Välkommen hem

Utvalda

Nordisk-katolska kyrkan är idag bärare av det gammalkatolska arvet. Inte enbart i bemärkelsen ”traditionsbärare” utan i reell betydelse. Som gammalkatoliker står vi i den odelade kyrkans tro och lära. Som gammalkatoliker har vi en ortodox bekännelse (tro) och en västlig rit (”utseende/liturgi”).

Gemenskapen i Karlskrona etablerades 2013 och vårt skyddshelgon är den helige Nikolaus som vördas i både öst och väst.

Här på hemsidan finner du information om vår verksamhet. Om du är intresserad av att fördjupa dig i det gammalkatolska rekommenderar vi publikationen Gammalkatolsk idédebatt (www.gammal-katolsk.org) som står under biskopens beskydd.

Välkommen!

Vad betyder ett altare?

Lördagen den 8 december firades i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona en mässa i vilken biskop Roald Nikolai konsekrerade det nya altaret.

Kära vänner; bröder och systrar i Kristus. Det har nu passerat fem år sedan Nordisk-katolska kyrkan började fira liturgier här. Första gången var i december 2013 i samband med Festen för den helige Nikolaus som togs som skyddshelgon och givit namn till vår gudstjänstfirande gemenskap här i Karlskrona.

Så är vi på nytt i Adventstid. På nytt i början och i väntan på Kristi återkomst. Den helige Nikolaus har firats i veckan och idag har vi ytterligare anledning att stanna upp för att i glädje kalla till den fest då den nya altarstenen konsekreras.

Dessutom skall vi senare få vara med om välsignelsen av Priorat S:t Stephanus som idag officiellt invigs som klosterfilial till Ordens moderhus: Kloster St. Severin.

Frågan kan så klart ställas vad det egentligen innebär att en altarsten; ett altare invigs och konsekreras – det vill säga avdelas och förklaras heligt.

Altaret är, för den gudstjänstfirande församlingen, det vi samlas runt. Det är där måltiden (nattvarden) bereds. I konsekrationshandlingen hörde vi biskopen tacka Gud ”för denna din faderliga godhet, att du har givit oss att samlas runt det altare som idag invigs till din ära.” Altaret är det bord vi samlas kring. Men det är mer. Det är källan till allt liv i Kristi kyrka.

När altarstenen; genom bön, smörjning med chrisma – helig olja – och berökning invigs, förstår vi altaret som inte bara en samlingspunkt, men något heligt; som gör platsen där vi befinner oss helig.

”Måtte detta altare heliggöra denna plats till välsignelse för din församling, och låt ditt öra vara vänt till all bön, tacksägelse och lovprisning som härifrån stiger upp till dig.”

I bön vädjas om att ”Guds mäktiga hand skall sträckas till oss för att här hålla borta allt som är vanhelgat och orent.”

Vidare hörde vi i bönen att vi här skall mättas med Guds Sons heliga lekamen och blod; att trofasta herdar skall sändas för att fira eukaristin vid detta altare och att våra hjärtan skall väckas för att kunna ta emot Guds heliga Ord.

I Evangeliet hörde vi om lärjungarna som efter Påskhögtiden – då Jesus blev korsfäst – var på vandring till staden Emmaus. En okänd man slog följe med dem och han blev ombedd att dela nattläger med lärjungarna. De hade då ingen aning om att det var den uppståndne de hade vandrat och samtalat med. Men ”när han låg till bords med dem [på kvällen] tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom.”[1]

Om vi lyfter in den händelsen hit, till detta rum, så är det vad som sker då eukaristin – det allra heligaste sakramentet – firas: Kristus Jesus kommer till oss. Vi – som är lemmar i Kristi lekamen, får i nattvardsfirandet del av hans lekamen och blod. Våra ögon öppnas och vi känner igen.

Men så försvinner han. Lika plötsligt som han hade dykt upp på vägen; lika plötsligt som de förstod att det var han: Frälsaren. Lärjungarna påminner sig då om, och säger de till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?”[2]

Liksom Gud blev människa i Jesus Kristus: blev fysisk materia, så behöver vi enkla människor tecken som hjälper oss att minnas; att vörda; att hålla heligt. Vi hörde biskopen i konsekrationsakten: ”Måtte Gud göra detta altare till ett synligt tecken på Kristi mysterium”.

Och måtte vi mellan gångerna vi samlas runt detta altare påminna varandra om hur våra hjärtan brinner då Han, vår Frälsare och Herre, talar till oss.

Må detta altare vara ett synligt tecken, här i vår stad; för alla som kommer till oss, på Kristi mysterium.

(Predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, i samband med konsekration av nytt altare -8 december 2018 – given av Fader Franciskus Urban OPR)

[1] Luk 24:30-31
[2] Luk 24:32

Var vaksam – jag kommer snart

Balans är A och O när man går på lina. Grundläggande, med andra ord. Viktigt. Nödvändigt. Och så har vi uttrycket: ”att balansera på slak lina” som, enligt ”Svenskt språkbruk” (Norstedts, 2003), betyder att riskera något och vara osäker på utgången. Hur är det? Lever vi våra liv balanserandes på slak lina med risk för att missa målet?

A och O. Alfa och Omega. Början och slutet. Begynnelsen och det fullbordade.

”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.”[1]

”Jag kommer snart”[2], hörde vi i dagens andra läsning ur Uppenbarelseboken. Jag kommer snart. ”Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona.”

Din krona: din värdighet; din eftersträvansvärda gud-likhet; den utlovade tiden i paradiset.

Uppenbarelseboken. Den sista boken i Bibeln. Den är, vad man säger, apokalyptisk. Den handlar om den sista tiden. Det är en profetia vars inledning lyder: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han sände sin ängel och gjorde det känt för sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett. Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är nära.”[3]

Jag kommer snart.

Vad det handlar om är – vad hela den kristna läran och tron handlar om, är – ett förhållningssätt; livsregler; värdighet; daglig omvändelse (som vi pratade om förra söndagen), för att vi inte skall behöva leva livet som på slak lina. I osäkerhet om utgången.

Livet är inte enkelt. Kristenlivet är inte heller lätt. Ingen lovade det. Men varför behöva leva livet balanserandes på en slak lina? Det har prövats förr. Inte minst i Sodom och Gomorra.

Jag kommer snart, säger Herren Jesus Kristus. Och vad är det han kommer att möta när Han kommer åter? I vilket skick är jag? Riskerar jag att förlora min krona?

”Till lärjungarna sade han […] Så som det var på Noas tid, så ska det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla. På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. På samma sätt ska det bli den dag då Människosonen uppenbarar sig.”[4]

”Jag kommer snart.” I vilket skick är jag då? Kan jag stå med rak rygg inför Honom? ”Håll er vakna och be [skriver den helige aposteln Lukas], så att ni kan stå upprätta inför Människosonen”[5]

Jag kommer snart!

(Predikan given i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, S:t Nikolaus, Söndagen före Domssöndagen, av Fr. Franciskus Urban)

[1] Upp 1:8
[2] Upp 3:11
[3] Upp 1:1-3
[4] Luk 17:26-30
[5] Luk 21:36