Välkommen hem

Utvalda

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell betydelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Anspråkslöshet och ödmjukhet

Någon frågar Jesus: ”Herre, är det bara några få som blir frälsta?’”[1]

Jesus svarar: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas.”[2]

I denna korta dialog, finns flera viktiga aspekter. Frågan som ställs kan handla om predestination, det vill säga idén om att Gud på förhand avgör vem som blir frälst och vilka som fördöms. Jesus väljer dock att svara med att inte alla lyckas ta sig in genom den trånga porten. Det talar snarare för att det är människan (själv) som misslyckas och inte att hennes utgång skulle vara predestinerad.

Det är så att Gud ”som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”[3] lägger stort ansvar på var och en av oss att faktiskt arbeta på vår frälsning. Den är med andra ord varken självklar eller på förhand avgjord.

Det är inte heller upp till mig själv att avgöra huruvida jag är frälst. Ändå – och inte sällan – hör och läser vi om människor som säger just det; att man ”är frälst”. Med stor sannolikhet är det ett språkligt misstag på så sätt att man väljer ordet ”frälst” i stället för, exempelvis: ”jag har valt att följa Kristus Jesus som min personliga frälsare”, eller ”jag har vänt om”.

Inte desto mindre ligger det en fara i att säga att man är frälst. Eftersom människan (inte minst hjärnan) är lat, kan det då fungera som ett mantra [om uttrycket tillåts!] som, då det upprepas, till slut tas för sanning.

På samma vis är detta uttryck [”jag är frälst”] farligt också då man menar och tror på det. Vad man då faktiskt säger är att saken är avgjord; att det inte behövs ytterligare ansträngning. Det skulle möjligen vara en som vinner på det, nämligen den som det varnas för i dagens epistel: ”Därför heter det: Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er.”[4]

Det är allt annat än anspråkslöst och ödmjukt att hävda att man redan är frälst. Och – som sagt – den enda vinnaren av människans högmod är djävulen, som aktivt verkar för att vi inte skall närma oss Gud eller arbeta för vår frälsning genom att dagligen vända oss åter till Gud. Den dagliga omvändelsen övar oss i ödmjukhet och anspråkslöshet.

Vi kan läsa om frälsningen i ett av våra viktigaste lärodokument, Road to Unity:

”Kyrkan avvisar varje lära om att Gud ensam ger sin frälsande nåd till vissa men inte andra och därigenom predestinerar somliga till frälsning och andra till fördömelse. Gud är inte upphovet till ondska utan källan till liv och frälsning.” (Road to Unity: IV/2, The work of the Holy Spirit in the Church and the appropriation of salvation)

”Gud räddar människan utan att begå våld på hans fria vilja. ’Han vill att alla skall bli räddade men tvingar ingen. […] Frälsningen [the appropriation of salvation] i Kristus av människan uppstår genom samarbetet mellan Helig Ande och människa. Helig Ande åvägabringar kallet, upplysningen, omvändelsen, rättfärdiggörelsen, återfödelsen i dopet och heliggörelsen i Kyrkan. Människan, å sin sida, accepterar nåden som erbjuds och deltar frivilligt genom tron och hans goda gärningar, med andra ord av ’tro som verkar genom kärlek’ (Gal. 5:6). Detta samarbete skall inte förstås så att Gud ensam utför en del i arbetet och människan ensam en annan. Nej, rätt är att allt presteras av Gud, utan vilkens hjälp människan inte kan göra något för sin frälsning. Men människan deltar också i allt: han är igångsatt till att handla och inte förbli inaktiv.” (ibid)

Därför, säger Herren till oss, ”ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför.”[5]

Och rådet som gavs av Jakob i ett mycket tidigt brev lär även oss idag något av vad som krävs för att vara på rätt väg: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er. Närma er Gud, så ska han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni splittrade. Klaga, sörj och gråt! Vänd ert skratt i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er.”[6]

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Artonde söndagen i Treenighetstid, av Fr. Franciskus Urban).

[1] Luk 13:23
[2] Luk 13:24
[3] 1 Tim 2:4
[4] Jak 4:6-7
[5] Luk 13:28
[6] Jak 4:7-10

 

Ödesval. Den angelägnaste omsorgen.

Kristus, konungars konung. Grekland, 1600-tal (Wikimedia Commons)

I kväll och i natt håller Sverige andan. Det heter att det är ett ödesval och att vårt land på måndag morgon kan vara något annat. Som om utgången och evigheten hänger på resultatet av det. ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt.”[1]

Nej, det är så klart inte oviktigt att vi människor sköter det vi är satta att förvalta. Men lika lite som politik och världsliga makthavare är de som kommer med sanningens räddning, påverkar valresultatet evigheten för oss.

Ja, det är klart att vi skall ha omsorg om hur vi inrättar våra dagliga liv – och det omfattar även det styresskick vi väljer att ha – men om man tänker att demokratin är det största att ha omsorg om, är ”planeringshorisonten” beklagligt kort.

Marta och Maria tog emot Jesus i sitt hem. Marta, hörde vi i evangeliet, var upptagen med förberedelser. Vi kan väl tänka att det gällde det lekamliga i form av mat och dryck. Maria däremot ”satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.” Det gjorde Marta irriterad och hon bad Jesus att säga till Maria att hjälpa till i stället för att ägna sig åt sådant hon förstod som onyttigheter. Herren svarade att Maria har valt den goda delen och att den inte skall tas ifrån henne. ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt.”

Invändningen kan så klart vara att den som väljer det Jesus menar är det goda; att sitta vid sin Lärares fötter, också avstår från det som kommer från jordiska förberedelser. Men tänk då på att jordiska förberedelser bara ger lön här i världen medan det lyssnande [den lydnad] Maria iakttog är en förberedelse inför evigheten. Och vad är väl hunger här i relation till en evig tomhet. Vad mer är så är vi lovade att om vi först söker Guds rike, skall vi också få det andra vi behöver.

”För Herren din Gud är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller förgöra dig. Han ska inte glömma det förbund han med ed har ingått med dina fäder.”[2]

”Bekymra er inte för ert liv”, säger Herren. ”Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska klä er med. Livet är mer än maten, och kroppen är mer än kläderna.”[3] ”Se på liljorna, hur de växer. De varken arbetar eller spinner. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Så lite tro ni har! Fråga inte vad ni ska äta och dricka, och oroa er inte. Allt detta söker hedningarna i världen efter, men er Far vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så ska ni få detta också.”[4]

Så lite tro vi har!

Det vi idag kallar demokrati är en mycket ung sak. Det vi idag kallar demokrati kommer, i ljuset av evigheten, inte att vara mer än en parentes. Den är kanske det minst dåliga skicket. Den är samtidigt upphöjd av mänsklig hand till något allena saliggörande och då vi lägger allt vårt hopp i den, utgör demokratin blott ett distraktionsmoment. Som våra yttre plagg kommer den att multna, men våra själar att överleva den. I evighet. Vi väljer själva meningslöshetens och tomhetens fördärv. Eller Guds eviga ljus.

Så mycket det är vi bekymrar oss för. I stället för att ha omsorg om sådant som kommer att vara längre än i all tid. Och vad är väl en tom mage idag jämfört med evighetens innehållslöshet.

Hur vi härdar ut denna korta dag, beskriver den helige aposteln Paulus då han (i fångenskap för det han tror på) säger: ”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”[5]

”Ödesvalet” ligger inte i årets riksdagsval, men i valet av Kristus Jesus, Guds enfödde Son, eller inte. Herre förbarma dig över oss!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Sextonde söndagen i Treenighetstid av Fr. Franciskus Urban OPR)

[1] Luk 10:41-42
[2] 5 Mos 4:31
[3] Luk 12:22-23
[4] Luk 12:27-31
[5] Fil 4:12-13