att förkunna vad vi har att förvänta och vad som förväntas av oss. ”Detta [säger Kristus] har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall.”[8]

Men vi lämnas inte ensamma i detta. Kristus lovade att då han gick bort för att sitta på Faderns högra sida, så skulle han sända oss hjälp. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början”[9]

Och det är så som Evangeliet görs känt för människor: genom att vi som döpta vittnar om Guds kärlek och om Jesus Kristus, världens frälsare. För att människan skall slippa tillbringa evigheten i helvetisk nöd. Genom att vi i våra dagliga liv följer den nya standard som leder till våra själars räddning. Genom att vi i vardagen använder de Guds nåderika gåvor[10] han har skapat oss med och gör så enligt Hans vilja. Det är så som Guds eviga och kärleksfulla lag görs känd, så att ingen skall behöva säga att ”det hade jag ingen aning om”.

”[Allt] detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig.”[11]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Sjunde söndagen i Påsktiden, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Joh 16:33
[2] 1 Petr. 4:12
[3] Joh. 15:22
[4] Joh. 15:19
[5] Jfr Hes. 36:26
[6] Jfr Ef. 4:18-24
[7] Nationalencyklopedin medlöpare www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/medlöpare hämtad 2015-05-16
[8] Joh. 16:2
[9] Joh. 15:26-27
[10] 1 Petr. 4:10
[11] Joh 16:33

 

Den utlovade bönhörelsen

Det berättas om hur ökenfadern Abba Antonios uppmanas att be för en broder. Abban svarade honom att ”varken jag eller Gud har förbarmande med dig, om du inte själv bjuder till och ber till Gud.”[1]

Bönen är helt nödvändig för oss. Bönen kan liknas vid ett samtal med Gud och i detta sammanhang har även lyssnandet sin plats; att lyssna i bönen. Det leder nämligen ingen vart att prata sönder Gud Fadern, Han som redan känner oss och vet vad vi har på hjärtat.

Med den helige aposteln Paulus ord ”be ständigt och tacka hela tiden Gud”[2] innebär det att konstant vara uppkopplad mot vår himmelske Fader. Detta är, så klart, lättare sagt än gjort eftersom det är så mycket annat i världen som pockar på vår uppmärksamhet. Dessutom finns krafter som inte vill att vi skall be; som ständigt distraherar oss.

En annan av ökenfäderna, Abba Makarios, ger ett enkelt råd i hur man ber. Han säger att man ”inte alls behöver vara mångordig, utan det räcker att sträcka ut händerna och säga ’Herre, efter din vilja och din kunskap, förbarma dig”’. Och, menar han, i riktigt besvärliga situationer är det tillräckligt att säga: ”’Herre, hjälp!’ för han vet vårt bästa och visar barmhärtighet mot oss.”[3]

Denna söndag kallas ibland bönsöndagen. Ett annat namn är rogationssöndagen för att de kommande tre dagarna är rogationsdagar; dagar av faste- och botkaraktär. Detta som förberedelse inför torsdagen då vi firar Kristi Himmelfärds dag. Ordet rogation kommer av latinets rogare som betyder ”att fråga”. Och en fråga då är kanske om det inte borde heta frågesöndagen i stället för bönsöndagen…?

Att söndagen har fått namnet rogate syftar på psaltarpsalmen vi sjöng:

”Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?
Hur länge skall min fiende triumfera över mig?
Se till mig och svara mig, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.”[4]

Vi frågar Herren hur länge… och vi ber om att få bli upplysta av Sanningen så att vi skall kunna undvika den eviga döden.

Nej, vi behöver inte vara mångordiga i våra böner. Viktigare är att faktiskt, dagligen avsätta tid för bön. Viktigare än de många orden är att vara lyhörd och, eftersom det är Gud Skaparens vilja som, så att säga, övertrumfar allt, i bönen lyssna och ta lärdom. Den kristna människans strävan är att komma underfund med Guds vilja med henne och sedan handla efter den. Och i det ljuset ter det sig en smula förmätet – för att inte säga högmodigt – att tro att det är Gud som kommer att anpassa sin vilja efter vår. Det är inte riktigt fallet…

I bönen; i det lyssnande samtalet med Gud, den som främjar trons tillväxt och mognad och leder oss rätt, får vi höra det Jesaja uttrycker: ”vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: ’Här är vägen, gå på den.’”[5] När vi är öppna och lyssnar får vi ledning. När vi har ställt frågan vilken Guds vilja är med oss, kan vi lyssna efter svaret. Då blir bönen ett viljornas sammansmältande. Guds vilja blir vår. Vår vilja underställs – är i samklang med – Skaparens vilja.

Då jag förstår och omfamnar att det är just så; att detta är meningen: att jag först skall fråga efter Guds vilja, så blir många önskningar överflödiga. Då blir mången handling och demonstration under högmodets flagga meningslös. Då jag vet att Skaparen redan vet och nu vill att jag också skall veta, då står dagens episteltext helt klar: ”Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” (Ef 3:14-21)

Det är de där tre små orden: ”efter hans vilja” som är nyckeln till bönhörelse. De orden återkommer i den bön Jesus Kristus lärde oss: Herrens bön. Vi ber ”ske din vilja, så som i himmelen, så och på jorden” precis som Jesus då han i Getsemane bad ”Fader! Allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”[6]

Kära vänner, vi känner bönens kraft mer och mer. Vi ser också tillståndet i världen, såväl nära som fjärran. Och med det för ögonen är det än viktigare för oss att härda ut i bön, även om det är något av det svåraste man kan ägna sig åt. Jag vill återvända till den vishet de som gått före oss har lämnat efter sig:

”Abba Isidor sade: ”Helgonens vishet består i att de känner Guds vilja. När människan lyder sanningen, står hon över alla ting, för hon är Guds avbild och likhet. Av alla ingivelser är den mest fruktansvärda att följa sitt eget hjärta, det vill säga sin egen tanke och inte Guds lag. I längden blir det människan till olycka att hon inte kände mysteriet och inte fann de heligas väg så att hon kunde verka på den. Nu är tid att arbeta för Herren, för frälsning vinner man på bedrövelsens dag. Det är ju skrivet: ’Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv’ (Luk. 21:19)”[7]

Låt oss bedja:
Herre, du som vill varenda människa; vad vill du mig?
Herre Gud, allsmäktige Fader, vad vill du med mig?
Herre, du som vill att alla når Dig och blir heliga;
hur kan jag bäst möta Din vilja?
Herre, du som ger alla människor gåvor och förmågor;
vilken är min, som bäst behagar dig?
Allsmäktige helige Gud, lär mig att finna din väg.
I Jesu Kristi namn. Amen

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Sjätte söndagen i Påsktiden, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Ökenfädernas tänkespråk, s. 27
[2] 1 Thess. 5:17-18
[3] Ökenfädernas tänkespråk, s. 95
[4] Ur Ps. 13
[5] Jes 30:21b
[6] Mark 14:36
[7] Ökenfädernas tänkespråk, s. 79